En hästbok om män och kvinnor, om maskulinitet och femininitet, och om makt

Petra Andersson
Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori
Göteborgs universitet

Människan och hästen, hästen och människan. Hundra år med hästarna, ryttarna och Ridsportförbundet. Självklart har det funnits både hästar och ryttare under mycket längre tid än så, och även under den tid som Ridsportförbundet har funnits har det funnits gott om hästar och deras människor utanför förbundet. Susanna Hedenborg har författat Svenska Ridsportförbundets jubileumsbok Hästkarlar, hästjejer, hästälskare: 100 år med Svenska Ridsportförbundet, där hon tittar på och visar oss ridsporten ur ett genusperspektiv, och vi får samtidigt hjälp att se samhället och dess förändringar genom ett hästperspektiv.

Alla vi som har ägnat mycket av vår tid åt hästarna kan nog hitta något att identifiera oss med och något nytt att tänka över. Själv brister jag ut i fnitter av att ett av kapitlen naturligtvis heter ”Avdelning framåt marsch”. Minns den tonåriga pacifisttjej jag var, som utan att blinka sa sådant som ”formera avdelning utan tät” som om det vore vanlig vardagsprosa för en tolvårig tjej. Ridsporten utmanar och vidgar helt enkelt alla inblandades gränser, det lär vi oss av den här boken om vi inte visste det innan.

Hundra år med Ridsportförbundet kan också beskrivas som hundra år med tjejer och kvinnor som kämpar för att få rida. Historien visar hur ridningen och skötseln av hästar och stall har gått från att vara maskulint genuskodat till att vara feminint genuskodat. Idag associeras ridning med tjejer och kvinnor eller med femininitet, i alla fall i Sverige. Ridning, trots att det är riskabelt, och trots att stallarbetet är både smutsigt och tungt, har kommit att ses som en lämplig hobby för tjejer, och är idag en av de större ungdomsidrotterna, och som sådan starkt kvinnodominerad numerärt.

Av boken att döma, kämpar tjejer och kvinnor fortfarande en hel del för att få rida. Även om de formella hindren mot kvinnors idrott och tävlingsdeltagande är undanröjda, så återstår mycket arbete i former som man ser betydligt mindre av i andra idrotter. Efter andra världskriget började ridskolorna dyka upp. Successivt blev ridsporten alltmer tillgänglig för fler, också för dem som inte föddes i familjer som själva ägde hästar. Och också för dem som inte hade råd att hålla en egen ridhäst. Genom ridskolorna kunde ridsporten bli mer folklig, inte längre vara ett nöje enbart för överklassen och militären. Flera av de tidiga ridskolorna låg i utpräglade arbetarklassområden, och fick ändå elever, och till stor del kvinnliga elever.

Rider gör man fortfarande inte helt utan visst kämpande. Hedenborg beskriver den stallbackskultur som fostrar ridsportens utövare, från ganska späd ålder, i pliktmedvetet hårt arbete och en hög arbetsmoral. Arbetsuppgifterna är både tunga och stundtals riskabla, utvecklingstakten när det gäller att underlätta arbetet med tekniska hjälpmedel är mycket låg. Och hästar är och förblir hästar, helt riskfritt blir det inte att hantera flyktdjur som väger 600 kilo. Så blir ridningen också en skola i mod, och i att våga trotsa sin egen rädsla. Ju mer man tänker på det, desto underligare framstår det att denna riskabla, smutsiga och tunga sport ses som en lämplig hobby för unga tjejer.

Anläggningarna, deras läge och utformning har länge varit en stor fråga för ridsporten. Olika ridning och olika ryttare i olika historiska faser, motiverar delvis olika anläggningar. Samtidigt är hästarna fortarande hästar, med hästars storlek och behov. Och anläggningarna skapar kostnader, utöver kostnaderna för hästarna själva. Ridsporten är inte unik med sitt behov av anläggningar, många sporter kräver ju sporthallar. Men ridsportens anläggningar står utan personal för väldigt många av uppgifterna, uppgifter som eleverna får ta hand om. Betalande elever som utför ganska smutsigt och tungt arbete, samtidigt som en hel del ridskolor helt saknar bekvämligheter. Så visar en kartläggning att flera fortfarande bara har utedass! Det är kanske inte att förvånas över att en kultur som hyllar en hög arbetsmoral uppstår i en sådan miljö, bland de som blir kvar i den. Och de är många, hästarnas dragningskraft är stor! Men ridskolorna dras med höga kostnader för sina elever, jämfört med andra idrotter, på grund av hur fördelningen av kommunala bidrag ser ut.

De relativt höga kostnaderna, även om de inte nödvändigtvis utesluter barn till många medelinkomsttagare, öppnar ändå för en diskussion om klass och ekonomiska förutsättningar för ridning idag, som jag saknar i boken. I sammanhanget undrar jag också över etniska aspekter på ridsporten; erfarenhetsmässigt verkar ridskolorna vara extrema miljöer med avseende på homogen etnicitet.

Sedan 1950-talet har vi också haft organiserad ridning för människor med olika funktionshinder. I Stockholm bildades en ridgrupp för personer med sviter av polio i slutet av 1950-talet, sedan en silvermedalj i dressyr i OS 1956 ridits hem av en just en polioskadad. Handikappridning kan vara terapiridning och det kan vara idrott, båda delarna samtidigt eller med övervikt av det ena eller det andra. Boken är på så många sätt en hyllning till hästarna, till allt det de möjliggör för oss. När det gäller ridning för funktionshindrade blir det så tydligt hur hästarna ger oss ben om våra egna inte fungerar.

Genom att berätta ridsportens historia, berättar Hedenborg samtidigt så många andra historier, om män och kvinnor, om maskulinitet och om feminitet, och om makt. Och om kärleken till hästarna. Ridsporten kan lära oss mer än vi anar om mönster i samhället. Berättelsen om vem som tar hand om hästarna och vad man gör med dem, berättar samtidigt så mycket mer om samhället än bara just vad som sker med hästarna. Det syns också i litteraturen om hästarna, hur fackböckerna och handböckerna i ridning har bytt stil och tilltal. Från Arméns ridlära till pedagogiskt upplagda alster där barn kan lära sig de teoretiska grunderna i hur man tar hand om en häst. När böckerna förändras från att vända sig till militärer till att vända sig till mellanstadietjejer, kan det i sin tur säga oss en hel del om hur samhället för övrigt samtidigt har förändrats. Sådant tillhör bokens största styrkor.

Copyright © Petra Andersson 2014