Hans Bolling
Historiska institutionen, Stockholms universitet
Historikern Karin Wikberg avslutar sin avhandling Amatör eller professionist? Studier rörande amatörfrågan i svensk tävlingsidrott 1903–1967 med att konstatera: ”det är märkligt att amatöridealet togs upp av den svenska och internationella tävlingsidrotten.” Amatöridealet handlar sist och slutligen om idrott för idrottens egen skull kontra idrott för ett högre (eller lägre) syfte. Det innebär att i det ögonblick som idrotten lierar sig med det offentliga för att få understöd så är det inte längre frågan om idrott för idrottens egen skull och således inte heller ren amatöridrott. Att satsa på idrott för att nå framgångar vid till exempel OS, för att skapa en sund och stark befolkning eller näpsa uppstudsiga norrmän bryter helt klart mot det rena amatöridealet.
Enligt A. F. Dalins Ordbok öfver svenska språket från 1850-talet är en amatör en konstälskare, konstvän; men det kan även vara en “tonkonstnär, som biträder vid konserter, utan att göra anspråk på mästerskap och utan att vara anställd vid något kapell”. I Svenska akademiens ordlista från 1900 saknas en definition av ordet, men där finns det å andra sidan med inte enbart i sin maskulina utan även i sin feminin form amatris och bland de ord som kunde bildas med hjälp av amatör ges exemplen: -fotograf, -konsert och -teater. Först 1928 dyker ordet upp kopplat till idrottsutövning, -brottare och -tävling samt amatörskap. Här finns också åter en definition: vän eller älskare av något; icke yrkesmässig utövare av en verksamhet. År 1950 har idrotten tagit över begreppet ”icke yrkesmässig utövare av konst, idrott o.d.; vän, älskare av ngt”. Nu finner vi också än fler sammansättningar. Under socialrealismens 1970-tal utmönstrar även Svenska akademien de höga idealen. Ut med älskare, beundrare och konstvänner och vi får låta oss nöja med ”icke yrkesmässig utövare av konst el. idrott o.d.”. Svenska akademien visade här en påtaglig parallellitet med den svenska idrottsrörelsen, då dess utmönstrande av det ideella amatörskapet gick hand i hand med amatöridealets försvinnande inom svensk idrott.
I boken Sport and the British World, 1900‑1930: Amateurism and National Identity in Australasia and Beyond studerar och analyserar den australiensiske historikern Erik Nielson amatöridrottens, med tonvikt på friidrotten, historia i det brittiska samväldet under 1900-talets första decennier. Och det synes, trots Wikbergs välgrundade invändningar mot amatöridealet, att det är ett väl valt perspektiv, då det ger honom möjligheter att även diskutera och analysera frågor som berör såväl förhållandet mellan det brittiska imperiet och dess besittningar som lokala, regionala och nationella identiteter inom de brittiska besittningarna i antipoden. Amatöridrotten och amatöridealet å ena sidan, och å den andra idrott och nationell identitet i Australien och Nya Zeeland med amatöridealet som prisma. Det kan vara en poäng att framhålla att det inte enbart handlar om vem som har rätt att tävla och på vilket sätt, utan även hur den idrottsliga gemenskapen ska definieras, i en studie av nationell identitet i Australasien under början av 1900-talet. Och en av Nielsens huvudpoänger är att amatörskapet inte var något fast utan att det hela tiden var utsatt för förhandlingar och omdefinieringar.
Sport and the British World, 1900‑1930 består av sex kapitel och är tydligt och pedagogiskt upplagd. I det inledande introduktionskapitlet görs en genomgång av forskningsläget kring amatörism, amatöridrottens historiografi, nationalism och brittiskhet i förhållande till idrottslig identitet samt den brittiska världen. Sammantaget lägger Nielsen här en mycket stabil grund för den fortsatta studien. Därefter följer fem tematiska kapitel och det tematiska upplägget är lyckat, även om det givetvis innebär att vissa skeenden upprepas ur olika perspektiv.
I det andra kapitel presenteras amatörfriidrottens utveckling i Australasien. En viktig poäng för Nielsen är att amatörledarna i Australien och Nya Zeeland använde sig av likartade metoder som professionella impressarier när de försökte väcka intresse kring sina idrotter; i det hänseendet var allstå skillnaden mellan den sunda amatöridrotten och den suspekta spektakelsporten inte särskilt stor. Så även om utövarna inte skulle tjäna några pengar på sin idrott så kunde den utövas i ett tydligt kommersiellt sammanhang. Man känner igen en hel del från vår sida av jordklotet, internationella stjärnor, rikligt med betalande publik som generar en hel del pengar, vilka tenderar att komma i konflikt med ett strikt amatörregelverk. Redan här finner vi en intressant spänning i amatörbegreppet, utbud och efterfrågan i konflikt med amatörreglernas mer ädla principer.
