Empiriskt diger och hantverksmässigt väl genomförd historik, vilket gladde recensenten

Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholm

Tipperary? Vad är det känt för? Givetvis den brittiska Music Hall-sången It’s a long way to Tipperary som blev så populär bland soldater under första världskriget och som Ernst Rolf gjorde en svensk variant på redan 1915.Men därutöver är det inte mycket som spontant kommer i åtanke. Det är dock ett grevskap i Irlands södra del som bland annat gränsar till Galway, Limerick, Kilkenny och Waterford, ett bördigt jordbrukslandskap som saknar kust.

Detta grevskaps idrottshistoria under 1800-talets mitt har utforskats av Pat Bracken som presenterar sina forskningsrön i boken The Growth and Development of Sport in County Tipperary, 1840–1880. Det rör sig alltså om den tid då idrott började organiseras/formaliseras till det forskningen ofta kallar den moderna idrotten. Det är dock väl värt att minnas att Tipperary var ett lantligt präglat grevskap, den industrialisering och urbanisering som ofta förknippats med den moderna idrottens genombrott hade inte nått grevskapet vid 1800-talets mitt. Men järnvägsnätets började breda ut sig genom grevskapet från slutet av 1840-talet.

Det går givetvis inte att skriva om Irlands 1800-talshistoira utan att ta hänsyn till den stora svälten från 1840-talets mitt och den efterföljande emigrationen till framför allt USA. För Tipperarys del minskade befolkningen från 201 161 år 1841 till 86 331 invånare 40 år senare. Befolkningsminskningen pågick under hela perioden även om den var som störst under det första decenniet. Vid första påseende är det alltså en tidsperiod under vilken idrott och friluftsliv näppeligen borde ha stått speciellt högt upp på dagordningen. Men det förklarar startåret, historiker intresserar sig för förändring och att en så sådan händelse sätter djupa spår i alla aspekter av människors liv torde vara visst.

Om valet av startår kan knytas till svälten har slutåret kopplats till de ökande kraven på självbestämmande (Home Rule) och landkriget (the Land War) som radikalt förändrade, begränsade förutsättningarna för idrottsutövning i framför allt lantlig miljö från slutet av 1870-talet. Ett resultat av det ökade irländska självmedvetandet var bildandet av the Gaelic Athletic Association (GAA) i november 1884 i Thurles i just Tipperary. Organisationen skapades för att främja och bevara de typiskt irländska spelen och idrotterna, något som gjordes på de främmande idrotternas bekostnad. GAA kom tidigt att införa ett förbud för sina medlemmar att utöva “utländska och absurda” idrotter som tennis, kricket och krocket.

I Sport in County Tipperary presenteras idrotten i Tipperary i sex tematiska kapitel, och det bör påpekas att Brackens idrottsbegrepp famnar långt vidare än den klassiska svenska motsvarigheten och inkluderar bland annat jakt. De sex temana är: idrott och militären, idrott vid landegendomarna, jaktgemenskapen, kapplöpningsbanan och hästsport, friidrottens och roddens ankomst samt bollspel.

I det första kapitlet är det alltså militärens roll som idrottsfrämjare som står i fokus. Dessa spelade en framträdande roll, framför allt i och omkring städer med garnisoner. Det var framför allt officerare som agerade för att sprida den organiserade idrotten till Tipperary. Stora delar av tidsperioden var också tämligen lugn så militärerna hade en hel del fri tid till sitt förfogande. Att en stor andel av officerarna var födda utanför Irland och därmed hade tidigare erfarenheter av modern, formaliserad idrott, kan dessutom hjälpa till att förklara att idrotten i Tipperary synes likna den idrott som utvecklades på det ”brittiska fastlandet”.

Därefter uppmärksammar Bracken lantegendomarnas betydelse för idrotten. Bakom de murar som omgav dem samlades medlemmar av de besuttna klasserna för sällskapsspel av olika slag där både kvinnor och män kunde delta. Utvecklingslinjen bågskytte, krocket, tennis blottläggs, vilket än i dag tydliggörs under sommaren när All England Lawn Tennis and Crocket Club arrangerar sina öppna mästerskapstävlingar Wimbledon.

Även när jakt uppmärksammas hamnar landegendomarna och det sociala umgänget i fokus. Det handlar framför allt om jakt till häst efter hundar och inte om att skjuta djur, vilket faktiskt uppmärksammas under rubriken ”Game shooting” i kapitlet som fokuserar på lantegendomarna.

De största idrottsevenemangen i Tipperary under perioden var hästkapplöpningar, som växte från lokalt organiserade tävlingar till kommersiellt viktiga sammankomster som hade stöd från kapplöpningsklubben i Curragh.

