1983, ett märkesår i dansk fotbollshistoria, berättas om i en kort men innehållsrik och läsvärd bok

Hans Bolling
FD, fristående skribent

I Bill Sunds bok om svensk fotbollshistoria Fotbollens maktfält lyfts dansk fotboll och framför allt Nils Middelboe fram som viktiga läromästare när det kom till den förkrigstida svenska fotbollen. Middelboe som spelade centralhalv för Danmark när de vann med åtta respektive tio noll mot Sverige 1913 var inte alltför imponerad av svenskarnas fotbollskunskaper, enligt honom höll svenskarnas bollbehandling inte streck och backarna tjuvrusade och var lätta att finta bort. Han skrev till och med en artikel i tidskriften Goal med titeln: Hvad bör göras i Sverige för att förbättra fotbollsspelet i sin helhet?

Tre år senare besegrade dock Sverige för första gången de danska läromästarna med 4–0 på Stadion i Stockholm, och det med ett lag av idel Stockholmsspelare. Svenskarna hade förberett sig noga och genomfört landslagets första officiella tränings-/konditionslägret i Saltsjöbaden under de amerikanska tränarna Davenports och Ellis ledning. En förlust mot USA i slutet av augusti 1916 hade nämligen fått den svenska fotbollsledningen att inse att fotboll inte bara var en fråga om teknik utan också kondition. Redan under första världskriget finner vi därmed olika förhållningssätt till spelet inom svensk respektive dansk fotboll. I Svenska Dagbladet kunde man dagen för matchen läsa att det i danska National-Tidende skrevs att även den ivrigaste idrottsvän borde inse att den naturliga gräns som skiljer nöjes- och utvecklingsidrott från den idrott som tjänar andra ändamål, hade överskridits. Det undrades till och med om det inte fanns en gräns för den vikt man kan lägga vid ett idrottsresultat. Låt vara att författaren inte trodde att den extra träningen skulle räcka till en svensk seger. Nils Middelboe var dock inte med i Stockholm 1916, då han sedan 1913 spelade sin fotboll i England för Chelsea, som amatör!

Vi får under resans gång lära oss bland annat varför Danmark inte spelade några landskamper på hemmaplan mellan hösten 1919 och våren 1921, och att tidskriften Femina låg bakom en smärre boom för damfotbollen i Danmark under 1960-talet.

Denna skillnad mellan länderna i förhållningssätt till amatör vs. professionell inom fotbollen skulle leva kvar i ett halvsekel med den mer pragmatiska svenska fotbollen allt som oftast steget före när det kom till att skapa ett framgångsrikt fotbollslandslag. Just anammandet av professionalismen inom dansk fotboll utgör utgångspunkten för Christian Tolstrup Jensens bok Sejren på Wembley. Boken ingår i bokserien 100 danmarkshistorier, där Danmarks historia skrivs av hundra forskare i hundra böcker om hundra sidor utgivna under 100 månader. De tar alla avstamp i en viktig händelse, ett årtal eller fenomen för att berätta Danmarks historia. Bok 61 i denna serie handlar alltså om fotboll och tar herrlandslagets seger över England på Wembley den 21 september 1983 som utgångspunkt.

Att välja professionalism och matchen på Wembley som utgångspunkt för att skriva om Danmarks fotbollshistoria är synnerligen välfunnet. För att fortsätta jämförelsen mellan Danmark och Sverige, om dansk fotboll tidigare präglats av ett mer idealistiskt förhållande till amatörismen än den svenska så famnade den dock professionalismen med större iver än den svenska när den väl beträdde den planhalvan. Det är något som inte enbart resulterat i att det danska fotbollslandslaget sedan 1980-talet nått stora framgångar utan även inneburit att den danska klubbfotbollen förändrats. De mest framstående klubbarna inom svensk fotboll för hundra och för femtio år sedan är i mångt och mycket desamma som de det talas om inför seriestarten 2023: AIK, Djurgården och Hammarby, IFK Norrköping, IFK Göteborg och Malmö FF, med ”tillfälliga” nedgångar för Helsingborg, Örgryte och Gais. I Danmark är läget annorlunda, klassiska storklubbar från Köpenhamn som Boldklubben af 1893, Kjøbenhavns Boldklub, Boldklubben 1903, Østerbros Boldklub och Akademisk Boldklub har inte längre en plats i fotbollens finrum inför vårsäsongen 2023, i vissa fall inte inom fotbollen över huvud taget. Även om vi fortfarande finner en del anrika fotbollsföreningar från övriga Danmark i Superligaen, en liga som skapades 1991, finner vi i dag fler Football Clubs än boldklubber där.

Att recensenten tycker utgångspunkten är lyckad har redan framgått. Utifrån den skriver Jensen en tämligen kronologisk historia över den danska fotbollshistorien, efter smärre tillbakablickar leds läsaren med blicken riktad mot såväl boll som samhälle från 1880-talet till 2020-talet. Vi får under resans gång lära oss bland annat varför Danmark inte spelade några landskamper på hemmaplan mellan hösten 1919 och våren 1921, och att tidskriften Femina låg bakom en smärre boom för damfotbollen i Danmark under 1960-talet. Danmark vann två inofficiella världsmästerskap i fotboll 1970 och 1971, trots att Dansk Boldspil-Union, stiftad redan 1889, inte släppte in kvinnorna förrän 1972. Låt vara att kvinnor spelade fotboll i Köpenhamn redan 1902.

Vidare kan vi förvånas över att det inte varit någon större skillnad när det kommer till att förklara framgång för landslagsfotbollen mellan Danmark och Sverige. Det har handlat om lagsammanhållning, arbeta för varandra och en underdog-mentalitet. Aksel Sandemose är helt enkelt den författare som med sin Jantelag bäst tecknat det skandinaviska kynnet. Jensen visar också hur det ökade intresset kring fotbollslandslag och dess framgångar på ett sätt gjort tillvaron svårare för fotbollsförbund, såväl det danska som det svenska, när de ska förhålla sig till den internationella utvecklingen. Segern på Wembley 1983 liksom svenskarnas guldgrävande i USA 1994 har nämligen gjort landslagen till representanter inte bara för respektive lands fotbollsfamilj utan för hela samhället.

Hur lyckas då Christian Tolstrup Jensen med att skriva Danmarks fotbollshistoria på hundra inte allt för texttunga sidor? Ett svar passande formen är: utmärkt! Formatet innebär givetvis att framställningen är översiktlig, allt får inte plats och annat platsar inte. Själv saknar jag Vilhelm Palme, stavhoppare och boxare, men också center och tremålsskytt mot IFK Uppsala i SM-finalen 1911 och därmed mannen bakom AIK:s tredje SM-guld. Ett plus är att författaren drar full nytta av bokens illustrationer genom att använda bildtexterna för att göra små fördjupningar.

Christian Tolstrup Jensen har alltså lyckats skrivit en kort men innehållsrik och läsvärd bok om den danska fotbollens historia. Det går inte längre ens att använda tidsbrist som bortförklaring för att inte läsa in sig på dansk fotbollshistoria.

Copyright © Hans Bolling 2023