På samma vis som i Sverige fanns i Australasien en beundran för nordamerikanernas förhållande till idrottsutövning, deras noggranna förberedelser och vetenskapliga träningsupplägg.I det tredje kapitlet konstateras också att när det kom till implementering av amatörreglerna så var inställningen i Australien och Nya Zeeland mer avslappnad än i andra delar av det brittiska samväldet. Det fanns en uttalad vilja att inkludera personer ur arbetarklassen och ursprungsbefolkningen och det tog sig uttryck framför allt i en långt större vilja att förlåta de idrottsutövare som brutit mot amatörreglerna.
I det fjärde kapitlet är det brittiskheten som står i centrum, Nielsen ställer sig här frågande till den skillnad som tidigare gjorts inom den idrottshistoriska forskningen mellan nationalister och imperialister, det vill säga de som ville att Australien och Nya Zeeland skulle utgöra självständiga idrottsenheter och de som ville att besittningarna skulle utgöra en del av det brittiska samväldets representation vid till exempel olympiska spel. Nielsens forskning visar att de idrottsledare som har betraktats som imperialister hade ett komplext förhållande till den engelska idrottsledning och inte okritiskt accepterade dess påbud utan ofta valde att liera sig med lokala engelska idrottsledare vars syn på amatörskapet mer harmoniserade med deras egna än med de privatskoleutbildade överklassledarna från sydöstra England.
I det femte kapitlet är det förhållandet till de nordamerikanska kusinerna från USA och Kanada som står i centrum. På samma vis som i Sverige fanns i Australasien en beundran för nordamerikanernas förhållande till idrottsutövning, deras noggranna förberedelser och vetenskapliga träningsupplägg. Det var där det moderna, idrottens framtid, fanns. Det faktum att fokus flyttades från USA till Kanada efter konflikterna mellan Storbritannien och USA i samband med OS i London 1908 visar också på att det fanns en stark affinitet till ”moderlandet” även om det inte låg i framkant vad gällde utveckling. Beundran för Nordamerika handlade alltså i stor utsträckning om modernitet, det vetenskapliga och därmed föga amatörmässiga sätt på vilket de tog sig an idrottsutövandet.
Det är intressant att även om Australasien och Kanada hade en hel del gemensamt som delar av det brittiska samväldet, så utvecklade de helt olika förhållningssätt till amatörskapet. Till viss del kan det säkert förklaras med att Australasien med dess faiblesse för rugby och cricket hade ett långt närmare förhållande rent sportsligt till moderlandet än Kanade där ishockey ju var det dominerande lagbollsspelet.
Nielsen avslutar sin framställning med upplösningen av det för Australien och Nya Zeeland gemensamma friidrottsförbundet Amateur Athletic Union of Australasia, vilket skedde förvånande sent. Det intressanta med det är ju självklart att Australien och Nya Zeeland fortsatte att agera som en idrottslig enhet långt efter att Australasien förkastats som en politisk sådan. Det stämmer ju inte med den vanligt förekommande bilden av vikten av egen representation vid internationella idrottstävlingar som synnerligen viktig för nybildade stater. Enligt den empiri som Nielsen presenterar håller inte heller en ofta framkastad tes, att arrangemanget vidmakthölls av nyzeeländarna till dess de var starka nog att ensamma ta sig an världen.
Australien och Nya Zeeland tävlade också tillsammans vid OS 1908 och 1912 trots att Nya Zeeland valt att stå utanför när den australiensiska federationen skapades 1901. Det gemensamma friidrottsförbundet levde kvar till andra halvan av 1920-talet och avvecklades först när de australiensiska östkuststaterna New South Wales, Victoria och Queensland på allvar började söka sig inåt istället för mot Tasmanhavet och därmed ersätta Nya Zeeland med South Australia och Western Australia. Havet som barriär eller passage.
Det är inte förutan att en hel del av det förhållningssätt till amatörskapet som Nielsen beskriver även känns igen från Sverige, då ju även vi i stora stycken hade ett mer pragmatiskt förhållande till amatörskapet än engelsmännen. En förtjänst med hur Nielsen tar sig an amatörfrågan är också att han ställer frågor kring hur amatörismen fungerade i praktiken. Det är tydligt att fler än ett sätt att förhålla sig till den rena idrotten funnits, och det även i gentlemannaamatörens hemland England där det fanns en skiljelinje mellan nord och syd.
Även om Nielsen inte lyckas jäva Wikbergs slutreflektion så utgör amatöridealet ett intressant fenomen vars implementering ger historikern möjligheter att analysera frågor som handlar om exempelvis klass, etnicitet och kön. Hur kommer det sig till exempel att amatrisen helt försvinner ur det svenska språket ungefär samtidigt som idrottsrörelsen besätter amatörbegreppet? Sport and the British World, 1900‑1930 kan ur ovan anförda perspektiv rekommenderas till alla sanna amatörer inom det idrottshistoriska skrået. Den enda allvarliga invändning jag har mot boken handlar om priset, det är ohemult högt satt.
Copyright @ Hans Bolling 2015