Institutionen för humaniora, Mittuniversitetet
Leif Yttergren
I och ur spår! En studie om konflikter och hjältar i svensk skidsport under 1900-talet
138 sidor, hft., ill.
Lund: KFS i Lund 2006 (Malmö Studies in Sport Sciences 3)
ISBN 91-88558-39-8
Historikern Leif Yttergren har tidigare sysslat med många frågor kring idrotten och dess organisering. Nu har han tagit sig an skidsporten, i en liten bok som består av sex separata essäer. Det av författaren valda konfliktperspektivet gör att han upptäcker hur skidsporten har varit starkt berörd av konflikter och skilda åsikter om mål, medel och organisering. En viktig förklaring till detta är att skidsporten var kopplad till det nationsbygge som ägde rum ungefär vid samma tid som tävlingsskidåkningen växte fram. Och saken blev inte lättare av att denna koppling också var framträdande i våra nordiska grannländer. Detta gäller särskilt Norge, där skidåkningen blev en viktig del av konstruktionen av den norska nationen.
Redan skidsportens organisering skapade konflikt. 1892 grundades ”Riksföreningen för skidlöpningens främjande i Sverige” (nu Friluftsfrämjandet) för att stärka den svenska skidsporten i en nationalistisk och försvarsinriktad anda. Dess organisation påminde om associationer av en äldre modell, medan den framväxande idrottsrörelsen kring Riksidrottsförbundet (RF) hade tydligare folkrörelsekaraktär. 1908 anslöts det nybildade Svenska skidförbundet till RF. Det fanns nu två organisationer som båda ville organisera skidåkningen, framför allt tävlingsskidåkningen. Striden var intimt förbunden med olika program för syftet med verksamheten. Friluftsfrämjandet förlorade och övergick efterhand till att syssla med motions- och turåkning, och friluftsliv i allmän mening. RF:s definition av idrott fick tolkningsföreträde i samhället, och Friluftsfrämjandet marginaliserades.
Skidåkningens koppling till konstruktionen av den nationella identiteten berörs i flera av boken studier. Mellan åren 1901 och 1926 hölls de Nordiska spelen, oftast förlagda till Stockholm. Vid spelen skulle det naturligtvis bedrivas idrottstävlingar, men syftet var större än så. Det skulle vara tillfällen då det nordiska skulle visas upp. Då spelade naturligtvis vinteridrotten en viktig roll, men spelen hade även kulturella och sociala inslag. Ett ytterligare syfte var att locka turister till det exotiska området i norr. Det rörde sig alltså inte om något ”rent” sportevenemang. Här hamnade man, liksom i föregående fall, i konflikt med andra uppfattningar om hur idrott skulle bedrivas. I grunden rör det sig om två skilda idrottskulturer, med skilda sociala förankringar i samhället. Kopplingen till nationsbygget var tydligare hos medelklassen, medan arbetarklassen och den lägre medelklassen var intresserad av sport som en ren tävling.
Att de nordiska länderna skall delta i de olympiska vinterspelen är idag en självklarhet. Så var det emellertid inte till en början. I själva verket förknippades skidsporten så mycket med det nationella kulturarvet att man var rädda för att tappa kontrollen över sporten. Om vinteridrotterna skulle delta i OS skulle ju även andra länder kunna påverka sportens regler och utformning. Inga andra skulle tillåtas få ta kontroll över ett nordiskt kulturarv! Först efter stor tvekan gick de nordiska länderna med på att ställa upp i vinter-OS. Motståndet var störst i Norge, vilket inte är förvånande med tanke på den viktiga roll skidåkningen spelade i nationsbildningsprocessen där.
