Nyligen har det stora engelska förlaget Routledge publicerat två böcker om kön/genus och idrott, två böcker där problemområdet är gemensamt, men där sättet att närma sig problemet är ganska olika. I den ena boken, Gender and Sport: A Reader, som redigerats av Sheila Scraton och Anne Flintoff vid Leeds Metropolitan University, står den teoretiska frågan hur idrotten bidrar till att skapa könsidentiteter i centrum. I den andra, Sport and Women: Social Issues in International Perspective, redigerad av Ilse Hartmann-Tews och Gertrud Pfister, vid Idrottsuniversitetet i Köln respektive Köpenhamns universitet, står den politiska frågan om kvinnors deltagande och inflytande i idrotten i fokus. Det är naturligtvis omöjligt att i realiteten dra en skarp gräns mellan genus och konstruktionen av kön som teoretiskt problem å ena sidan och kvinnligt deltagande i den traditionellt sett mansdominerade idrotten å den andra, men utifrån ett gemensamt problemområde drar de båda böckerna på ett markant sätt iväg i var sin riktning. Jag ska här nedan försöka skissa huvuddragen i var och en av de båda böckerna, för att mot slutet vända tillbaka till en gemensam värdering av deras bidrag till forskning om genus och idrott.
Gender and Sport, som utan tvekan är den bok jag personligen tycker är mest intressant, är ett försök att spegla den samhällsvetenskapliga forskningen om idrott och genus i den engelskspråkiga världen. De flesta av bokens kapitel har tidigare varit publicerade i vetenskapliga tidskrifter. De är, med två undantag, författade av forskare hemmahörande i Storbritannien, USA och Canada. Undantagen är dels Gertrud Pfister, Kari Fasting, Sheila Scraton och Benilde Vázquez’ artikel om framväxten av damfotboll i några olika länder, dels Riita Pirinens artikel om hur finska dagstidningar gestaltar kvinnor som träder in i idrotter vilka traditionellt uppfattas som manliga. Jag ser det som en klar svaghet att redaktörerna inte bemödat sig om att i större utsträckning lyfta blicken utanför den engelskspråkiga arenan.
En av bokens stora förtjänster är i stället försöket att peka på mångfalden när det gäller forskning om idrott och genus. Boken är indelad i ett antal delar som var och en innehåller två eller tre artiklar. Jag vill påpeka att idrott här kan betyda allt ifrån tävlingsidrott till fysisk aktivitet och rörelse i vidare bemärkelse (även om tävlingsidrotten är tongivande). Delarna är:
- Genus som teoretiskt begrepp i idrottsforskningen
- Idrottens maskulina bakgrund och historiska utveckling
- Idrott, media och genus
- Idrott, etnicitet och genus
- Idrott, män och maskulinitet
- Idrott och sexualitet
- Idrott, kroppslighet och styrka/kraft/förmåga [power] (bl.a. sexuella trakasserier i idrott)
- Idrott och jämställdhet [policy and politics]
Det finns här inte utrymme att beskriva innehållet i varje del, än mindre i varje kapitel, vilka, enligt min åsikt, håller mycket hög kvalitet. I hög utsträckning speglar innehållet i Gender and Sport de aspekter av problematiken kring idrott och genus som jag själv skissar i artikeln Idrottens genus på idrottsforum.org. Detta gäller t ex genus som teoretiskt begrepp och hur utvecklingen av teoretiska redskap går hand i hand med kartläggandet och analysen av idrottskulturen. Det gäller också idrottens utveckling och arbetet för jämställd idrott samt frågor om idrott och maskulinitet. Istället skulle jag vilja lyfta fram några aspekter av problemområdet som Gender and Sport bearbetar, men som inte utforskats i svenska sammanhang. Detta gäller idrottsmän och idrottskvinnor såsom de gestaltas i media samt idrott, genus och etnicitet, men framför allt idrott och sexualitet samt idrott och sexuella trakasserier.
