Tennis – från den viktorianska prästgårdens gräsmatta till Wimbledon

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms unversitet

Vid decennieskiftet 1980 använde sig Stockholm Open av reklamsloganen ”In tennis love means nothing”. Att ordet, eller är det ett begrepp, love är centralt inom tennisen betonas även av Elizabeth Wilson som valt att kalla sin tennishistorik Love Game. Anledningarna till det är så vitt jag kan förstå åtminstone två, dels tennisens något excentriska poängräkningssystem där love betyder ingenting, noll. Dels att tennis har varit unikt bland idrotter i det att den har utövats av såväl kvinnor som män och inte enbart var för sig utan även gemensamt och därmed även varit ett ”love game” i socialt och romantiskt hänseende. En passande och ganska fyndig titel således.

Love Game: A History of Tennis, From Victorian Pastime to Global Phenomenon består av 26 kapitel och är uppdelad i tre avdelningar, som i tur och ordning behandlar tiden fram till andra världskriget, ”mellantiden”, och från cirka 1970 till nutid. Störst intryck gör den första delen, tätt följd av del tre medan den andra i mångt och mycket är att betrakta som ett övergångsavsnitt vars innehåll skulle kunna ha delats upp mellan de två huvuddelarna.

Love Game är i mina ögon en lysande bok, samtidigt som Wilson målar med en mycket bred pensel är den fylld av roande detaljer. Den är populärhistoria i begreppets bästa bemärkelse, den från svensk horisont ofta avundsjukt åtrådda engelska skolan: lärd, sofistikerad och eftertänksam. Det är inte nödvändigt att ha ett passionerat förhållande till det man skriver historia om för att det ska bli bra, men liksom i detta fall så är det ofta en tillgång. Passion innehåller dock alltid en risk, risken att man vill berätta för mycket och därmed, om man inte vill spränga alla gränser tvingas att endast lämna smakprov som lämnar läsaren mer undrande och längtande efter mer än tillfredsställd. I Wilsons bok får vi till exempel möta den legendariske nyzeeländaren Anthony Wilding som vann Wimbledon fyra år i rad 1910–13 och sedan stupade i första världskriget 1915. Han blev för övrigt bronsmedaljör inomhus vid OS i Stockholm 1912. Wilding sägs fullkomligt ha förkroppsligat det manliga idrottsidealet, en person som inte intresserade sig för kultur eller vetenskap men var en tennisbanans Adonis, därmed beundrad av såväl kvinnor som män. Det är intressant och roande men lämnar läsare trängtande efter mer.

Fylligare beskrivningar ges av flera av mellankrigstidens storheter och Wilson understryker att dessa, trots att tennis alltid varit en förhållandevis liten idrott, tillhörde idrottsvärldens absoluta kändiselit. Suzanne Lenglen, René Lacoste, Jean Borotra, Fred Perry, Bill Tilden med flera. Detta förklarar Wilson med att tennis varit en aktivitet som famnats av människor som inte nödvändigtvis gillar Idrott. Detsamma kan sägas om Love Game, även om jag inte tillhör kategorin så tror jag att boken med nöje kan läsas även av de som inte är intresserade av idrott och dess historia. Wilson har nämligen en hel del att säga även om bland annat mode, könsroller, sexualitet och kultur. På så sätt är det en idrottshistorik annorlunda än de jag läst tidigare. Att hon tidigare skrivit böcker om mode och estetik kan inte förvåna någon läsare.

Jag är inte helt säker men det ligger säkert något i den tes Wilson inleder med, att tennis var en anomali bland de idrottsgrenar som uppfanns i drottning Viktorias England. Medan de övriga idrotterna var aktiviteter som krävde/skapade mer eller mindre kraftfulla unga män var tennisen en konstnärlig och romantisk, kanske till och med en subversiv aktivitet. Det är ju när man ser närmare på spelet inte så konstigt, tennis spelades av män och kvinnor, ofta tillsammans, i sig en omstörtande handling. Spelet handlade inte om att utveckla uthållighet och styrka och inte heller några andra av de gångbara manliga karaktärsdragen. Tennisspelet var snarare en smula vekt, om än elegant. Ja, ve och fasa, till och med en smula lekfullt. Tennis var en sport där kvinnor fick delta, och Wilson uppmärksammar kvinnor i en utsträckning som hittills inte varit vanligt inom den idrottshistoriska litteraturen.

Att tennisen spelats av kvinnor och män och att deras apparition tydligt skilt sig åt har inte inneburit att spelet hjälpt till att befästa deras genustillhörighet. Män som spelat tennis har setts som fjolliga och kunde få sin manlighet ifrågasatt, spelet kom aldrig att användas för att driva upp riktiga män vid de engelska internatskolorna. Men de kvinnliga spelarnas femininitet har också betvivlats. Att detta inte är något som tillhör historien illustrerades med alla önskvärd tydlighet under hösten då det ryska tennisförbundets ordförande, Shamil Tarpischev, kallade de framstående tennissystrarna Williams för “bröderna Williams” och påstod att de var läskiga att titta på i rysk tv.

