Postkoloniala aspekter på simkonstens utveckling i informationstät volym

Katarina Schenker
Institutionen för idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet

När jag fick boken i mina händer blev jag överförtjust. Nu äntligen skulle vi få litteratur till ”simningen” i lärarutbildningarnas idrott och hälsa-inriktningar. Och det bör sägas tidigt, det är med detta perspektiv som jag har läst och som jag använder i denna recension. I mitt avhandlingsarbete undersökte jag bland annat litteratur som omgärdade simningen på lärarutbildningar i Sverige. Det fåtal texter jag fann inom detta område hade tydlig koppling till naturvetenskap, och i viss mån till psykologi. Enligt dessa handlar simkunnighet huvudsakligen om vattenvana och stegvis färdighetsträning med hjälp av olika teknikövningar. Den koloniala simskolan har ett annat perspektiv. Författaren beskriver inledningsvis bokens innehåll så här:

Det här är en bok om hur västvärlden förlorade sina simlärare under medeltiden och återfann dem i modern tid. Mer specifikt handlar det om den snabbaste och kanske mest raffinerade simtekniken, crawl, en teknik som västvärldens simmare lärde sig under förra sekelskiftet från en värld som hade hållit simkunnande intakt; den värld de hade koloniserat. (s. 11)

Och avslutningsvis så här:

Den här boken är ett försök att, genom att titta närmare på den koloniala historien om crawl, förstå kroppsteknikens komplexitet med en historikers ögon, en historiker som själv lärde sig att simma. (s. 177)

I min barndom, med en mamma som själv varit simlärarinna i Timmernabben i Småland, fick jag höra om Johnny Weissmuller, Arne Borg och naturligtvis såg jag både Johnny Weissmuller som Tarzan och simfilmer med Esther Williams. Dessa celebriteter blir i den Den koloniala simskolan till viss del kontextualiserade. Faktum är att hela boken bygger på berättelser om olika personer, och det är på det sättet som historien om den Den koloniala simskolan vävs. Boken innehåller följande kapitel

1. En simmares bekännelse
2. Det barbariska plaskandet
3. Klassiskt arv, allmänmänsklig glömska
4. Vattendragen mellan frihet och slaveri
5. Världsrekordens värld
6. Massmedierna som läromästare
7. Revanschism i gränslandet

I dessa kapitel ges olika exempel på att ”[s]imning är en teknik och som teknik har den uppfunnits, lärts ut, traderats, och som teknik har den också i många fall glömts bort” (s. 11).

Boken utgår ifrån att simning innebär teknik, och att teknik, även den som inte kräver fysiska verktyg, är kulturell. Kulturella kunskaper påverkas i sin tur av olika maktkamper och i boken ifrågasätts beskrivningen av kunskap som innebär att den alltid flödar från kolonisatörerna till de kolonialiserade. I fallet crawl är det faktiskt tvärtom.

Märkligt nog var det ett simsätt som var spritt över hela världen. Det var egentligen bara västvärlden som inte visste hur en höjde armarna över ytan och sedan paddlade genom vattnet. Väst hade glömt, och glömt att det hade glömt. En gång hade det barbariska plaskandet varit en del av dess egen kultur. (s. 49)

Författaren visar exempelvis på hur man på 1800-talet i London, där simning var förhållandevis stort vid den tiden, använde en primitiv simstil med hundsim eller grodsim med huvudet över vattnet. En crawl-liknande simstil, förevisad av två chippewas (nordamerikansk ursprungsbefolkning) från Otsisippi, beskrevs som ”o-europeisk” och ”grotesk” år 1844. De två chippewas ingick i en delegation som önskade träffa drottningen i samband med en landtvist.

Att simma hade inte varit européerna främmande, men vid någon tidpunkt mellan 400-talet efter Kristus och i slutet av 1500-talet glömdes crawl-tekniken bort – det fanns ingen som lärde ut crawl längre. Religionen och epidemier beskrivs som bidragande faktorer:

Crawlteknikens försvinnande i Europa var en konsekvens av simningens allmänt sjunkande ställning under medeltiden med dess puritanska kyrka och ohyggliga epidemier. (s. 52)

och

Att simma naken, eller med lite kläder, har ofta setts som en aktivitet farligt nära det sensuella. Det är kanske alltför lätt att, som romantikerna, beskylla kristendomen för att förbjuda det naturliga och njutningsfulla, men simningen var hur som helst inte något som uppmuntrades i den kristna läran. Simningen misstänkliggjordes på samma sätt som andra aktiviteter som var alltför ”naturliga”, det vill säga kroppsliga. (s. 62)

Så hur återerövrades crawlet då i västvärlden? Författaren beskriver olika kontaktzoner i den koloniala världen där kulturer möttes – i Polynesien, i Afrika och på andra sidan atlanten – och där en kultur har maktövertag. I ett antal fall som beskrivs blir den crawlliknande simstilen först avfärdad för att senare bli anammad och övertagen som ett eget påfund av västvärlden. Författaren visar också hur historien förvanskas till västvärldens fördel.

