Åsa Bäckström
Institutionen för barn- och ungdomsvetenskap, Stockholms universitet
Årtiondena före det senaste millennieskiftet böljade inom samhällsvetenskaplig forskning diskussionerna om postmodernismens innehåll, karaktär och till och med existens. Det producerades en lång rad skrifter som debatterade om vi möjligen gått in i en ny tid, den postmoderna. Denna tid kunde karaktäriseras som mer fragmentarisk och flytande. Hit hörde också tanken om de stora berättelsernas söndervittring. Möjligen kunde de radikala kulturella förändringar som samhället visade upp också vara en del av den pågående moderniteten, vilket skulle innebära att vi integått in i en ny tid utan att vi fortfarande befann oss i den senare delen av moderniteten. Den senare förklaringen pekar på kontinuitet, den förra på ett brott. Franska tänkare som Jean-François Lyotard och Jean Baudrillard fick stort genomslag.
Det är mot den fonden som Mark Stranger i den här boken argumenterar för vågsurfing som en postmodern företeelse. Han tar ett teoretiska avstamp inom den klassiska sociologin och brottas där med såväl Durkheim och Weber som med Habermas. I sina argument för postmodernism som vetenskapligt begrepp tillbakavisar han med bestämdhet användandet av begrepp som neo-moderninsm och senmodernism. Ansatser förespråkade av sociologer som skrivit in sig i den senmoderna fåran, till exempel Jameson och Beck, Giddens och Lash, skiljer sig inte, menar han, i särskilt hög utsträckning från ansatser som förordas av postmodernister. Stranger anser att neo- och sen-modernister i stället borde komma ut ur garderoben – som postmodernister.Surfing life bygger till stor del på en doktorsavhandling som Stranger försvarade 2001, men innehållet, som delvis har publicerats tidigare i artikelform, har omarbetats och kompletterats med senare fakta, siffror och litteratur. Till grund för bokens omfattande teoribygge ligger dock en studie vars empiriska material började samlas in redan 1995. Materialinsamlingen har skett företrädesvis genom deltagande observation, som en del av vad Stranger benämner som oortodox etnografi. Det oortodoxa i det här fallet ligger i att studien inte har fokuserat en särskild lokalt förankrad grupp surfare, utan snarare undersöker olika subkulturella manifestationer av det globala och det lokala. Stranger har genomfört studien genom deltagande observation på ett stort antal olika platser i Australien. En antropolog skulle kanske kalla det för multilokal etnografi i stället för oortodox. Det empiriska materialet innefattar även intervjuer med 31 personer, en enkät besvarad av 129 personer samt ett material bestående av diverse relaterade medier som filmer och tidskrifter.
Författaren Mark Stranger är verksam vid Tasmaniens universitet (UTAS) som grundandes redan 1890 och är ett av Australiens äldsta. Havet runt ön Tasmanien, sydost om det australiska fastlandet, har kalla vågor, men den vilda och otämjda naturen rymmer fantastiska platser att surfa på, i alla fall om man får tro författaren själv. Han tipsar om några sådana platser på den hemsida som presenterar företaget Stranger Surfboards, och som även är den hemsida som förlaget hänvisar till som författarens egen. Där kan man även läsa om den livslånga kontakten med havet och med vågsurfing som både författaren själv och hans bror har. Brodern är den som ägnar sig åt att producera de specialtillverkade surfbrädorna som företaget saluför. Hemsidan välkomnar seriösa surfare.
Den strax över 250 sidor långa boken Surfing life är ett ambitiöst, övergripande och mestadels teoretiskt bidrag till samtida idrottsforskning. Med tanke på de stundtals snåriga diskussionerna lämpar sig boken för läsare med viss samhällsvetenskaplig vana. Stranger har flera intressanta idéer som han drar upp ur senare tids teoretiska mylla. En spännande sådan tanke handlar om uppluckringen av tudelningen mellan kropp och tanke, en annan om uppluckringen av tudelningen mellan idrott och den kommersiella världen. I relation till dessa tankar skriver han om hur surfidentitet konstrueras och hur upplevelsen av det sublima i mötet med naturen är en del i denna identitetskonstruktion. Därtill menar Stranger att upplevelsen av det sublima är en grundläggande del i hur surfingens handelsvaror både säljs och får värde. Det sublima är en del av vågsurfings estetisering. Det här är en tanke som jag finner lockande att pröva i relation till en för mig mer bekant brädsport, nämligen skateboard.
