Södertörns högskola
Toni Bruce, Jorid Hovden & Pirkko Markula (red)
Sportswomen at the Olympics: A Global Content Analysis of Newspaper Coverage
311 sidor, hft.
Rotterdam: Sense Publishers 2010
ISBN 978-94-6091-105-7
Under olympiska spelen 2004 var Carolina Klüft den svenska idrottare som fick överlägset mest utrymme i Dagens Nyheters rapportering från spelen. Hon förlänades i själva verket dubbelt så mycket utrymme som guldmedaljörerna Christian Olsson och Stefan Holm – tillsammans. Det visar Helena Tolvheds kvantitativa analys i antologinSportswomen at the Olympics (2010) som redigerats av Toni Bruce, Jorid Hovden och Pirkko Markula.
Ett av antologins syften är att leverera global jämställdhetsstatistik till beslutsfattare. Ett annat är att pröva hypoteser som formulerats utifrån den tidigare forskningen om genus och sportjournalistik: exempelvis, stämmer det att kvinnliga idrottare bara syns i medierna när de deltar i stora internationella tävlingar? Antologin i sin helhet kvantifierar således könskategorin i sportjournalistiska berättelser i dagspressen under tiden för OS i Aten 2004. Givetvis dominerar artiklar om OS, men analyserna kvantifierar även icke-olympiska artiklar från tiden. Boken innehåller fallstudier från arton nationer (ingen från Sydamerika), ett introduktionskapitel som belyser tidigare forskning om genus och sportjournalistisk och ett som diskuterar kvantitativ metod. Utgångspunkten är liberalfeministisk (jämställdhetssträvan inom existerande samhällsstrukturer) och antagandet att medierepresentationer speglar det omgivande samhället på ett antingen sant eller falskt sätt. Slutkapitlet utgörs av en diskussion där redaktörerna tar ett helhetsgrepp på resultaten från respektive fallstudie.
![]() |
I ett introduktionskapitel till boken, där redaktörerna diskuterar den kvantitativa metodens för- och nackdelar, sägs det att siffror och statistik vanligtvis uppfattas som pålitliga fakta av beslutsfattare. Såtillvida erbjuder antologin ett rikt underlag för beslutsfattarna. Men är siffrorna otvetydiga? Mycket sällan visar det sig. Att räkna är en sak. Att tolka det man kvantifierat är en annan. Således beror knappast det stora utrymme som Carolina Klüft erbjöds iDagens Nyheter sommaren 2004 på att den manliga dominansen i svensk sportjournalistik hör till det förflutna. Är det, för den delen, ens rimligt att kvantifiera konstellationen Klüft-Olsson-Holm i sammanhanget? Det rör sig trots allt om endast en kvinna och två män. De flesta författarna är emellertid medvetna om den kvantitativa metodens begränsningar och pekar på behovet av kompletterande kvalitativa analyser, vilket i viss utsträckning också görs. Redaktörerna menar å andra sidan att dylika exempel belyser en sportjournalistisk konvention: när man skriver om idrottskvinnor handlar det om det yttersta toppskiktet och när männen återberättas erbjuds generellt en bredare bild.Trots en del svårhanterliga siffror erbjuder dock antologin resultat som övertygar. En sammanräkning av alla fallstudier säger att de kvinnliga olympierna spelade huvudrollen i 25,2 procent av artiklarna, medan männen kapade åt sig 40,2 procent. Resten utgjordes av förment könlösa artiklar. När det gäller fotografierna var relationen 32,3 procent för kvinnorna och 49,7 procent för männen. Så till det mest övertygande resultatet: utanför de stora internationella evenemangen syns knappt de kvinnliga idrottarna i dagspressen. I den sportjournalistiska vardagslunken erbjuds kvinnorna fem procent av utrymmet och männen 87,6 procent. Siffrorna baseras på en sammanräkning av fallstudierna från arton nationer. Förvisso härrör resultaten från siffror inhämtade under tiden för de olympiska spelens dominans, men siffrorna ligger i linje med vad den tidigare forskningen belyst utifrån andra fallstudier. När detta resultat ställs mot siffror på kvinnligt idrottande och motionerande är det lätt att bli beklämd. Vanligtvis är kvinnor minst lika sportiga som män, men om man ska tro sportjournalistiken ser det knappt ut som om kvinnorna existerar utanför megaevenemangen. Trots att man kan problematisera även dessa siffror (exempelvis syns inte heller den stora majoriteten amatöridrottande män på sportsidorna) borde de fungera som ögonöppnare för dem som trodde att sportjournalistiken händelsevis var jämställd.
På fler än ett ställe i antologin uttrycks en medvetenhet om att en av orsakerna till sakernas ordning är att sporten sedan länge ackompanjeras av en tämligen giftig maskulinitet som knappast vinner på att genusanalyseras. Jag saknar emellertid en utförligare diskussion som knyter an till forskningen om den moderna sportens framväxt i Västeuropa och Nordamerika och kopplingen till manlighetsdiskurser. Men framför allt saknar jag referenser till J. A Mangans studier av den maskulint mättade diskursen som legitimerade sportens plats inom Public Schools i England från mitten av 1800-talet.[1] En annan upplysande bakgrund som lämnas därhän är sportjournalistikens historia som hjälper oss att förstå även nutida konventioner på sportsidorna.[2]
Jag är medveten om att alla forskningsperspektiv inte kan belysas inom ramen för en antologi, men jag skulle vilja lyfta fram ytterligare en central aspekt som problematiserar källorna som analyseras i antologin, i varje fall de från ”västvärlden”. När vi analyserar dagspress har vi att göra med den borgerliga offentlighetens medium nummer ett. Det är en kulturell artefakt som genuskodades redan då den etablerades som den bildade mannens nödvändighetsartikel under 1700-talet början. I dagspressens abstrakta textuniversum har kroppar och kroppslighet alltid betraktats med misstänksamhet. Mot denna bakgrund kan vi förhålla oss till föreställningen om att sportjournalistiken inte kan tas på allvar till fullo. Den är helt enkelt inte viktig nog. En seriös berättelse i dagspressen är abstrakt, okroppslig – den rör sig på intellektets plan. Trots allt har manliga idrottskroppar i någon utsträckning kommit att accepteras i den borgerliga offentlighetens medium nummer ett. En av orsakerna till det är måhända att manliga idrottare sedan länge gestaltas som respektabla medlemmar av vår föreställda (manliga) gemenskap medan kvinnliga idrottare tills nyligen represterats som först och främst särskilda kroppar, det andra könet. Om man spetsar till det pessimistiska resonemanget kan det låta såhär: ”Women [was] the virus in the system. This is why they had to be relegated to the fringes of liberal discourse /…/”[3]
[1] Se exempelvis Mangan, J. A., ”Duty unto Death: English Masculinity and Militarism in the Age of the New Imperialism”, i Tribal Identities, London 1995
[2] Se exempelvis Dahlén, Peter, Från Vasaloppet till Sportextra: radiosportens etablering och förgrening 1925-1995, Stockholm, 1999; Oriard, Michael, Reading football: how the popular press created an American spectacle, Chapel Hill 1993; Widholm, Christian, Iscensättandet av Solskensolympiaden: dagspressens konstruktion av föreställda gemenskaper vid Stockholmsolympiaden 1912, Umeå 2008
© Christian Widholm 2011.
![]() |
Hitta bästa pris på boken hos Prispallen.se |
![]() |
Kjøp boken fra Capris.no |
![]() |
Sammenlign priser på bogen hos Pensum.dk |
![]() |
Buy this book from Amazon.co.uk |
![]() |
Buy this book from Amazon.com |