Historien om IK Makkabi

1
77

Torbjörn Andersson

Jubileumsböcker från olika idrottsföreningar runtom i landet tenderar att ha ett rätt likartat innehåll av det enkla skälet att svenska föreningar i mångt och mycket liknar varandra. Antingen har vi att göra med välkända elitidrottsföreningar eller med mer okända småklubbar. En annan variation är att vissa klubbar är stadsbaserade och andra landsbygdslokaliserade. I samtliga fall brukar dock ett tydligt folkrörelseideal finnas i botten. Mer sällan har vi att göra med klubbar som verkligen skiljer sig åt från mängden.

En förening som vid en första anblick verkligen står ut från massan är den judiska idrottsföreningen IK Makkabi från Stockholm. Klubben bildades så tidigt som 1933 – alltså mitt under Hitlers och nazismens uppgångsperiod – och har idag uppnått ansenliga 70 års ålder. Här har vi således att göra med en idrottsförening vars levnadshistoria borde kunna ge en rad intressanta inblickar i ämnen som förhållandet mellan idrott och brinnande världspolitik och den svenska antisemitismens och rasismens tidiga vardagshistoria. Kort sagt: när man håller IK Makkabis estetiskt tilltalande jubileumsbok Heja Judarna! i handen blir man klart nyfiken på dess innehåll. Inte minst baksidestexten väcker intresset till liv. Där förklaras bokens titel. ”Heja Judarna!” lär någon ha ropat på en av IK Makkabis fotbollsmatcher mitt under andra världskriget. Intressant är att utropet inte föll i alltigenom god jord. Tydligen kunde det även från judiskt håll anses opassande att så tydligt basunera ut sitt ursprung. Problematiken är inte svår att föreställa sig. Att i ett befolkningsmässigt så pass homogent land som Sverige, och under en så dramatisk tid, ge ljudlig röst åt sin judiska identitet var kontroversiellt.

Makkabis beredskapsarbetare påväg till potatisplockning den 12 september 1943. Med på bilden: fr. v. David Joffe, Arne Skutin, Gertrud Kisch, Martin Kischinowsky, Mona Fridman, Abbe Kischinowsky, Gun Fridman, Siv Skutin.

Uppenbart är att mycket hänt från detta kanske första ”etniska” idrottsliga hejarop på svensk mark till dagens mångkulturella samhälle, där en fotbollsklubb som Assyriska nyligen under den svenska cupfinalen för en dag lyckades förvandla den svenska nationalarenan Råsunda till en jättelik manifestationsplats för sitt folk och sin kultur.

Men frågan är vad som har hänt på vägen dit. Faktum är att Mattias Grosin och Urban Orzolek, den förste som författare, den andre som fotograf, med sin Heja Judarna!lyckats fylla igen åtskilligt av kunskapsluckan och därmed har de gett en värdefull historisk bakgrund till hela kunskapsfältet om idrott och etnicitet. För här har vi en jubileumsbok som inte hemfaller åt det som jubileumsböcker som genre oftast ägnar sig åt, nämligen att ge en okritisk hyllning av klubben och de olika medlemmarnas bravader och då gärna i anekdotens form.

Här finns nyanserna, som i skildringen av Stockholms judiska befolkning och den klassmässiga skillnad som fanns mellan de etablerade grupperna på Norrmalm och Östermalm och de fattiga och ortodoxa judarna på Södermalm. IK Makkabi blev främst de senares förening med centrum i det så kallade Judehuset på Klippgatan. Att mellankrigstiden var rasbiologins stora era påminns man om då tankar om rasförädling genom fysisk fostran också influerade den judiska föreningsidrotten. Det sades att genom idrottsprestationer ”förskaffa vi oss ickejudars aktning för att vi blott inte är en samling hösäckar, vilka äro oförmögna att tåla minsta strapats”. Hela assimilations- och integrationsdebatten får genom IK Makkabi ett tidigt uttryck då det framgår att många judar inte ville att man genom idrotten skulle urskilja sig från svenskar i gemen, utan bäst var att gå in i svenska föreningar. Föreningen var utan tvivel länge en något udda existens, även om ett par ytterligare judiska idrottsföreningar fanns i landet. Den ömsesidiga misstänksamheten fanns där. Många inom IK Makkabi menade att man motarbetades av Svenska Fotbollförbundet ”eftersom klubben var en förening med utlänningar”.

Mona Fridman går i mål som segrare på klubbmästerskapen 1942, löpning 60 meter.

En annan aktuell debatt som snuddas vid är den om att så kallade invandrarlag genom sin bristande disciplin skulle skilja sig från svenska föreningar. I detta sammanhang är det betryggande att läsa om att det stundom hetlevrade Makkabimedlemmarna inte bara ägnade sig åt förväntade sporter som boxning och fotboll utan även åt den svenska idrottskulturens mest besjälade och nostalgiskt präglade aktivitet – den kylslagna bandyn!

Överhuvudtaget är det en innehållsrik berättelse som delges läsaren, även om den tappar något i allmänt intresse när de allra senaste decennierna tas upp. För min del är den viktigaste lärdomen att en förening som IK Makkabi under senare tid nog haft allra störst betydelse genom sin förmåga att ge alltigenom assimilerade judar en grundläggande kunskap om sin egen bakgrund. Klubben blir med författarens ord ”en bro tillbaka till judisk kultur och gemenskap”. Idag finns ofta tankar om att livet i invandrarföreningar leder till isolation och att de därigenom är splittrande för samhället i sin helhet. Erfarenheterna från IK Makkabi visar att sett i ett längre tidsperspektiv, så är nog risken snarast den att en persons och grupps etniska rötter går förlorade med tiden. Och då kan medlemskap i den etniska idrottsföreningen vara den enda vägen för att återskapa sitt förflutna. Av livet i IK Makkabi framgår också att verksamheten i landets olika idrottsföreningar trots allt har många likheter. Också IK Makkabi har kännetecknats av en stor portion idealitet och satsning på ungdomsfostran, varför klubben väl faller in i den svenska idrottsliga tradition, som präglats av ett folkrörelseideal.

 

Köp boken från AdLibris.

 

1 COMMENT

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.