Cashmore gör idrotten begriplig

Lars-Erik Alkvist
Högskolan Dalarna

Bertolt Brecht arbetade med begreppet Verfremdung, dvs att göra det bekanta obekant, så att det riktigt särskilda framträder. På så sätt måste man själv som åskådare bli aktiv och kritisk i stället för att passivt åskåda och bli underhållen. Ellis Cashmore tycks ha detta som utgångspunkt när hans närmar sig idrotten som faktum i sin bok Making sense of sport. Denna bok har nått sin femte upplaga och den första upplagan kom redan i början av 1990-talet. Han ställer den naiva men också den intressanta frågan: vad i fridens namn är idrott för något? Går det att begripliggöra detta omhuldade fenomen? Han ställer vidare frågan: hur skulle en värld utan idrott se ut? Går det ens att tänka sig ett sådant sakernas tillstånd? Han försöker göra något begripligt som i grund och botten är obegripligt i sig. Han menar att sport är för ekonomiskt betydelsefull och har sådan politisk tyngd att det påverkar människors liv på ett djupgående sätt, och därför är det av vikt att behandla detta på ett vetenskapligt och genomträngande sätt.

För att göra detta sätter han idrotten i kulturellt och samhälleligt perspektiv, med utgångspunkt i ekonomiska förutsättningar och drivkrafter. Cashmore försöker på så sätt att ta ett samlat grepp om fenomenet idrott. Och han går grundligt tillväga. Han rör sig över många vitt skilda vetenskapsområden och hans text flyter fram på en bädd av gnistrande språkliga uttryck som gläder mig som läsare. Cashmore har ett multidisciplinärt förhållningssätt till sitt ämne. Han rör sig från rent fysiologiska aspekter på människokroppen över biologi, antropologi, historia, psykologi, sociologi, kultur, ekonomi, etik, politik och media. Och boken blir därmed omfattande: 586 sidor. Han försöker med andra ord att leverera en stor och sammanhängande berättelse över vad vi benämner idrott. Han menar att idrotten som fenomen har en lång och vindlande historia och är så omfattande i sina uttrycksformer att man inte kan inta ett enda perspektiv på detta. Och vi får till livs en koherent berättelse som är skriven med schwung och glatt humör som är riktigt medryckande.

Cashmore är professor i kultur, media och sport vid universitet i Staffordshire och har skrivit en hel del böcker kring idrott och media.

Boken består av 20 kapitel, varav det avslutande är mer spekulativt. Man kan även finna ytterligare material på nätet kring denna bok. Cashmore utgår från en enkel grundtanke och det är att mänskligt handlade har som mål att lösa uppgifter eller har olika funktioner. Och därför måste han röra sig på olika nivåer av förklaringar. Han tar sin utgångspunkt i förståelsen av människan som, till skillnad från andra djur, är kapabel att utveckla en skicklighet och förmåga att behärska olika aktiviteter. Han börjar då med på vilket sätt människan är ”konstruerad” för att utöva komplicerade handlingar som är nödvändiga vid konkurrerande prestationer. Här rör han sig med andra ord på en rent fysiologisk nivå i det begynnande kapitlet.

Han fortsätter sin resa på den historiska nivån och frågar sig: hur gammal är idrotten? Och för att förstå idrotten måste man ha en teori eller teorier för att begripliggöra denna praktiska verksamhet vi kallar idrott. Han använder sig främst av sådana bekanta teoretiker som Morris, Bourdieu, Elias, Marx och Weber. Idrott är något som påverkar vårt medvetande och därför behöver man en psykologisk förståelse av idrotten. Och Cashmore fortsätter sin resa och hans tanke är att idrotten måste sättas in i ett mångtydigt sammanhang, som det sociala och kulturella sammanhanget. Den idrottande kroppen måste förstås i sin kontext för att bli begriplig. Han frågar sig om och varför man ser på olika sätt på könens kroppar. Är det fortfarande så att kvinnliga idrottare ses som sexobjekt snarare än som prestationssubjekt? Han tar även upp den brännande frågan om rasismen inom idrotten. Och naturligtvis behandlar han frågan om fusk inom idrottens område. Vad är det som gör att det fuskas på olika sätt, vilka är drivkrafterna bakom detta fenomen?

Därefter behandlar han media och dess roll. Han menar att idrotten konsumeras på olika sätt beroende på olika typer av media. Här blir han ytterst samtida och behandlar den nya formen av internetteknologi. Vidare behandlas frågan om hur och varför idrottsmän och -kvinnor blir kändisar av stor dignitet, som vi som åskådare vill veta allt om. Mot slutet behandlar han den moraliska frågan, eller snarare bristen på moral, inom idrotten, därför att slagordet vinst till varje pris blivit allenarådande. Allt annat får stå åt sidan. Och sist, men absolut inte minst, behandlar han den brännande frågan kring idrott och politik. Cashmore menar, naturligtvis, att idrott och politik hör ihop och han argumenterar väl för detta.

I det avslutande kapitlet försöker han skåda in i framtiden: vad kommer att hända med idrotten? Här försöker han spekulera utifrån det tidigare sagda. Han utgår i detta avsnitt från H G Wells science fiction roman The time machine från 1895. Wells varnade för att den teknologiska och vetenskapliga utvecklingen kan leda till fördärvliga konsekvenser för människan. Tillämpat på idrottens område kan den utvecklade gentekniken användas (och kanske redan används?) till att manipulera kroppen på ett sätt som man inte har den fulla förståelsen av vilka komplikationer det kan leda till. Syftet, att springa snabbare, att hoppa högre, att bli starkare och att tjäna pengar får överskugga de eventuella konsekvenserna. Kanske dystopin redan är här och inte tillhör morgondagen?

Jag hade mycket nöje att läsa denna bok. Det är en entusiasmerande, tankeväckande och problematiserande bok. Av naturliga skäl blir den eklektisk och kanske inte direkt nyskapande, men den sammanfattar och sätter in idrotten i en stort och övergripande sammanhang. Och samtidigt har den en kritisk udd riktad mot fenomenet idrott som jag finner stimulerande. Denna bok skulle fungera alldeles utmärkt som en kursbok i idrottssociologi och andra närliggande ämnen.