Detta alltid varit kvinnas lott inom idrotten, de har kritiserats från två håll. De som har anammat det rådande kvinnoidealet genom sitt klädval och uppförande har kritiserats för lättsinne medan de som tonat ned denna sida har fått utstå kritik för det och har fått sin kvinnlighet ifrågasatt. De manliga tennisspelarna har klarat sig med att ”enbart”få sin manlighet ifrågasatt. Idrottskulturen är konservativ och tycks lyckligast med det enligt Wilson i det närmaste könlösa Barbiedocksideal som hon anser kommit att dominera damtennisen.

Ska någon kritik riktas mot Wilson så är det att hon ibland har ett slarvigt förhållningssätt till detaljer. Om det beror på att hon anstränger sig en smula för mycket i sin strävan att inte skriva ”vanlig” idrottshistoria eller på hennes vilja att famna brett vågar jag inte ha någon åsikt om. Ett par exempel är påståendet att Johan Huizinga skulle ha gett ut Homo Ludens först 1949, med tanke på att han avled redan 1945 så faller det på sin egen orimlighet. Möjligen att den första engelskspåkiga utgåvan kom ut då. Eller att Jean Borotra skulle ha spelat dubbel i Davis Cup mot det svenska paret Nielsen och Larsen 1955. Sverige besegrade förvisso Frankrike i ett möte i Saltsjöbaden 1955, men det var det var det legendariska paret Sven Davidson/Ulf Schmidt som föll mot Marcel Bernard och Paul Remy i dubbelmatchen. I det stora hela förändrar den typen av slarv inte mitt omdöme. Det innebär dock att jag ibland känner en oro som jag som läsare inte helt kan skaka av mig: Hur förhåller sig det sig med alla de fakta författaren presenterar som jag inte har någon förhandskunskap om? Någon specialist på tennishistoria anser jag mig på intet sätt vara.

Bland Wilsons mer intressant uppslag finns valet att ta upp dopning i ett kapitel som lånat sin titel från bilmärket Audis reklamslogan “Vorsprung durch Technik”, vilket innebär att även om det inte sätts likhetstecken mellan olika metoder idrottsutövare tillgriper för att erhålla konkurrensfördelar gentemot en motståndare så kan de förstås i ett sammanhang, viljan att vinna och att göra uppoffringar för det, inte bara ekonomiskt, fysiskt, socialt och mentalt utan även moraliskt. Att tänja alla slags gränser i såväl positiv som negativ bemärkelse kanske ligger i idrottens väsen? Att diskutera den frågan kräver dock en mer avancerad hjärna än jag personligen har tillgång till.

Ur ett svenskt perspektiv kan vi konstatera att Björn Borg står sig som vår mest inflytelserika tennisspelare, följd av Gustaf V, i övrigt är det tunt. Det svenska tennisundret, i Sverige omhuldat som aldrig förr i dessa tiden av tennisbaisse, förbises helt av Wilson. Mats Wilander nämns vid ett tillfälle, men då enbart som den spelare Yannick Noah besegrade i Parisfinalen 1983, Jonas Björkman uppmärksammas för ett uttalande om att de långsammare banorna förstört serve- och volleytennisen. En utveckling som inte heller famnas av Wilson: ”the attempt to turn tennis into a hybrid of boxing and baseball has not propelled the game to pole position among sports”.

Det är allt, och att inga svenska damspelare uppmärksammas trots att Wilson ger damtennisen den uppmärksamhet den förtjänar är mer väntat. Men kanske att Ebba Hay och Märtha Adlerstråhle hade förtjänat att uppmärksammas som kvinnor som redan före första världskriget var med och påverkade tennisidrotten även som ledare. Det är dock en möjlighet som inte ges Wilson då deras gärningar knapp lämnat källstadiet.

När jag går på fotboll händer det ganska ofta att supportrarna på ståplatsläktaren protesterar mot ”den moderna fotbollen”. I och med att jag själv inte tillhör supporteravantgardet är jag inte helt säker på vad de menar med begreppet, men det går att gissa. Det handlar inte om vad jag brukar avse när jag talar om ”den moderna fotbollen”, den fotboll som vi har sedan spelets offsideregel förändrades vid 1920-talet mitt. Det handlar snarare om en fotboll som sedan ett par decennier nära lierat sig med ett nyliberalt globalt kapital. Vad har nu detta med tennis att göra? Mer än jag hade trott innan jag läste Elizabeth Wilsons bok.

I de avslutande kapitlen framgår det nämligen tydligt att författaren inte uppskattar de senaste decenniernas utveckling inom tennisen. Det finns en uppsjö resonemang och formuleringar som ifrågasätter och kritiserar tennisen som en blandning av baseball och boxning, det vill säga en sluggerfest. Ett exempel som säger allt är: ”but ugliness was to be the great aesthetic discovery of the twentieth century, continuing into the twenty-first and Nadal’s achievement was to turn tennis ugly”. Mot den moderna tennisen!

Copyright © Hans Bolling 2015