ETT RESULTAT AV DE SENASTE årens svenska fotbollsvåg är att diverse specialböcker kommit ut som handlat om Hammarbys och Djurgårdens allsvenska triumfer. En sådan är Hasse Gängers 12 säsonger: Hammarby IF Fotboll 1991-2002, vilken behandlar klubbens direkt sensationella frammarsch från en skuldtyngd tillvaro i division ett östra, med ett konkurshot hängande inte alltför långt borta, till klubbens första allsvenska seger någonsin år 2001 med efterföljande spel i Champions League.
Givetvis bör man vara misstänksam mot dylika böcker, inte minst när de ges ut på Sportförlaget, vilket inte gjort sig känt för att ha utvecklat skriverierna om sport. Man kan lugnt säga att Sportförlagets utgivning fortsatt att gå i trygga gamla hjulspår. Den mer fördjupade sportjournalistik, som exempelvis Offside stått för, har inte gett några synliga avtryck.
Det börjar inte heller bra när författaren Hasse Gänger i genretypisk ordning försäkrar att boken inte har några som helst akademiska strävanden. Hur detta ska tolkas begriper jag inte – finns här en massa rövarhistorier och allsköns lösa påståenden instoppade? Har författaren inte ens de källkritiska ambitioner som kvällspressens journalister har?
Snart nog visar det sig lyckligtvis att mina farhågor inte infrias. För en bajenanhängare som jag själv är boken faktiskt rätt intressant. Mitt intryck är att Hasse Gänger har god insyn i det han skriver om – härvidlag skiljer han sig inte från någon akademiker – samtidigt som han uttrycker sig med en starkt personlig ton. Det senare blir riktigt underhållande då både tränare och spelare ges personomdömen, vilka ger läsaren den privilegierade känslan av att befinna sig bakom kulisserna, det vill säga bortom den retorik som ofta omger fotbollsklubbar och där hela laget då uteslutande tycks bestå av fina och ödmjuka grabbar. Om en spelare, Mikael ”Linkan” Lindqvist, står till exempel att han ”kunde slå fram bra passningar, men var också en ganska tjurig och ogin typ och det var därför inte många som grät när han stack”. Större kändisar än ”Linkan” personifieras. Huvudstyrelsens ordförande, Åke Hallman, ”var mest en skrävlande potentat” och tränaren Rolf Zetterlund var ”snarare undantagslöst småunderlig och hemlig”. De utskällda så kallade videojuggarna tas däremot i försvar och det påtalas att ”flera av spelarna i laget var ganska typiga mot dem”.
Nu är inte boken ett enda långt tyckande om olika personer. En klar tematik finns. Det är hur Bajen avancerar från att ha varit fullkomligt amatöristiskt vanskött till att bli en snudd på välorganiserad förening. Ett exempel på den klantskallemässiga – men klart charmiga – andan i klubben var när man efter att ha nått SM-finalen 1982 avfärdade sponsorer som tog kontakt med klubben med parollen att ”har de inte varit intresserade tidigare, behöver de inte vara det nu heller”. Överhuvudtaget ges många påminnelser om vilken enorm frammarsch fotbollen haft på senare år. Så sent som 1995 drog ett stockholmsderby mot Djurgården inte mer än 12.000 åskådare.
Gängers huvudtanke är att framgångarna kommit med den allt bättre organisationen och skötseln av klubben. I takt med utvecklingen har också den lekfulla, men föga vägvinnande, spelstilen alltmer fått ge vika. Detta verkar ha skett mest av nödtvång och på det hela taget relativt oproblematiskt. Bajens misslyckanden hade helt enkelt förlorat sin charm. Därför var det heller inte svårt att betona en sorts kontinuitet och hävda att klubbens nyvunna framgångar – oberoende av spelstilen – var underhållande. Med andra ord har supportrarna inte opponerat sig mot utvecklingen. Tvärtom har de närmast varit pådrivande i det händelseförlopp som gjort svängiga Bajen till stabila Bajen, för att använda Gängers favoriserade vokabulär.
Detta för oss över på ett annat genomgående tema, nämligen Hammarbys djupa förankring och beroende av sina supportrar. Här om någonstans kan man tala om en klubb som fullständigt genomsyras av sina fans. Och detta är något spelarna har att ta hänsyn till. Mangrant ger de också sitt fulla erkännande till fansen, frånsett målvakten Lasse Eriksson, som med sin långa erfarenhet konstaterar att de ändrats lite på senare tid då vissa supportrar vädrat åsikter som inte alltid gagnat föreningen.
Sammanfattningsvis kan konstateras att Hasse Gängers bok om Hammarbys sentida framgångssaga äger sitt intresse – dock knappast för de utanför Bajens stora supporterkrets. I slutändan fattas något. Och vid närmare eftertanke är det just en lite mer akademisk touche i form av åtminstone ett försök till en bredare analys. Det hade inte alls skadat om Hasse Gänger avrundat det hela med att ge sin syn på vad som hänt med klubben och fansen under den uppenbara professionaliserings- och kommersialiseringsprocess som klubben genomgått. I detta sammanhang hade också ett visst mått av framtidsskådande varit på sin plats. Först då hade boken definitivt förtjänat en större läsekrets.
