Torbjörn Andersson
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö universitet

I det vita och det blå: Malmö FF:s matchtröjor genom tiderna
380 sidor, inb., ill
Malmö: Memory Lane 2022
ISBN 978-91-527-1852-0
En del i det starka svenska fotbollsintresset – en aspekt av Sveriges djupgående fotbollskultur – är den stora bokproduktionen. En liten men växande del därav är ambitiösa böcker om fotbollens kulturarv. En nyutkommen tjusig sådan på uppemot 400 sidor rör Malmö FF:s olika matchtröjor genom åren. Ämnet kan synas trivialt, men för fotbollssupportrar symboliserar ändå matchtröjan det allra heligaste, alltmedan spelare kommer och går. ”Ett lags hjärta och själ definieras i mångt och mycket av färgerna man bär”, skrivs således i textens inledning. Textförfattare är journalisten Ole Törner, medan bokens själva poäng är alla de tröjor som David Ellerth, smått maniskt förstår man, samlat ihop. Svensk fotboll ska vara tacksam för nördprojekt som detta. Helt klart har det kostat åtskilligt att ha fått ihop denna samling. Nu står inget om tröjornas värde och man får väl anta att priserna kan betraktas som Ellerths egen yrkeshemlighet.
Mot denna bakgrund är det anmärkningsvärt att upptäcka att trots en stor systematik och seriositet i insamlandet har ingen matchtröja äldre än 1960 påträffats. Och bara tre från 60-talet finns i boken. Då Malmö FF bildades redan 1910 undrar man om spelarna själva betraktade tröjan som helig. Det verkar knappast så med tanke på att 50 år av tröjor spårlöst försvunnit; de kanske tvättades ur och kastades bort. Ett resonemang om detta hade varit intressant att läsa. Hur många tröjor hade egentligen en enskild spelare under en säsong förr jämfört med idag?
Upplägget i själva boken är en mängd fina bilder, som vävs samman av Törners text. I första delen av boken är det en massa okommenterade foton på matchsituationer, där Malmö FF:s tröja är central. I andra delen följer en systematisk genomgång, i text och färgbilder, av tröjorna olika år, först av herrlagets och därefter av damlagets. Är man MFF:are bör detta ge en stor nostalgisk glädjekick. Är man inte MFF:are – som jag – infinner sig inte denna känsla lika lätt. Faktum är att jag kan tycka att MFF:s himmelsblå färg är dyster. Min tröjfavorit blir därför en som verkligen bryter den himmelsblå monotonin: Nisse Hults reklamfria mörkgröna målvaktströja, med svart krage och svarta kanter, från 1971. Bortatröjorna blir med samma seendeprincip finare än hemmatröjorna. De är ju ofta i lila eller rödvitrandiga. Den första bortatröjan i boken är från 1984. En sann MFF:are retar sig säkert på vissa av dessa bortaställskonstruktioner. Att hängivna supportrar tvingas köpa replikor av både hemma- och bortastället har av många setts som en irriterande del av fotbollens kommersialisering.
I själva verket var MFF enda allsvenska lag – som delvis av etiska skäl – inte införde tröjreklam när det tilläts 1972. MFF var först mogna att ta det steget 1974 och då var det Tetra Pak som prydde ryggen.
Vad kan man då utläsa av denna tröjparad? Ja, här hade de två upphovsmännen kunnat ge läsaren mer kött på benen. Var är tröjorna tillverkade, undrar man. Vad är materialen i tröjorna? Överhuvudtaget hade mer information kunnat ges om det grävts något djupare i den MFF-litteratur som finns. De texter som bjuds är nu underhållande, men långtifrån alltid knuten till tröjorna. Det spekuleras i boken om Tetra Pak eller Zingo var först med reklam på tröjans baksida under tidigt 70-tal. I själva verket var MFF enda allsvenska lag – som delvis av etiska skäl – inte införde tröjreklam när det tilläts 1972. MFF var först mogna att ta det steget 1974 och då var det Tetra Pak som prydde ryggen. Reklam på bröstet var ännu inte tillåtet; det kommer på 80-talet. Överlag var fotbollen konservativ – men inte mer konservativ i Sverige än i andra länder. Faktum är att svensk ishockey kan ha varit först i hela den internationella sportvärlden med tröjreklam. Året var 1959 med Djurgårdens IF som pionjär med Lövbergs lila på tröjan. På 2000-talet hade kommersialiseringen gått dithän att tröjans framsida kunde vara fullklottrad av olika sponsornamn. Estetiskt är förfallet tydligt, men i en bok som denna blir dessa tröjor intressantare då variationen i budskapen ökade.
Boken hade berikats ytterligare med en analys av tröjreklamen. Vad är det för typ av företag som dominerar och var de alla lokala sponsorer eller? Volkswagen pryder till exempel matchtröjan från 2016 och framåt, men var detta ett sponsoravtal beslutat på lokal, nationell eller internationell nivå? Här finns en spännande historik över Malmös bärande företag och deras koppling till stadens lag. Både välkända (Kockums och Pågen) och mindre kända namn (movera, scancem) passerar revy. Antagligen var det en strategi för uppåtgående företag att sponsra matchtröjan. Rörläggaren var väl en sådan sentida tröjsponsor.
Som läsare kan man konstatera att både socialdemokratiska Arbetet, en tidning som inte existerar längre, och borgerliga Sydsvenskan har varit huvudsponsor. Kan något politiskt säga runt utvecklingen av MFF:s huvudsponsorer? Vidare framkommer att ICA var rätt långlivad som huvudsponsor, från 1988 till 1992, och senare även 2011. Konsum var det bara 1994. Men varför stod det Skåne Laget på tröjan under många år, 1984–87, undrar nog flera läsare? Nätverket stod det än längre, 2000–2008. Vad var bakgrunden till detta initiativ? Även tröjor med trycket Malmö för framtiden och Star for lifeskulle behöva sin förklaring för att koppla MFF djupare till staden och olika tidstypiska satsningar och värderingar. År 2021 finns Volkswagen-märket på tröjan i HBTQ-flaggans färger. Går vi över på damlagets tröjor kan det stå ahnelövs, camilla och syntagma partner, medan det under vissa säsonger är samma välkända namn som på herrlagets tröjor.
Denna bok kommer utan tvivel att uppskattas av dagens MFF:are, supportrar som har minnen kopplade till de olika tröjorna. Vi andra hade glatts än mer av en viss fördjupning av tröjorna som fenomen och samlandets resultat.
Copyright © Torbjörn Andersson 2022