Idrott och kohesion

Många när den förhoppningsfulla tanken att idrott – på ett unikt och genomgripande sätt – kan bidra till att sammanföra och integrera människor med olika bakgrund. Att idrott leder till integration används ofta som ett argument för att motivera idrottens samhällsstöd, både från de som vill försöka få stöd och från de som ger stöd. Ett idrottspolitiskt motiv för statsstödet är just ”integration”. Men stämmer det att idrott bidrar till integrering människor emellan? Kan idrott motverka den sociala och kulturella segregation som karakteriserar så många västerländska samhällen? Finns det verkligen fog för den starka tron på idrottens integrerande potential och lever idrotten upp till denna optimistiska idé? Skulle det inte kunna förhålla sig precis tvärtom? Tänk om en konsekvens av idrott är exkludering och marginalisering av vissa sociala grupper? Ja, hur är det egentligen; leder idrott till inkludering eller till exkludering? Och vilka är det som deltar i idrott och vilka står utanför?

Dessa frågor ställs i introduktionskapitlet till boken Inclusion and Exclusion Through Youth Sport och de utgör den fond mot vilken bokens olika kapitel avtecknar sig. Idrott ska i det här sammanhanget förstås i sin breda betydelse, vilket inbegriper såväl föreningsidrott som motionsidrott och andra rörelsekulturer. Ambitionen i boken, som är en antologi, är således inte att okritiskt sjunga idrottens lov, utan att problematisera och diskutera under vilka premisser idrott ska organiseras så att människor känner sig välkomna och blir delaktiga, samt vilka mekanismer det är som kan leda till det motsatta.

Symeon Dagkas och Kathleen Armour, lektor respektive professor vid University of Birmingham i England, är redaktörer och de har lyckats samla en stor skara välkända och produktiva forskare. Med något undantag kommer samtliga 30 författare från den anglo-saxiska delen av världen (Storbritannien, USA, Australien, Nya Zeeland och Kanada), vilket är intressant med tanke på bokens tema eftersom det innebär en exkludering av perspektiv då forskare verksamma utanför denna relativt smala värld inte är inkluderade. Sägas ska dock att i ett kapitel riktas fokus mot hur situationen ter sig många utvecklingsländer, där problembilden är en annan än den som ofta beskrivs i västvärlden. Muslimska flickors hinder och möjligheter är också ett tema som tas upp på flera ställen i boken.

Vad, frågar de sig, har den besatthet som finns i samhället idag över kroppsvikt och kroppsstorlek bland unga människor att göra med barn- och ungdomsidrott?

Redaktörerna använder sig av begreppet pedagogiska miljöer, och ambitionen är att ge en inblick i vilka miljöer som fungerar som pedagogiskt inkluderande och vilka som har motsatt effekt. I bokens första del är intresset främst riktat mot exkludering, hur den tar sig utryck samt vilka som drabbas, och i den andra delen diskuteras vilka åtgärder som behöver vidtas för att idrotten ska bli mer inkluderande. Mycket som behandlas i boken är välbekant även om det tål att upprepas; att stereotypa förställningar av maskulinitet och femininitet kan verka hämmande på både mäns och kvinnors vilja att delta, att de grupper som inte deltar i lika stor utsträckning som andra konstrueras just som ’de andra’, inte minst av forskare, vilket befäster idén om vem som utgör den ”normala” idrottsdeltagaren, liksom att den föreningsdrivna barn- och ungdomsidrotten tenderar att vara alltför allvarsam alltför tidigt och att selektering innan 13-års ålder kan bidra till exkludering snarare än till att hitta de mest talangfulla.Boken är indelad i 17 kapitlen och dessa spänner över områden som ofta hamnar i fokus när frågor som rör idrottens tillgänglighet studeras eller diskuteras, till exempel hur idrottsdeltagande är relaterat till socioekonomiska resurser (inklusive barnfattigdom), kön, etnicitet, funktionshinder och sexuell läggning. Därutöver behandlas även områden som är mindre vanliga i sammanhanget, men som också går att diskutera i förhållande till integrering/exkludering (och några av dessa beskrivs nedan).