I Tipperary finns i dag Coolmore Stud, centrum för världens största stuteriverksamhet när det kommer till uppfödning av fullblodshästar för kapplöpning, som kontrolleras av Magnier-familjen. Bland nutida hästar finns Rock of Gibraltar som vissa med ett stort intresse för engelsk fotboll i allmänhet och Manchester United i synnerhet minns som den häst som Alex Ferguson blev ovän med John Magnier över angående ägande och avel, en tvist som ”löstes” men fick Magnier och hans affärspartner J.P. McManus att sälja sin andel i fotbollsklubben till Malcolm Glazer, vilket torde ha kostat klubben oerhörda summor. Kapplöpningshästar är en dyr hobby, inte enbart för de aktiva.

Först i det femte empiriska kapitlet blir det idrott i en mer klassisk svensk idrottsrörelsetradition, då ”tvillingidrotterna” friidrott och rodd uppmärksammas. Här spelade enskilda personer en viktig roll inte bara som organisatörer utan även som deltagare. Den alltid lika spännande amatörfrågan uppmärksammas. I lokala tävlingar var penningpriser snarare regel än undantag. Det fanns idrottsutövare som tjänade gott på att delta vid tävlingar runt om i grevskapet. Inte heller i Irland tycks det exkluderande amatörbegrepp som emanerade från den privatskoleutbildade överklassen i sydöstra England ha rotat sig (se Erik Nielsens resonemang i Sport and the British World). Friidrott utövades över hela Tipperary, medan rodd i huvudsak utövades på i ett par orter längs floden Suir. Roddklubbar var å andra sidan tidiga med att anlita professionella tränare för att nå framgång.

Avslutningsvis uppmärksammas bollspel, oavsett om de spelades med fötter, händer eller slagträn. Kricket och hurling detaljstuderas. Kricket var under hela perioden det dominerande lagspelet, vilken skulle kunna förklaras av att det var det enda spelet som hade en nationell överorganisation, Marylebone Cricket Club från 1787. Med hjälp av material från distriktsdomstolar visar Bracken att hurling var vanligare förekommande i Irland efter svälten än vad man tidigare trott. Denna iakttagelse underbygger han sedan med hjälp av hänvisningar till spelet utbredning i Australien under 1870-talets senare hälft.

Bracken vill till och med utmana den vedertagna uppfattningen att hurling var på väg att försvinna i post-svält och pre-GAA Irland. Dock kan det vara värt att minnas att det inte spelades i den formaliserade och lätt igenkända form som det senare fick. Alltså ett tämligen våldsamt spel som saknade en klart definierad spelplan. På samma sätt som med andra lagbollspel så krävdes det en nationell organisation för att formalisera spelet.

Trots att mycket skiljer grevskapet Tipperary under 1800-talets mitt från Sverige under 1800-talets senare hälft så är det en hel del som känns igen när det kommer till idrottens etablering. Bracken visar på att de drivande krafterna bakom den formaliserade idrottens införande i Tipperary var militärer, affärsmän och den landägande eliten varpå den i de fall utövande inte krävde allt för stora ekonomiska resurser spreds sig i samhället. Idrottens introducering var alltså klassbunden. Det är möjligt att den landägande eliten inte har uppmärksammats i någon större utsträckning när det gäller införandet av idrott i Sverige, men å andra sidan har svenska idrottshistoriker inte i någon större utsträckning inkluderat hästsport, skytte och jakt när idrottens väg till folkrörelse studerats. Affärsmän och framför allt officerare finns det å andra sidan gott om i båda samhällena när det kom till att kontrollera, stödja och utöva idrott. Vi har också grupper som motsatte sig den engelskinspirerade kroppskulturen i båda samhällena, men det är nog att dra parallellerna för långt att jämställa Gymnastiska centralinstitutets Lars Maurtiz Törngren med Michael Cusack och Maurice Davin; GAA blev långt mer framgångsrika i sitt motstånd.

Det är inte så ofta som man får chansen att läsa empiriskt digra och hantverksmässigt väl genomförda fallstudier, aktiva forskare tycks inte längre ha tid och oskolade entusiaster tenderar att drunkna i sin empiri och inte se skogen för alla träd. Sport in County Tipperary, 1840–1880 gjorde mig därför glad. Pat Bracken har gått igenom ett imponerande källmaterial som han presenterar väl förankrat i tidigare forskning.Ett extra plus är att han på ett tydligt sätt kvantifierar sina resultat i lättöverskådliga sammanfattningar med hjälp av tabeller, diagram och kartor. De personer som är intresserade av lokal/regional idrottshistoria kan spendera sin tid i långt sämre sällskap än Sport in County Tipperary.

Copyright © Hans Bolling 2019