Långdistanslöpningens historia ur ett subjektivt perspektiv

Christian Widholm
Södertörns högskola

Boken When Running Made History, av Roger Robinson, skildrar distanslöpningens historia från 1948 till idag och hur den under samma period skapat historia. I så måtto kan boken betraktas som en hyggligt objektiv redogörelse för grenens utveckling i världen och påverkan på densamma efter Andra världskriget. Robinson är dessutom historiker (förvisso även journalist, författare och före detta elitlöpare med mera) vilket skänker tillförlitlighet till texten. Emellertid är boken inte en akademisk text. Sålunda saknas den vetenskapliga undersökningens struktur och formalia. Därför kan arbetet inte utan vidare inkluderas i det idrottshistoriska forskningsfältet. Dessutom handlar boken, titeln till trots, om författarens egen historia. Som barn, elitlöpare, akademiker, journalist och kommentator, uppvuxen i England och sedermera utvandrad till Nya Zeeland och sedan USA. Förvisso är dessa subjektspositioner till övervägande del relaterade till löpning, t.ex. hur nioåringen Roger kom att beundra löpning vid OS i London 1948 och de storstilade tävlingarna den vuxne Roger bevittnat som journalist och kommentator över stora delar av världen. Så visst är fokus inställt på löpning. Och Robinson spelar med öppna kort. Han vet att han är subjektiv. Han skriver i inledningen att han berättar ”from personal memory” (s. xvi) och att detta medför begränsningar: ”the eyewitness approach means that here are many omissions” (s. xvii).

Bokens 21 kapitel behandlar var för sig en eller flera händelser som varit avgörande för löpningens och eller författarens existens från och med 1948. Men vilka händelser är det då Robinson tar upp och varför? Här är några exempel: Zatopeks vinst över tio tusen meter på Wembley 1948 för att det var en geopolitisk dramatisk tid – kalla krigets början – och för att Robinson fick upp ögonen för långdistanslöpning; Abebe Bikilas maratonvinst, barfota, vid OS i Rom 1960 för att Bikila då blev pionjär för den östafrikanska dominansen inom långdistanslöpning som står sig än idag; Samväldesspelen i Christchurch, Nya Zeeland, 1974 för att spelen satte Nya Zeeland på kartan (Robinson var bosatt där då och extraknäckte som stadionkommentator); Maratonloppen i London 1980 och New York 1981 för att tävlingarna representerar genombrottet för kvinnliga långdistanslöpare; Maratonloppet i Berlin, september 1990, för att det symboliserade slutet på kalla kriget och den emotionella återföreningen av Tyskland; Boston maraton 2013 för att tävlingen aktualiserar hur terrorattacker påverkar samhället.

Robinson kan utan tvekan betraktas som en engagerad ambassadör för löpningens livsform. I kapitlet som rör födelsen av den långdistansboom – den började i USA 1980 – som vi fortfarande är mitt upp i (med maror, halvmaror, midnattslopp och allt vad det heter), listar Robinson tio punkter (s. 102–105) som förklarar varför löpning är så bra för oss människor. Förkortat lyder listan som följer. 1. Löpning leder till bättre självförtroende och är karaktärsdanande. 2. Löpning upprättar gemenskaper i tider av vilsen individualism. 3. Man blir osjälvisk av löpning. 4. Man blir fysiskt frisk av löpning. 5. Läkarvetenskapens studier av löpare har varit till gagn för alla. 6. Projekt som syftat till att få barn och ungdomar att springa har visat på sociala, mentala och fysiska vinster för de unga deltagarna. 7. Löpning skapar arbeten. 8. Löpning fostrar volontärism. 9. Löpning skapar en kultur i sig, med filmer, böcker och tidskrifter. 10. Löpning är bra för miljön.

Men nämns inte några baksidor med löpningen? Jodå, dopning inom eliten, i kapitel 11 om OS i Seoul 1988. Här är det Ben Johnson som spelar skurken. Han var förvisso kortdistanslöpare medan boken handlar om långdistanslöpning, men Robinson hymlar inte med att dopning även förekommer på de längre distanserna.

En baksida med det subjektiva anslaget i boken är ändå att urvalet blir aningen godtyckligt. Ett exempel på detta är diskussionen om hur nyazeeländska löpartriumfer under det tidiga 1960-talet, enligt Robinson, stärkte den nationella gemenskapen i Nya Zeeland i en postkolonial kontext. Här snuddar Robinson vid hur liknande triumfer kom att påverka andra nyss självständiga stater när kolonialmakterna besegrades eller drog sig tillbaka under 50- och 60-talet, men diskussionen blir inte särskilt utförlig. Jag håller med Robinson att löpningen (och andra sporter) i dylika fall sannolikt skapade historia. Dock hade diskussionen blivit mer slagkraftig om tydligare processer skildrats än de på Nya Zeeland. Det finns ju ett slående exempel på hur idrotten, till och med löpningen, varit behjälplig vid en nations tillblivelse, nämligen när Finland började göra sig självständigt från Ryssland i början på 1900-talet. Förvisso hade detta fall hamnat utanför Robinsons periodisering men tydligt hade blivit. Det hela tog sin början med Hannes Kolehmainen vid OS 1912. Finland var fortfarande ryskt, men det var ingen tvekan om att hans triumfer vid spelen var finska. Det är“still believed […] that the new Finnish state was put — or literally ‘run’ — onto the world map by the great sportsmen of the first half of the twentieth century”, skriver kulturgeografen Mervi Tervo i ett arbete om hur löpning kan skapa historia.[1]

Det har förmodligen framgått att Robinsons bok nog främst vänder sig till fans av långdistanslöpning. Dit hör inte jag. Men den vänder sig också delvis till den historiskt intresserade, likt undertecknad, som vet att vi genom studier av sportens värld kan lära oss något om vår samtid och dåtid i stort.

Copyright © Christian Widholm 2019

[1] Tervo, Mervi, “Nationalism, Sports and Gender in Finnish Sports Journalism in the Early Twentieth Century”, Gender, Place and Culture, Vol. 8, No. 4, pp. 357– 373, 2001.