Idrottsvetenskap, Malmö högskola
Jerry M. Lewis
Sports Fan Violence in North America
187 sidor, hft.
Lanham, MD: Rowman & Littlefield 2007
ISBN 978-0-7425-3980-8
Sedan många år tillbaka är Norbert Elias civilisationsteori väletablerad inom idrottsforskningens fält, inte minst genom Eric Dunnings idoga ansträngningar att flytta fram dess positioner. Märkligt nog har teoretiserandet och resonerandet om våldets historiska utveckling inom sporten mest kretsat kring förhållanden i Storbritannien, speciellt med fokus på konjunkturerna inom fotbollshuliganismen. Därför är det med stor tillfredsställelse man nu kan vidga synfältet genom en amerikansk studie som tar sig an frågan om publikvåld inom sporten. Att blicken är riktad mot USA – ett förhållandevis våldsamt land med en till synes lugn idrottspublik – gör saken extra intressant. Hur ska man egentligen förklara denna märkliga paradox?
Den som gett sig i kast med detta är en auktoritet inom området, sociologiprofessorn från Kent State University, Jerry M. Lewis, och den höga ambitionsnivån framgår redan av studiens allomfattande titel: Sports fan violence in North America. Att han bara behöver 175 sidor för att ta sig an detta stora ämne tyder på ett gott självförtroende.
Studien bör fascinera en europeisk läsekrets då den verkligen belyser hur annorlunda den amerikanska sportkulturen är mot den europeiska. USA:s sportpublik beter sig på ett för oss märkligt sätt om man jämför med våldsbeteendet hos vår fotbollspublik. Likheter finns dock. Till att börja med framgår att det är något av en europeisk myt att publikvåld inte förekommer i USA. Det förekommer visst och i ganska riklig mängd, men däremot i nästan helt annorlunda former.
Flera intressanta skillnader finns. I USA uppstår bråken när man vunnit en match, medan den europeiska fotbollspubliken snarast ställer till problem vid förluster. I USA är det alltid hemmalagets publik som bråkar och detta av det enkla skälet att en bortapublik sällan finns. Detta faktum belyser skillnaderna i sportkulturer, där bland annat de stora geografiska avstånden, de höga biljettpriserna och frånvaron av lokalderbyn – franchisesystemet leder till att klubbarna sprids ut geografiskt – gett en individualiserad publik som håller på hemmalaget. Ytterligare en påtaglig skillnad är att bråken i USA sker i alla sporter och på alla nivåer, medan vi i Europa i princip har att göra med ett fotbollsfenomen på elitnivå. I USA brakar det emellanåt loss i såväl amerikansk fotboll och baseboll som i basket och ishockey. Det kan ske på högsta proffsnivå, men än oftare på high school- och collegenivå.
Även våldets dramaturgi, våldets ritual, tenderar att skilja sig åt. I USA tar bråken huvudsakligen upploppsliknande former i stadens centrala delar, då man firar en seger. Saker kastas, bilar välts och skyltfönster slås sönder med poliskonfrontationer som följd. Inga firmaslagsmål man mot man förekommer. Det är inte klubb mot klubb som gäller utan fulla unga, vita män mot andra auktoriteter. I och med att många upplopp sker inom high school- och universitetssporten finns en viss historisk tolerans mot fenomenet – låt den välbärgade ungdomen rasa av sig! Det amerikanska samhället har med andra ord inte gått in i ett regelrätt krig mot sporthuliganen, såsom i princip skedde gentemot fotbollshuliganen i England (en strategi som blivit en inspirationskälla till andra europeiska länders makthavare och poliskårer).
I Europa har kriget mot huliganen närmast lett till att all besinning tenderat att gå förlorad. Det går knappt längre att föra vettiga resonemang om vad som är huliganism eller inte; allt beteende som inte passar in kan av den lättsinniga kvällspressen rubriceras som huliganism. Utifrån detta perspektiv är Lewis bok extra intressant. Tankeväckande är att han menar att något endast kan definieras som publikvåld ifall minst fem personer varit inblandade (och att publiken på sportevenemanget åtminstone uppgår till hundra personer). Detta kan tyckas märkligt, men vid närmare eftertanke finns en viss logik i numerären. På så vis ges perspektiv på saker och ting. Enskilliga vettvillingsdåd, bråk i korpmatcher i fotboll etc, mot vilka samhället svårligen kan skydda sig, faller inte in i samma kategori som mer storskaliga våldsamheter. Äpplen och päron blandas inte hur som helst. Ett ensamt fyllos känslomässiga handlande – i stil med den dansk som ensam attackerade domaren i EM-kvalmatchen mot Sverige häromåret – ges inte samma dignitet som en planerad attack av flera tiotals individer. Det är grupprocessen han vill åt.
Överhuvudtaget är den teoretiska inspirationen till Lewis studie matnyttig för den europé som växt upp med ideliga rubriker om huliganism hit och huliganism dit. Utifrån Neil J. Smelsers sociologiska teorier om kollektivt beteende, vilka förklaras vara en unikt amerikansk specialitet, sätts nämligen fokus på just själva våldsförloppet. Exakt hur har det gått till? Vilka är de utlösande mekanismerna? Hur har själva förloppet sett ut etc. etc? Det är detaljerna som granskas, vilket bland annat innebär att polisens beteende även skärskådas. Nyttjandet av ett ovanligt brett källmaterial förordas. Förfarandet är så långt ifrån den engelska (och svenska) kvällspressens oprecisa krigsrubriker man kan komma. En kylig saklighet står i centrum och inte det slentrianmässiga fördömandet. Fokus ligger inte på att avslöja vem huligan är och hur han blivit sådan, utan på att analysera själva dynamiken i förloppet, dramaturgin i det kollektiva beteendet.
Som sagt är boken nyttig för en europé. Den förmår nyansera saker och ting. Därmed inte sagt att Lewis studie kan tjäna som en helt ny manual i tolkningen av Europas fotbollshuliganproblematik. I slutändan framgår de kulturella skillnaderna. Att man i USA fäst mindre vikt vid bråkmakaren beror säkert på att han inte i grunden oroar det amerikanska samhället. Fulla, bråkiga, vita, sportintresserade collegegrabbar anses inte utgöra ett samhällshot – på samma vis som exempelvis svarta gatugäng betraktas – och därför hamnar de inte heller i analysens mittpunkt. En studie av europeisk fotbollshuliganism måste nog lägga större krut på att även studera huliganen då huliganismen för många helt enkelt blivit en livsstil. Intrycket ges att fotbollshuliganen är djupare involverad i våldet som uttrycksform. Fotbollshuliganen vill skapa våldssituationer i större utsträckning än den amerikanske bråkmakaren, vilket kräver utökade, och delvis annorlunda, analyser.
En avslutande reflektion efter att ha läst Lewis bok är att framtidens europeiska idrottshuliganism mycket väl skulle kunna ta sig mer amerikanska former. Det kan bli fråga om bråk mot poliser, en utveckling som redan kan märkas i den italienska fotbollshuliganismen. Hur som helst är det tydligt att våldet har många ansikten och inte alls är så blint som många föreställer sig.
Köp boken från Bokus.se | |
Kjøp boken fra Capris.no | |
Køb bogen fra Adlibris.dk | |
Buy this book from Amazon.co.uk | |
Buy this book from Amazon.com |