Boken har mycket att bidra med och utgör en gedigen sammanställning av perspektiv och områden som är relaterade till frågan: Vilka utövar idrott och varför? Och, inte minst, till den motsatta frågan: Vilka gör det inte? Som i alla antologier finns det några kapitel som känns mer tankeväckande än andra, vilket brukar hänga ihop med läsarens förförståelse och eget intresseområde, men alla kapitel håller god kvalitet och är läsvärda. Här skulle jag kunna avsluta med klyschan ”ingen nämnd, ingen glömd” och uppmana till en läsning av bokens samtliga delar. En del kapitel är dock förtjänta av en särskilt noggrann läsning, och jag ska kort ge smakprov på vad som behandlas i några av dessa.

I bokens första kapitel problematiserar en grupp australiensiska forskare, med professor Doune Macdonald i spetsen, begreppsparet inkludering/exkludering och de redogör för två intressanta ståndpunkter. En första sådan är att det egentligen inte finns någon i samhället som står helt utanför idrott. Alla är förvisso inte aktiva deltagare i praktiken men de är ändå inkluderade i diskursen om att de borde vara det. Genom att det i dagens samhälle finns en sådan stark tro på nyttan av att vara fysiskt aktiv, idrotta och motionera liksom en önskan om att alla ska vara aktiva, argumenterar forskarna för att det finns en vilja till inkludering (a will for inclusion) som ingen står helt utanför och heller inte kan undgå att förhålla sig till. Således är alla inkluderade i idrott, eller åtminstone i diskursen om idrott.

Författarnas andra ståndpunkt är att inkludering och exkludering inte ska ses som varandras motpoler. De flesta barn och ungdomar, till exempel, deltar under uppväxtåren i ett spektrum av aktiviteter och de rör sig mellan att vara i och utanför dessa; mellan att delta i en idrott och att stå utanför en annan, men alltså inte utanför diskursen om inklusion. De menar att de olika engagemang för och emot deltagande som uppstår under uppväxtåren har att göra med olika maktförhållanden mellan den unga och den idrottskontext inom vilken han eller hon är inkluderad eller exkluderad. I de empiriska exempel rörande idrottsdeltagande som ges, menar författarna att man därför måste man skilja på den exkludering som är en konsekvens av ett frivilligt och valt avståndstagande från idrott och den exkludering som är ett resultat av att någon av olika skäl inte ges eller har möjlighet att delta. Ytterligare en aspekt som tas upp är att nästan all forskning som har gjorts rörande idrottens tillgänglighet har gjorts med utgångspunkt från ett västerländskt sätt att tänka (”a white Western way of knowing”), och att studier om vilka som inte deltar riskerar att stigmatisera vissa grupper och att stämpla dem som ”problematiska”.

Ett annat kapitel som är värt ett särskilt omnämnande är också författat av en australiensisk forskare, nämligen Peter Hay, verksam vid University of Queensland (liksom ovan nämnda grupp). Han argumenterar för att vad som uppfattas som ”förmåga” är socialt konstruerat snarare än biologiskt determinerat. Hay är inspirerad av sociologen Bourdieu, och menar att ”förmåga” är mer knutet till vilket kapital som är gångbart på det idrottsliga fältet än till en objektiv egenskap. Vilken innebörd som läggs i begreppet ”förmåga” – och vilka som därmed betraktas som talangfulla – får konsekvenser för vilka som inkluderas respektive exkluderas i idrott. Att denna konstruktion, som i grunden är godtycklig, uppfattas som en neutral och objektiv entitet, istället för en socio-kulturellt situerad värdering innebär att de som utesluts på grund av ”bristande förmåga” är, i Bourdieus terminologi, utsatta för symboliskt våld.