Simningen kunde vara något man tävlade i – ett exempel är när guvernören på Barbados omkring 1650 (s. 86) uppmanar de bästa simmande slavarna att fånga en anka (en kvinna utsågs som vinnare), i Japan tävlade man i att simma och samtidigt avlossa en pilbåge eller simma med tung samurajutrustning (s.152). Men för att man skulle kunna jämföra tider och inte minst för att kunna bli bäst i världen standardiserades simningen. Bildandet av organisationer som den Internationella Olympiska Kommittén (1894) kan ses som ett led i detta:

Mätbarhet, standardisering och byråkratisering, begrepp som vilar på upplysningstidens rationalism, utgör den ”moderna” sportens kärna. Till detta ska läggas medialisering, då nya regler och resultat skulle kommuniceras på ett öppet och tillgängligt sätt för att standardiseringen skulle kunna bli ett faktum. (s. 97)

Regler och organisation verkade också utestängande. Tävlingarna var inte nödvändigtvis för de bästa utan för de som hade tillträde. Amatöridrotten problematiseras i boken som den vita västvärldens påfund. Amatöridrott var fint, och för att kunna vara amatöridrottare krävdes att man hade fritid att träna på och att man hade tillräckligt med pengar. Duktiga simmare blev utestängda på grund av att de hade tjänat pengar på sitt simmande. Från början var inte kvinnor heller inkluderade. Charlotte Epstein var 1917 med och grundade Women´s Swimming Association i New York (s.127). Hon var en stark förkämpe för att kvinnor skulle få lov att tävla i Olympiaden, vilket de fick i samband med OS 1912 i Stockholm (detta kan dock inte ses som Sveriges förtjänst, det var britterna som var mest pådrivande). Även tävlingar för kvinnor var exkluderande (nästan ännu mer?), då man höll hårt på amatörreglerna även här (s. 136).

Författaren menar att simning idag är en global klassfråga. Fattiga, även i Sverige, simmar sämre. Vilka lärdomar kan dras från det? Ja, en är att simning behöver förstås på samhällsnivå och utifrån kulturella perspektiv. Tekniska och metodiska diskussioner inom idrottslärarutbildningarna – om huruvida det är bröstsim eller något annat simsätt som man ska börja med, om det måste vara just 200 meter som eleverna ska kunna simma, om de får vila vid kanten efter varje längd, om de ska ha kläder på sig och om det ska vara i ett vattendrag istället för i en bassäng – kan perspektiveras med hjälp av denna bok. Exempelvis kan vi fundera över om det finns kvarlever från synen på bröstsim som det rätta simsättet, vilket stora romantiska hjältar, likt Lord Byron, menade (under ”glömskans tid”). Och om hur stort inflytande tävlingsidrotten och mätandet har fått på skolans simundervisning. Boken kan sålunda ses som viktig för lärarutbildningar med inriktning mot idrott och hälsa, och den bör betraktas som ett måste för alla som skriver självständiga arbeten (examensarbeten) som på något sätt handlar om simning.

Det är svårt att göra denna bok rättvisa. Den innehåller många berättelser och mycket information. Författaren berättar själv om boken på Sveriges radio, och även andra har skrivit recensioner av boken – kanske kan dessa komplettera denna och ge en mer heltäckande bild.

Sveriges radio ”Crawl – en kunskapsimport från kolonierna http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/702087?programid=503

Recension i Aftonbladet av Elise Karlsson: http://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/article22911784.ab

Recension i Helsingborgs dagblad av Johan Heltne:
http://www.hd.se/2016-03-13/simma-for-livet

Se också

Dawson, K. (2006). Enslaved swimmers and divers in the Atlantic world. The Journal of American History, 92(4), 1327-1355.

Schenker, K. På spaning efter idrottsdidaktik. (2011) Malmö: Malmö Högskola.

”Return to the water”, en essä av Kate Davies om simning som stroketerapi och om kvinnors simning och simdräkter i historiskt ljus. https://katedaviesdesigns.com/2016/09/08/return-to-the-water/

Copyright © Katarina Schenker 2017