Idrott, genus och etnicitet samt idrottens gestaltning i media är frågor som inte behandlas systematiskt i forskningssammanhang i Sverige, men det finns helt klart en beredskap för diskussion om dessa båda teman. I de artiklar som publiceras i Gender and Sport betonas att frågor om idrott och genus (naturligtvis) alltid också har en etnisk/kulturell dimension i sig. Det är lätt hänt att genusforskare blir ”etnoblinda” precis på samma sätt som genusforskare hävdar att forskare utan genusperspektiv är ”könsblinda”. Men genus och etnicitet/interkulturalitet som problemområden har också många saker gemensamt. För det första är det relevant att tala om ”konstruktioner” av etniska identiteter precis på samma sätt som konstruktioner av könsidentiteter, dvs. att vissa egenskaper och karaktärsdrag skrivs in, eller tillskrivs, personer med en viss kulturell/etnisk bakgrund och att hela samhällsinstitutioner byggs upp kring dessa bilder av individer ”med annan härkomst” (än svensk, vilket ofta är underförstått). För det andra har begreppen ”likhet” och ”skillnad” använts som politiska redskap såväl när det gäller jämställdhetsarbete som när det gäller jämlikhet i etnisk/interkulturell bemärkelse. I “’Race’, gender and the concept of ’difference’ in feminist thought” skriver Mary Maynard att poängen inte är att avgöra om etnicitet faktiskt har betydelse utan att fråga sig hur kategorier som ”invandrare”, ”etnisk härkomst” osv. fungerar i termer av makt och inflytande i samhället.
Idrottens gestaltning i media har också debatterats, men däremot inte utforskats i Sverige. Margaret C. Duncan och Cynthia A. Hasbrook samt Riita Pirinen belyser i sina artiklar, ”Denial of power in televised women’s sports” och ”Catching up with men? Finnish newspaper coverage of women’s entry into traditionally male sports” hur idrott i massmedia gestaltas på ett sätt som bidrar till att cementera könsstereotypier i tävlingsidrott. Trots att kvinnor hela tiden erövrar ny mark inom idrotten (blir allt bättre och allt mer professionella samt deltar i allt fler idrotter och grenar som traditionellt uppfattats som maskulina), har tv och tidningar en tendens att marginalisera dessa erövringar i de undersökta länderna. Frågor om idrott, media och genus samt idrott, etnicitet och genus är outforskade men knappast kontroversiella i svenska sammanhang.
Två frågor som däremot inte diskuterats alls i Sverige är frågor som rör idrott och sexualitet samt sexuella trakasserier i idrott. Här verkar det heller inte finnas någon beredskap för att ta upp diskussionen. Vid ett besök på Institut for idræt i Köpenhamn för en tid sedan frågade en idrottsforskare mig om sexuella trakasserier inom idrotten studerats i Sverige – nu finns det studier från Danmark, Norge, Finland och flera andra länder i Västeuropa att jämföra med. Jag var tvungen att svara: nej, någon sådan forskning försiggår inte. I Gender and Sport behandlar de tre texter som jag själv tycker är de mest utmanande i förhållande till svensk forskning om idrott och genus just frågor om homofobi och sexuella trakasserier inom idrotten: Pat Griffins ”Changing the game: Homophobia, sexism and lesbians in sport”, Gill Clarkes ”Outlaws in sport and education? Exploring the sporting and education experiences of lesbian Physical Education teachers” och Celia Brackenridges ”Men loving men hating women: The crisis of masculinity and violence to women in sport”. Dessa tre texter pekar, för det första, på att homofobi och sexuella trakasserier förekommer inom idrotten i minst lika stor omfattning som i andra sammanhang i samhället, men att det också finns tendenser till att vilja bortse från problemet, eller, vilket är ännu värre, att vilja rationalisera bort problemet. Efter att ha läst dessa artiklar blir behovet av studier kring homofobi och sexuella trakasserier inom svensk idrott helt uppenbara, om inte annat för att bibehålla trovärdigheten i förhållande till länder med en idrottskultur som är jämförbar med den svenska där sådana studier bedrivs.
