”Idrottarens matbok” (2003) är en tämligen anspråkslös och designmässigt förtjusande liten produkt. Ett okej val för den som inte längre är intresserad av att omge sig med påkostade, anti-funktionella skrytböcker där basingredienserna är hummer, tryffel och vaktelägg.
Bokens grundtanke är att merparten av alla rätter ska gå att tillrätta inom loppet av 30 minuter, vara hälsosamma och ha lättillgängliga ingredienser. Dessa självpålagda riktlinjer efterlever författarinnan Christine Helle med oklanderlig professionalism. Problemet uppstår först när man beaktar den viktigaste spelregeln för kokboksmakeri, det vill säga det krav som gör gällande att om man följer recepten så får man en anrättning som smakar bra. Flera av de recept som finns i boken har inte det där lilla extra som gör att de förtjänar att gå från idé till produkt i fyrfärgstryck.
Denna kritik bottnar givetvis i min villfarelse att om man ger sig i kast med att skriva en kokbok, så vill man förmedla något som verkligen förtjänar läsarnas uppmärksamhet. Detta mål uppnås tyvärr inte helt och hållet. Boken innehåller exempelvis inga innovativa recept utan bara ”bantade” varianter på moderna klassiker. Kort sagt, det är precis samma gamla blanditalienska och amatörasiatiska anrättningar som i alla andra kokböcker av det här slaget. Mitt största problem är dock inte Helles avsaknad av kreativitet, utan att vissa av recepten omöjligen kan vara välsmakande, inte ens för en träningsnarkoman.
En av de ”rätter” Helle vill dela med sig av till alla aktiva och halvaktiva idrottare är vad hon benämner som ”Spenat på italienskt sätt”. Bokstavligt består detta recept i 400 g djupfryst spenat, 4 schalottenlökar, 1 msk olivolja, 4 msk pinjenötter, 1 tsk salt och så lite peppar. Här går nästan allt fel. För det första vet alla som kan laga mat att spenat kräver en gnutta socker för att bli riktigt bra, vilket är en ingrediens Helle märkligt nog valt att utesluta. För det andra gifter sig spenat särskilt bra med rostad vitlök (vilket är en är en ingrediens som borde kunna betraktas som en tämligen lättillgänglig italiensk råvara), men inte heller denna erkänt nyttiga råvara vill Helle inkludera. Vidare kan man påpeka att pinjenötter måste torrostas för att komma till sin fulla rätt då nötens smak både ”blommar ut” och får en bättre konsistens vid en sådan procedur. Inte heller denna typ av information är Helle intresserad att förmedla.
För att fördjupa kritiken vill jag påpeka att det är åt helvete för lite fett och salt för att den här rätten ska lyfta. Helle har i själva verket uteslutit eller minimerat alla smakbärare, vilket gör att anrättningen bara smakar varm uppblött spenat. Utgå istället från bladspenat som du fräser i lite smör/olivolja tillsammans med lite finhackad vitlök och schalottenlök. Salta, sockra och peppra och spä sedan med lite grönsaksbuljong. Krön slutligen anrättningen med några torrostade pinjenötter.
Dessvärre är detta gastronomiska slarv ingen tillfällighet, utan något som återkommer i flera basala recept. Själv skulle jag aldrig servera ett gaffelmosat potatismos som bestod av 10 kokta potatisar, 2 dl lättmjölk, 1 msk margarin, salt och peppar. Det tar exempelvis inte speciellt mycket längre tid att låta moset gå genom en potatispress (om man inte medvetet vill ha klumpar i moset – vilket vissa tillfällen kräver) för att sedan vispa det luftig med en elvisp. Inte heller hade det gjort något om mjölken hade varit lite fetare eller om margarinet bytts ut mot lite smör. Om man verkligen följer detta receptet så kan jag garantera ett undermåligt potatismos. Därtill kommer moset att vara ljummet då receptet saknar instruktioner om att mjölken ska vara upphettad innan man ”gifter” vätskan med själva potatismassan.
Problemet jag här varit intresserad av att demonstrera är att Helle stundtals kompromissat med den gastronomiska sidan av matlagningen på ett helt onödigt sätt. Det går helt enkelt att göra mer välsmakade mat utifrån Helles självpålagda riktlinjer. Detta betyder dock inte att alla recept i boken är dåliga. Nej, det finns några enstaka pärlor. Framförallt gillar jag några av hennes pastarecept, fiskrätter och desserter. Dessa är visserligen också minimala, men inte till det smaklösas gräns, utan på ett bra sätt, som ligger i linje med bokens övergripande syfte och speciella inriktning. Detta är som sagt ingen bok för dem som gillar show-off böcker, kokbokspornografi eller böcker där recepten är semiotiska koder för riktig god mat. Istället är det en kokbok för personer som vill öka sin idrottsliga prestationsförmåga och äta nyttigt, vilket gör att boken trots allt kan förlänas status av ”okej val”.
Avslutningsvis kan man fråga sig varför Christine Helle inte på något tydligt sätt motiverar sina val av recept utifrån lite mer näringslära. Själv hade jag inte mått dåligt av att tvångsmatas med lite mer av den vetenskapliga fitnessläran. Istället väljer författarinnan att skriva en hel sida om vad vi ska tänka på när vi befinner oss utomlands. Det första man bör tänka på, enligt Helle, är att inte dricka kranvattnet utan bara använda vatten på flaska. Dessutom ska man se till att inte få isbitar i dricksglaset. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska förhålla mig till dessa självklarheter i principformat. Ska man bli förbannad då författarinnan verkar idiotförklara sina läsare eller bara le och läsa vidare? Kanske hoppas på att nästa sida som inte syftar till att presentera ett recept eller åskådliggöra maten ska innehålla något som är värt att läsa.
Daniel Svensson är doktorand i praktisk filosofi vid Lunds universitet, och själv kokboksförfattare.
Beställ boken från Idrottsbokhandeln
Ett par andra idrottskokböcker:
Mat för resultat: Idrottarens kost- och vätskeguide
av Viola Adamsson
Idrottarens kokbok
av Viola Adamsson