Efter det inledande motståndet mot vinter-OS kom de nordiska länderna dock att delta med liv och lust, men inte utan konflikter om var makten över skidåkningens regelverk skulle ligga. Nästa analyserade konflikt kom i stället att handla om sportens renhet, vid denna tid kravet på att alla som deltog i OS skulle vara amatörer. För vissa var amatörfrågan så viktig att man var villiga att riskera själva vinterspelen i sig. Detta gällde inte minst J. Sigfrid Edström, svensken som var ordförande i IOK. Motsättningarna blev tydliga i samband med den s.k. skidlärarkonflikten, och handlade om hur de man skulle bedöma amatörstatusen hos de skidlärare som var verksamma i skidorterna nere i Alperna. Konflikterna mellan IOK och det Internationella skidförbundet (FIS), under ledning av norrmannen Nicolai Østgaard handlade ytterst om vem som skulle ha kontroll över skidsporten. Kulmen kom då IOK beslöt att utesluta skidsporten från vinterspelen år 1940. Kriget kom dock emellan och hindrade att brytningen blev total.
Under den tyska ockupationen inledde en stor del av idrotts-Norge en idrottsstrejk som varade kriget ut. Sverige var inte ockuperat och inställningen till idrottsutbytet var här ett annat. Den traditionella linjen att idrott och politik inte skulle blandas ihop gällde fortfarande. Bland norrmännen väckte det därför mycket starka känslor att man från svensk sida beslöt att delta vid skid-VM år 1941 i Cortina, mitt i det av axelmakterna behärskade Europa. Efter kriget orsakade detta en tvist, underbyggd av den svenska oförmågan att förstå den nära kopplingen mellan norsk identitet och skidåkning, och därmed den känsla av ”besudling” som norrmännen upplevde.
Boken avslutande kapitel är inte lika tydligt kopplad till konflikter om var skidsporten hörde hemma, utan snarare hur skidåkare och andra idrottsmän – för det rörde sig om män – blev till folkhjältar. Yttergrens tes är att folkhjälten var en produkt av det samhälle som fanns från mellankrigstiden fram till 80-talet, och som kan förknippas med Folkhemmets ideal och värderingar. Kännetecknande för denna var bland annat en enkel härkomst och en framtoning som gjorde att man lätt kunde identifiera sig med honom. Just identifikationen är ett viktigt element hos idrottshjälten. Till skillnad från denne folkhjälte är dagens framgångsrike idrottare mer en mediestjärna, där mediaträning spelar en viktig roll för den stjärna som till stor del också är skapad av media. Han eller hon – för mediestjärnan kan också vara en kvinna – är utåtriktad, och har en medelklassbakgrund. Om den äldre folkhjälten i idealfallet skulle vara tystlåten och tillbakadragen, så är dagen mediestjärna raka motsatsen. Folkhjälten har i dagens postmoderna samhälle försvunnit. Den siste av dem var, menar författaren, Tomas Wassberg. Detta är spännande tolkningar, men författaren antyder också att det kan bero på hans egen utsiktsposition. Kanske finns det fortfarande folkhjältar, men i andra folklager och åldersgrupper än författaren numera tillhör. Vi bör nog inte blunda för det klassbundna i även den äldre idrottshjältens framtoning, och att denne kanske upplevdes olika i skilda samhällslager.
Yttergrens skrift är intressant ur många avseenden, och visar definitivt att idrottshistorisk forskning är utmärkt för att sätta fingret på samhälleliga och kulturella fenomen. Idrott är något som är alltför viktigt för att den enbart skall överlåtas till dem med ett fanatiskt idrottsintresse. Kanske är längdskidåkningen inte längre lika central för den nationella identiteten, åtminstone inte i Sverige. Men det är nog ingen tillfällighet att mycket av motståndet mot nya tekniker, tävlingsformer och material kommer från de nordiska ländernas ledare och allmänhet. Konservatismen är stark, inte minst hos allmänheten, och det är rimligt att tro att detta kan kopplas till skidåkningens identitetsskapande funktion.
Något störande är de upprepningar som förekommer här och där i boken. Ibland rör det sig om enstaka uppgifter, men på vissa håll upprepas mer eller mindre ordagrant långa avsnitt. Det hade nog varit en fördel om redaktionen av boken i dessa fall hade varit mer hårdhänt.
I slutet av förordet ställer Yttergren frågan om han, som ”knappt åkt skidor” och genomfört en Vasaloppstart med blygsamt resultat, ”kan en sådan person skriva en bok om skidsport?” Jag skulle vilja säga: denna distans är snarare en förutsättning för att boken har blivit så bra som den är!