Sport and Women är en helt annan typ av bok. Här beskrivs kvinnligt deltagande och kvinnors villkor i idrott i sjutton länder i olika delar av världen (varje kontinent är representerat av minst ett land). Redaktörerna, Ilse Hartmann-Tews och Gertrud Pfister, säger sig i inledningen ha uppmanat de olika författarna dels till att anlägga ett konstruktivistiskt perspektiv inspirerat av Judith Lorber, dels till att på ett, i mina ögon, tämligen fyrkantigt sätt beskriva omfattningen av kvinnors idrottsdeltagande, kvinnors inflytande i landets idrottsorganisation, kvinnoidrottens utveckling i landet samt frågor som kan vara specifika för det aktuella landet. Ganska snabbt tenderar det konstruktivistiska perspektivet att hamna i bakgrunden till förmån för den mer ”torra” beskrivningen av läget i de olika länderna. Förvisso är detta en guldgruva för den som vill göra jämförande studier mellan olika länder, men för den söker som en utmaning av vårt tänkande kring genus och idrott fungerar den inte lika bra.
Betraktar man de olika länderna finner man att en del saker är gemensamma, andra helt olika. Jag ska ta några exempel. Idrottens manliga/maskulina historia är något som berörs av de flesta författare. Detta är förstås inte oväntat, men kan också ses, det bör påpekas, som en effekt av hur snävt man definierar ”sport”. Det som avhandlas i boken är just ”sport” (och i viss utsträckning ”physical education”), inte fysisk aktivitet i vidare bemärkelse, eller andra rörelseformer. Man kan alltså tala om en mångkulturell tolkning av det engelska begreppet sport och dess relation till kvinnor/kvinnlighet, inte om en belysning av olika länders och kulturkretsars rörelseformer i relation till kvinnor/kvinnlighet. Gemensamt för de flesta av de beskrivna länderna är också att kvinnor fått ge upp lite av sin självständighet och sitt inflytande i det att paraplyorganisationerna för kvinnlig idrott (som funnits även i Sverige under 1930- och 40-talen) införlivats med paraplyorganisationerna för manlig idrott (även om dessa officiellt betraktats som könsneutrala).
En av de skillnader som gestaltas i Sport and Women är andelen kvinnor som är aktiva inom respektive lands ”idrottsrörelse” (även om det är svårt att tala om en ”rörelse” i nordisk bemärkelse i de flesta länder). Den kvinnliga deltagarandelen är högst i de mest industrialiserade länderna och det är också här som de materiella förutsättningarna för en elitidrottssatsning varit bäst. En annan spännande skillnad, vilken är väl värd att teoretiseras, är iakttagelsen att olika idrotter och idrottsgrenar inte alltid är ”könsmärkta” på samma vis i olika länder. En idrott som fotboll, som i många länder, inte minst i Europa och Latinamerika, uppfattas som en mycket maskulin idrott, har i Nordamerika istället uppfattats som en feminin idrott (inte minst i relation till idrotter som amerikansk fotboll och ishockey). Handboll är ett annat exempel på en idrott som i Norge under lång tid uppfattats som huvudsakligen feminin, men som i många andra länder (t.ex. Sverige) uppfattats som huvudsakligen maskulin.
Författarna pekar, slutligen, på det stora inflytande som ”The European Sport for all Charter” och ”Title IX” (ett program för jämställd idrott) har haft för det kvinnliga idrottsdeltagandet och kvinnors inflytande i idrotten in Europa respektive USA.
Sammanfattningsvis kan det knappast ha undgått läsaren att jag personligen fann Gender and Sport som den mest spännande och utmanande boken, även om jag villigt medger att Sport and Women kan fungera som en utmärkt handbok, i synnerhet om man vill skärskåda kvinnors villkor inom idrotten här i Sverige. Gender and sport är den bok som flyttar gränsen för problemområdet idrott och genus ytterligare en liten bit framåt. I relation till svensk forskning om genus och idrott gäller detta i synnerhet frågor som rör idrott, sexualitet, homofobi och sexuella trakasserier. Här känns det som om det nu finns ett lock att lyfta på som annars hotar att koka över.
Beställ Gender and Sport och Sport and Women från Bokus
