Hans Bolling
FD, fristående skribent
![](https://idrottsforum.org/wp-content/uploads/2022/11/greiff_lindh.jpg)
Kvinnor och män i Lönsboda Pistolskytteklubb 1963–2020: Ett lokalt perspektiv på skytterörelsen i Sverige
146 sidor, inb., ill
Malmö: Arx Förlag 2022
ISBN 978-91-88893-30-7
Är skytte en idrott? Enligt Anund Karlsson, som i början av 1970-talet disputerade på avhandlingen Det frivilliga skyttets spridning i Sverige 1820–1965, har det ”sedan slutet av 1800-talet förts en tidvis het diskussion om skyttet är idrott eller sport”.[1] Ett försök att besvara frågan kan alltså leda in i ett begreppsmässigt finlir. När Riksidrottsförbundet bildades för att ge svenskt idrottsliv en gemensam huvudorganisation 1903 beslutades att verksamheten skulle inriktas mot ”gymnastik och idrottsgrenar, hvilka antingen icke kräfva material, av dyrbarare slag eller ock fordra gemensam material, hvadan segling och hästsport icke bör upptagas, likasom den särskildt organiserade skytterörelsen härvid icke kan ifrågakomma”.[2] Skytte stod alltså lite vid sidan av, men med tanke på skarpskytterörelsens starka ställning och den svenska officerskårens stora inflytande inom tidig svensk idrottsrörelse är det inte speciellt förvånande att sportskyttet – termen idrottsskytte tycks inte existera – haft sin givna plats inom svenskt idrottsliv. Skyttets utveckling i Sverige föregick också vad som brukar betraktas som tävlingsidrottens genombrott och hade alltså sina rötter i den 1860 bildade skarpskytterörelsen, som i början av första världskriget hade hela 225 000 medlemmar, således avsevärt fler medlemmar än hela RF-familjen som först på 1930-talet nådde över 200 000 medlemmar.
Vid OS i Stockholm 1912 arrangerades inte mindre än 18 olika skyttetävlingar, men vid OS 1904 i S:t Louis och 1928 i Amsterdam förekom det inga alls. Skyttet har alltså alltid varit med, om än ibland parallellt med annan idrottsutövning. Låt vara mindre parallell i dag än under stora delar av historisk tid, eller som Anund Karlsson konstaterar i avslutningen av sin studie: ”Den ökade fritiden, den stigande levnadsstandarden och den allt klarare övertygelsen om att skyttet bör ses som sport och inte som militära övningar, bör kunna locka nya anhängare till skytterörelsen.”[3] Det är också ungefär där Karlssons studie slutar som Mats Greiffs och Anders Lindhs bok Kvinnor och män i Lönsboda pistolskytteklubb 1963–2020: Ett lokalt perspektiv på skytterörelsen i Sverige tar sin början.
Två perspektiv står i centrum för studien: sportskytte ur ett genusperspektiv samt sportskytte ur ett generationsperspektiv, vilka konkretiseras genom att ur ett inifrånperspektiv studera pistolskytteklubben i Lönsboda.
Mats Greiff och Anders Lindh har skrivit en bok om en pistolskytteförening från Lönsboda i Örkeneds socken i nordöstra Skåne. En skytteförening som varit framgångsrik i tävlingssammanhang, men också från en bygd där man inte varit främmande inför att ta till vapen. Våren 1678 föll socknen offer för en av kungen beordrad straffexpedition under Karl XI:s skånska krig. I Göran Rystads biografi över Karl XI redogörs för den givna ordern: ”i hela socknen nederhugga allt mankön som kan gevär bära, skonar allenast kvinnokön och barnen, men bränner upp gårdarna sedan boskapen och viktualiepersedlarna äro utburne … givandes allt övrigt vad där finnes till skövling”.[4]
Kvinnor och män i Lönsboda pistolskytteklubb 1963–2020 är en behändig bok på 150 sidor. Två perspektiv står i centrum för studien: sportskytte ur ett genusperspektiv samt sportskytte ur ett generationsperspektiv, vilka konkretiseras genom att ur ett inifrånperspektiv studera pistolskytteklubben i Lönsboda. Det är vad författarna valt att kalla en mikrostudie, där en premiss är att resultat från den begränsade undersökningen även kan ge oss generell kunskap, det vill säga resultat från en studie av det specifika, lilla går att överföra till det generella, stora. De frågor som styr undersökningen är nära kopplade till det valda perspektivet: hur jämställdhetsfrågor och kvinnors deltagande behandlas inom skytterörelsen, vilka historiska utvecklingslinjer som kan anas vad beträffar lokal identitet ur såväl genus- som klass- och generationsperspektiv, samt vilka bakomliggande mekanismer det är som bidrar till att en mindre ort kan producera framstående sportskyttar.
Studien bygger dels på tidningsklipp samlade av en föreningsmedlem och av föreningen generat källmaterial, dels på intervjuer med medlemmar i skytteklubben, totalt arton personer varav tio kvinnor och åtta män mellan femton och 82 år. Huvudkällorna är dock två äldre manliga föreningsmedlemmar varav den ene också sammanställt den klippsamling som författarna utnyttjar. Det valda angreppssättet innebär att författarna lyfter fram många intressanta aspekter på skytte och föreningsliv, men också att en recensent kan utnyttja sitt prerogativ och efterlysa mer samt djupare och vidare undersökningar.