Endast tre sidor i denna voluminösa skrift upplåts att diskutera hur materialet samlats in, vilka ställningstaganden som har gjorts i den processen och varför, samt andra relevanta kunskaper vetenskapligt bevandrade läsare behöver för att kunna värdera de slutsatser som Stranger har och de argument han framför.Stranger menar vidare att vågsurfing är en tydligt postmodern företeelse, som dessutom fungerar som en trojansk häst för postmoderna tendenser i exempelvis organisationer som fortfarande vilar på moderna tankar. Surfsubkultur är att betrakta som en agent för postmodernism. Surfing kan tyckas ha blivit integrerad i mainstream-kulturen, men det är snarare så att mainstream-kulturen blivit postmodern, och det är surfsubkulturen som delvis har bidragit till detta.
Som sagt innehåller den här boken en rad spännande tankar som förtjänar att plockas upp och användas i empirisk forskning om idrott. Stranger argumenterar för att hans tankar och idéer som rör den postmoderna surfsubkulturen har bäring inom många idrottsliga fält, inte bara de fält som direkt kan relateras till vågsurfing, som exempelvis andra brädsporter eller andra sporter som har beskrivits som riksfyllda. Jag håller med honom. Personligen skulle jag gärna se en studie om risktagande inom friidrotten samt upplevelsen av det sublima där. Håller Strangers tankar får en sådan analys? Är friidrotten är mainstreamsport med långa intrasslade rötter i det moderna som nu håller på att postmoderniseras?
Avsnittet om metod och genomförande är enligt min mening bokens svaga länk. Inte för att det är undermåligt skrivet, vilket det alltså ingalunda är, eller för att det saknar förankring i senare tids diskussioner inom etnografin, vilket avsnittet visserligen gör, utan för att det nästan inte finns. Endast tre sidor i denna voluminösa skrift upplåts att diskutera hur materialet samlats in, vilka ställningstaganden som har gjorts i den processen och varför, samt andra relevanta kunskaper vetenskapligt bevandrade läsare behöver för att kunna värdera de slutsatser som Stranger har och de argument han framför. Jag har gjort studenter olyckliga genom att underkänna deras uppsatser på grundläggande nivå för bristfälliga metodavsnitt. I boken hänvisar Stranger till doktoravhandlingen för en detaljerad beskrivning av metodologiska spörsmål. Det tycker jag är synd.
Sverige och övriga Skandinavien har trots sitt kyliga läge på norra halvklotet långa kuststräckor som lockar till idrottsliga aktiviter och uteomhusvistelse. Även om vågsurfing inte har idkats lika länge och i lika stor utsträckning som i andra delar av världen, så finns här ändå en högst livaktig brädsportscen. Är den här boken då något för en surfare i Skandinavien? Absolut. Om man är intresserad teoretiska förklaringar till kulturella företeelser och identitetsskapande. Om man däremot händelsevis intresserar sig för vågsurfing och trängtar efter inspiration till vattensamvaro, men saknar suget efter sociologiskt teoribygge, kan andra böcker ge lindring. I somras publicerades exempelvis boken Svart vatten, där fotografen Mikael Pilstrands bilder visar hur åtta svenska surfare interagerar med havet längs Sveriges kust och hur deras liv ”formats av vågor och vatten”.
Copyright © Åsa Bäckström 2012.
Läs mer på idrottsforum.org om
Köp Surfing Life från Adlibris.se
Kjøp Surfing Life fra Adlibris.no
Køb Surfing Life fra Adlibris.dk
Buy Surfing Life from Amazon.co.uk
Buy Surfing Life from Amazon.com
Tack Åsa för recensionen.
Verkar vara intressant helt klart. GIllar speciellt din fråga i slutet:
“Personligen skulle jag gärna se en studie om risktagande inom friidrotten samt upplevelsen av det sublima där. Håller Strangers tankar får en sådan analys?”
Det fångar in något som jag tycker mig ana i vårt fält; att modernistisk teoribildning mestadels ägnar sig åt modern tävlingsidrott, samt att cultural studies, postmodernism drar åt lifestyle sport-hållet.
Ja, Kalle, jag tror du har fog för dina aningar.
Thank you Åsa for taking the time to do such a thorough and thoughtful review. I think a similar approach to athletics, risk-taking and the sublime would be very worthwhile. I would not have thought so back in 1995 when I began the study but over the years since then the postmodernization of mainstream sport is increasingly evident.
While I would have liked to elaborate on my methodology, unfortunately publishers of monographs want these details to be kept to a minimum.
I no longer work as an academic at UTas (I live onboard a yacht and run a charter business in Tasmania) but i do keep an interest in this field and it is great to see that someone is reading my book : )
Thank you Mark for such quick response. I figured the publishers had something to do with keeping the methods section down. I still think it’s a pity though. As stated, I look forward to using some of your theoretical thoughts relative my own empirical field.
Thank you also for the information of your position. It sounds like a great example of the blurring between theory and practice.
If you like i could send you the methods chapter from my thesis? Just get in touch with me through my website http://www.hobartyachts.com.au
Wishing you all the best with your research.
Mark
Will do!