Ett tredje kapitel som är särskilt intressant är skrivet av den amerikanska forskaren Deborah Tannehill. Hon behandlar frågor som rör undervisningens innehåll i skolans idrottsundervisning, och diskuterar i vilken mån undervisningen bidrar till inkludering genom att ge eleverna redskap för att vara idrottsaktiva och i vilken mån den leder till exkludering genom att elever blir avskräckta istället för inspirerade. Tannehill anser inte att dagens ämnesinnehåll är anpassat för att möta de behov som dagens ungdomar har, utan manar till förändring. Hon ger därför ett antal konstruktiva och handfasta riktlinjer för hur hon anser att innehållet i idrottsämnet bör se ut för att påverka unga människors vilja att delta i idrott också när skoltiden är över.

Ett fjärde kapitel som också reser viktiga frågor handlar om den pågående så kallade ”fetmaepidemin” och att lösningen på den förväntas vara fysisk aktivitet. Författarna Lisette Burrows och Jaleh McCormack, båda från Nya Zealand, är kritiska till det budskap om ökad fysisk aktivitet i viktreduceringssyfte som trummas ut över (väst)världen. Särskilt kritiska är de till att ett ökat idrottsdeltagande bland barn och ungdomar ses som en lösning på ohälsa och problematiken med ”de feta barnen”. Vad, frågar de sig, har den besatthet som finns i samhället idag över kroppsvikt och kroppsstorlek bland unga människor att göra med barn- och ungdomsidrott? Fram till helt nyligen, ingen alls, är deras svar. Istället har idrott setts som ett medel för att utveckla samarbetsförmåga, socialt ansvarstagande, karaktärsfasthet, självkänsla och liknande egenskaper. Att idrott nu istället i mångt och mycket ses som ett medel för att reducera vikt och åstadkomma en god hälsa är de kritiska till. Risken är att idrott blir ytterligare ett vapen i kriget mot fetman, och att det därmed blir något som barn måste hålla på med av vikt- och hälsoskäl och inte för att det är roligt, utmanande och bidrar till gemenskap.

Slutligen kan jag också varmt rekommendera de delar av boken som är inriktade mot hur barn och ungdomsidrott ska bedrivas för att så många som möjligt ska vilja vara kvar så länge som möjligt. Särkilt kapitlet av Ann MacPhail, verksam i Irland, samt kapitlet av kanadensaren Jean Côté med kollegor Collen Coakley och Mark Bruner är intressanta. Côté är vida publicerad och en av de mest välrenommerade forskarna i världen. Han argumenterar för hur idrott för barn borde bedrivas. Först på önskelistan står – mer lek! Kanske vore det kapitlet särskilt lärorikt att läsa för de (den) som tror att det bara är några svenska samhällsvetenskapliga forskare, särskilt inom pedagogik, som är kritiska till vissa inslag i barn- och ungdomsidrottens utformning, samt att de resultat forskarna kommit fram till är överdrivna och saknar grund. Côté med kollegor menar att den mest effektiva modellen för att maximera deltagandet under uppväxtåren, och motverka att de unga slutar för tidigt, är att lägga mer fokus på lek (deliberate play) och på att lära sig olika idrotter (sampling). Han menar att den nuvarande utvecklingen som karakteriseras av en ökad institutionalisering, elitisering, tidig specialisering och tidig selektering, som innebär en exkludering av de ”mindre talangfulla”, är olycklig. Den utgör bevisligen inte den mest optimala miljön för att skapa ett livslångt intresse för idrott hos barn och ungdomar och heller inte för att fostra elitidrottare.

Sammantaget är således boken Inclusion and Exclusion Through Youth Sport väl värd att läsa och att begrunda. Det gäller inte minst i tider då både den svenska regeringen och idrottsrörelsen är upptagna av frågan hur man ska öppna dörrar för fler, och av hur man ska kunna få de som redan gått in genom idrottens dörrar att vilja stanna kvar längre.

© Karin Redelius 2012.