![](https://idrottsforum.org/wp-content/uploads/2022/11/lonsboda-skytte.jpg)
Användandet av lokaltidningars rapportering som källmaterial väcker frågor, som också lyfts av författarna, inte bara av källkritisk natur utan även om vad förändringar av pressens bevakning av lokalsamhället betyder, inte bara för forskares möjligheter att återskapa gångna händelseförlopp men framför allt för lokalt föreningsliv. Med Greiffs och Lindhs ord, ”Fokus har förskjutits från att rapportera om och skildra det lokala och vardagliga till de elitprestationer som sticker ut lite extra.” Men det är inte bara fokus som förskjutits för den lokala sportjournalistiken i Sverige. Även tidningars möjligheter att rapportera förändras med ägar- och produktionskoncentration. Under hösten rapporterade till exempel Sveriges Radios Medierna att det inte längre trycks några dagstidningar på Gotland, vilket inneburit att morgontidningarna har sin dödslina dragen redan vid lunchtid föregående dag. Vad det inneburit för de läsare som varit vana att ta del av gårdagens lokala idrott till frukostkaffet är självklart. Morgon efter är idrott fortfarande nyheter, men två dagar senare är det historia. Det gäller även en hel del annat nyhetsmaterial. Det finns alltså en del som talar för en än större fokusförskjutning av den lokala idrottsbevakningen, inte bara i nordöstra Skåne. Det är inte troligt att tidningsmaterialet blir oanvändbart för framtida historiker, men det kommer att användas på annorlunda sätt.
Resultaten presenteras i boken i tydliga kategorier, som kan föras till olika typer av skyttar och roller inom föreningen: veteranerna, ungdomsledarna, skyttar med tävlingsframgångar, de engagerade familjerna, fritidsentusiasterna, ordföranden samt slutligen Cyril Falck (Lönsboda pistolskytteklubbs starke man och ordförande under 40 år).
Valet av huvudperspektiven genus och generation innebär att författarna ägnar mycket intresse åt de kanske två vikigaste trenderna inom svensk idrottsrörelse sedan Idrott åt alla. En ökad kvinnlig närvaro och idrottens i det närmaste totala dominansen över barn och ungdomars fritid. Det är också två medlemsgrupper som lockats till sportskyttet av andra skäl än tidigare medlemmar som framför allt var män som kom i kontakt med skytte i samband med jakt eller militärtjänstgöring.
Frågor som jag skulle vilja veta mer om är exempelvis: Vid vilka livssituationer har det historiskt funnits möjlighet att gå med i en skytteförening? Vad i respondenternas iakttagelser angående förändring över tid beror på samhällelig förändring och vad beror på att respondenterna förändras över tid, alltså åldras? Vad har lokala kritiker haft att säga och vilken betydelse har kritiken haft?
Pistolskyttet ger också associationer till populärkulturella fenomen utanför idrotten – hjältar och banditer, Lucky Luke och Hipshot Percussion, Dirty Harry och John Wick, liv och död, friskyttar och snapphanar.
En randanmärkning är att jag som idrottshistoriker tycker att författarna kunde ha kastat ett vidare nät när de sökte fånga tidigare forskning. En historiker som vill studera enskilda idrottsgrenar gör exempelvis klokt i att ta del av Johnny Wijks forskning, allt sedan hans närmast legendariska uppsats ”Sport, politiska ideologier och det svenska ’tennisundret’” i Idrott, historia och samhälle 1990. Den som intresserar sig för en idrottsförening i lokalsamhället kan också göra värre val än att ta del av Daniel Alsarves avhandling I ständig strävan efter framgång? Föreningsdemokratins innehåll och villkor i Örebro Sportklubb 1908–89 från 2014. Och för den som vill anlägga ett inifrånperspektiv på en idrottsförening finns ju hundratals jubileumsböcker, av vilka förvånansvärt många är av god kvalitet och fulla av spännande empiri.
Pistolskyttet ger också associationer till populärkulturella fenomen utanför idrotten – hjältar och banditer, Lucky Luke och Hipshot Percussion, Dirty Harry och John Wick, liv och död, friskyttar och snapphanar. I Kvinnor och män i Lönsboda pistolskytteklubb 1963–2020 hävdar föreningens ordförande att det finns fördomar mot sportskytte i allmänhet och pistolskytte i synnerhet, fördomar som underblåses av massmedia och framför allt riktas mot grovkalibriga vapen. Men det är kanske upp till föreningsledare att själva lyfta det som är positivt med skytte. Utan att vara insatt i pistolskyttets samhälleliga status så ställer jag mig också en smula undrande till att det skulle ha lägre status än gevärsskytte. Den undran grundas på min värnpliktstid: Vilka var det som var utrustade med pistoler respektive gevär? Även om det var länge sedan kan jag inte minnas en enda enkel menig utrustad med pistol, dessa var förbehållna en långt mer maktägande kategori.
Avslutningsvis så har ju forskningen visat att en oro för landets säkerhet och försvarsvänliga vindar lett till ett ökat intresse för skytte, ”då kyrkklockorna inte bara kallade folk till vapen utan också till skjutbanorna”.[5] Det blir intressant att i framtiden ta del av hur årets händelser påverkar intresset för sportskytte. Det är en uppgift som givetvis inte kan läggas på Kvinnor och män i Lönsboda pistolskytteklubb 1963–2020 men en forskningsuppgift som Mats Greiff och Anders Lindh har alla förutsättningar att ta sig an om de fortsätter att forska om idrotten skytte.
Copyright © Hans Bolling 2022