Fotbollsintresset växte på lärorik resa i strategers sällskap

Robert Svensson
Institutionen för hälsovetenskap och medicin
Örebro universitet

Som fotbolls(tränar)historiker ska jag nu komma med ett erkännande. Jag är inte så intresserad av fotboll. Inte i den utsträckning som flera av mina kollegor i alla fall. Jag sätter inte klockan efter Fotbollskväll (Svt:s fotbollsprogram som sänds en gång i veckan). Jag följer eller håller inte på något särskilt lag, förutom svenska landslaget under de stora turneringarna och kvalen till dessa. Jag är inte heller någon kalenderbitare som kan namnen på alla de stora stjärnorna eller vet var VM gick 1974. Jag har fått kämpa mig till ett anständigt fotbollskapital i bemärkelsen kunskaper om spelare, OS-titlar och nya offside-reglers införande, för att kunna agera på det fotbollshistoriska forskningsfältet, alltså konversera med mina kollegor och med de tränare jag intervjuar i min forskning. Mitt intresse är akademiskt, här i dess bokstavliga betydelse. Bill Sund är med sina gedigna fotbollskunskaper min motsats och med sin Fotbollens strateger har han dessutom börjat locka över mig på sin sida. Till detta återkommer jag.

Jag måste också vara tydlig med min inblandning i boken. I slutskedet av skrivandet av den läste jag den och kom med kommentarer, men istället för jäv vill jag se det som en fördel. Jag har förhållandevis god kännedom om produkten jag ska uttala mig om. Det borgar för en rättvis recension. Jag gav den ris och ros när den bara var ett manuskript och jag kommer göra det samma nu. Med detta sagt.

Fokus i Fotbollens strateger är ledarskap och spelsystem. Utifrån tidigare forskning, hans egna publicerade förstudier samt tillgängliga källor i form av sport- och dagspress (särskilt Idrottsbladet och Svensk fotbolltidning) och de organ om fotboll som Svenska fotbollförbundet medverkade i, studerar Bill Sund, och nu lånar jag från undertiteln, ”spelsystem och ledarskap i ett internationellt och svenskt historiskt perspektiv”. Vi som har läst Fotbollens maktfält (Sund 1997), Fotbollsindustrin (Sund 2008) och Backe upp och backe ner (Sund 2012) känner igen ansatsen. Den nära nog 100 år långa tidsperioden, från 1920-talet fram till idag, delas upp i fem faser efter vilka boken också är disponerad: 1920-talet fram till mitten av 1930-talet, 1935-1955, 1955-1995, 1995-2010 och till sist ”kring 2010”. Boken avslutas sedan med en sammanfattande analys.

Syftet är tredelat. För det första att analysera de epokgörande spelsystemen under varje fas med utgångspunkt i de ledande strateger som låg bakom dessa. Vi får bland annat lära känna eller fördjupa bekantskapen med Herbert Chapman och dennes WM-system, Gustav Sebes och det ungerska systemet, Rinus Michels och holländsk totalfotboll och José Mourinho med sin ”spelarbuss”. Blicken är således internationell men utveckling förhålls hela tiden till Sverige. Inte minst genom att Bill närgånget följer den debatt om spelsystem som pågick här. Den ledande tanken är just ”att sätta in den svenska utvecklingen och diskussionen i ett internationellt föränderligt sammanhang” (s.16), och det kastas delvis nytt ljus på den kamp som bröt ut med förespråkare för engelsk fotboll i den ena ringhörnan och anhängare till den kontinentala i den andra. Postumt assisterad av fotbollsskribenten Imi Markos går Bill in i dialog med Tomas Peterson och dennes Den svengelska modellen (1993) där denna skolstrid också behandlades. Kontinental sa Bill. Engelsk, sa Bull.

Det andra syftet är att analysera vid vilken tidpunkt fotbollsmässigt och samhälleligt de olika spelsystemen tillkom. Det tredje att studera strategernas typ av ledarskap. Dessa två syften tycker jag inte riktigt uppfylls på ett tillfredställande sätt. För den intresserade som vill läsa mer är det lite för tunt med referenser och de teoretiska begrepp som används, som till exempelvis ”smart power” och ”hard power”, utvecklas aldrig (även om det inte är allt för svårt att förstå vad som menas). Diskussionen om ledarskap har förvisso sin plats och är intressant men i förhållande till vad som görs av det och på det sätt det beläggs tycker jag att det är lite väl att upphöja det till ett särskilt syfte. Det tolv punkter långa frågebatteri vi får med oss från början av boken kunde helt enkelt ha kortats ner där de som är kopplade till det första syftet kunde ha fått vara kvar. Som det är nu tycker jag inte alla av dem besvaras tillfyllest. Å andra sidan: Det vi förlorar i fokus och stringens vinner vi i dynamisk läsning. Rytmen som skapas mellan svepande beskrivningar av samhällsutveckling, strategernas uppväxtförhållanden och textnära debattåtergivningar är behaglig.

Men det är alltså innehållet som responderar mot det första syftet som jag har störst behållning av, och det är där Bill kommer till sin verkliga rätt. Hans kunskaper är imponerade. De spelsystem som fladdrat förbi i den litteratur jag hittills läst, som WM- och Helsingborgs-systemet, får jag i Fotbollens strateger grundligt förklarat för mig. De olika systemen förhålls kontinuerligt till varandra, både i tid och i rum, så när jag når den 306:e och sista sidan har jag verkligen lärt mig något. Jag förstår mer varför fotbollen ser ut som den gör i dag. Jag har fått bekanta mig med dess rötter, med dess historia. Jag har fått lära känna personer som levt och andats fotboll, som vigt sina liv åt att utveckla bra (vad det nu är?) och vägvinnande spelsystem. Deras, och Bills, brinnande intresse för fotboll har smittat av sig och mitt fotbollshistoriska kapital har vuxit. Det har varit en spännande och lärorik resa.