Viktig forskning om barn och idrott, men med brister i metodredovisningen

Karin Redelius
Gymnastik- och idrottshögskolan GIH, Stockholm

När Patrik Sjöberg för en tid sedan i media och genom sin bok Det du inte såg berättade om de övergrepp hans tränare, den välkände och i många läger hyllade Viljo Nousiainen, utsatte honom för under uppväxten, väckte det stor bestörtning. Många frågor restes: Hur kunde det ske? Varför reagerade ingen? Var fler utsatta? Hur rekryteras egentligen ledare inom barn- och ungdomsidrotten? Vilka mått och steg, om några, vidtar idrottsföreningar för att säkerställa att barn inte blir utsatta? Och, inte minst, hur vanligt är det att idrottstränare utnyttjar sin position och förgriper sig på barn? Ingen verkade ha svaret på de frågorna och kunskapstörsten var stor. I boken Children and organised sport, vars titel dessvärre inte speglar innehållet utan är tämligen intetsägande, ges svar på flera av frågorna. Boken utgör därför ett viktigt bidrag till ett eftersatt och mycket aktuellt kunskapsområde; det som handlar om hur idrott för barn och unga ska utformas så att barnets bästa alltid står i förgrunden.

I boken avrapporteras ett treårigt forskningsprojekt som genomförts i Storbritannien. Syftet var att undersöka vilka erfarenheter unga idrottare har av fysisk och psykisk misshandel liksom av att ha utsatts för sexuella övergrepp eller andra kränkningar i samband med idrottsutövande. Mot bakgrund av hur få empiriska kartläggningsstudier som genomförts på området, är boken mycket välkommen och trots att den är tunn (knappt 100 sidor) är den innehållsrik. Dessvärre är rapporten inte bara upplysande utan delvis också det motsatta – mycket otydlig. Den är populärvetenskapligt skriven vilket förvisso gör den tillgänglig och lätt att förstå, men ur ett mer strikt vetenskapligt perspektiv är det besvärande många oklarheter som stör intrycket och som man som forskare önskar tydliggjorda. Boken ger ny och värdefull kunskap – men är den att lita på? Mer om det snart.

I bokens introduktion refererar författarna till den första studie av generell och mer omfattande karaktär som gjorts i Storbritannien som berör förekomsten av misshandel, våld, kränkningar och övergrepp på barn. Studien genomfördes i slutet av 1990-talet och unga människor mellan 18 och 24 år (hur många framgår ej) deltog och besvarade frågor om sina erfarenheter av att under uppväxtåren ha varit utsatta för fysik eller psykisk misshandel eller sexuella övergrepp. Att erhålla säker statistik från en undersökning av det här slaget är vanskligt, bland annat beroende på svårigheter med att definiera ”övergrepp”. Betydelsen tenderar att variera över tid och i olika kulturer och är även beroende av om det är självrapporterade data eller inte som samlas in. Med den reservationen i minne, visade studien från 1999 att en fjärdedel av deltagarna hade erfarenhet av att ha utsatts för minst en form av fysisk misshandel. I de flesta fall var förövaren en förälder eller annan vårdnadshavare, men i sju procent av fallen skedde misshandeln av en ”professionell fostrare”. Av de svarande hade elva procent blivit utsatta för sexuella övergrepp av en person som de kände men inte var släkt med, fyra procent hade blivit utsatta av någon familjemedlem och ytterligare fyra procent av en främling. Förekomsten av psykisk misshandel visade sig vara svåraste att mäta, men cirka sex procent svarade att de hade blivit psykiskt kränkta under uppväxttiden. I studien ställdes inga frågor som handlade om övergrepp i relation till idrottsutövande, men de data som erhölls i studien används i boken som referenspunkter mot vilka de idrottande ungdomarnas erfarenheter ställs.

Sedan nämnda studie genomfördes för snart 15 år sedan har flera fall framkommit i Storbritannien då unga idrottare utsatts för sexuella övergrepp av sin tränare. Denna situation föranledde National Society for the Prevention of Cruelty to Children (NSPCC) att avsätta medel för en studie direkt riktad mot idrottsmiljön, och det är den studie som avrapporteras. Utgångspunkten tas i FN:s Barnkonvention, och konventionen utgör en fond mot vilka delar av studiens resultat diskuteras. Något teoretiskt ramverk som kan bidra till att förklara resultaten saknas emellertid. Boken består av en litteraturöversikt av tidigare forskning i ämnet samt en resultatredovisning av den omfattande empiriska undersökningen. I studien deltog 6000 ungdomar mellan 18 och 22 år. Merparten av de svarande var kvinnor (73%), men även om männen var underrepresenterade i studien, hävdar författarna att det stora antalet svar ändå möjliggör adekvata jämförelser av könsskillnader liksom av skillnader mellan utövare på elit- respektive breddnivå. Ungdomarna fyllde i en webenkät där de ombads tänka tillbaka på sitt idrottande och besvara ett stort antal frågor om sina erfarenheter av att ha utsatts för kränkningar av olika slag i samband med sitt idrottande. Dessutom genomfördes 89 djupintervjuer, men det är oklart med vilka.

Studiens metodologi är mycket knapphändigt beskriven. Hur forskarna kom i kontakt med ungdomarna som deltog framgår exempelvis inte, och frågor som rör bortfall eller representativitet diskuteras inte heller. Däremot får man som läsare en viss insikt i hur frågorna ställdes. På grund av svårigheten med att definiera och beskriva vad som utmärker till exempel en ”kränkning” var frågorna, i linje med nyare forskning, istället inriktade mot att utröna i vilken utsträckning deltagarna erfarit diverse handlingar som alla skulle kunna upplevas som kränkningar eller övergrepp. Handlingarna får med andra ord ersätta beskrivningen. Således definieras till exempel sexuella övergrepp genom fem olika handlingar: ”being forced to kiss someone, having someone exposed to you, being touched sexually against your will, someone trying to have sex with you against your will, being forced to have penetrative sex (oral, vaginal or anal)”. Sexuella kränkningar definieras genom 13 olika handlingar och lika många handlingar utgör definitionen av psykiska kränkningar. Samtliga dessa listas kort i bokens inledning. Hur webenkäten såg ut kan man därför gissa sig till, men i övrigt ges, som sagt, ingen redogörelse för studiens tillvägagångssätt.

Även om de deltagande ungdomarna i stort ger en positiv bild av sin idrottande uppväxt – fördelarna överväger nackdelarna – framkommer många skrämmande uppgifter. Olika former av psykiska kränkningar, som kanske har fått minst uppmärksamhet i forskning och i debatter, visade sig vara de mest vanligt förekommande – 75 procent av ungdomarna hade erfarenhet av psykiska kränkningar. Den vanligaste formen – alltså den vanligaste handling man blivit utsatt för – var att bli kritiserad för sin idrottsliga prestation. Ungefär hälften av de som svarade att de utsatts för psykiska kränkningar rapporterade att de hade erfarenhet av att tränare skrek eller svor åt dem. Bland unga män liksom bland mer elitinriktade utövare var det vanligare än bland andra. Problemet var annars inte alltid vad tränarna sa eller gjorde, utan vad de inte sa eller gjorde, när lagkamrater eller andra jämnåriga betedde sig illa och utsatte dem för kränkande kommentarer eller mobbing.

Ett av bokens kapitel ägnas särskilt åt vad som utmärker den idrottskultur där så många barn och unga spenderar sin tid. Mot bakgrund av den senaste tidens debatt i svenska medier om tidiga elitsatsningar och de skador som dessa kan innebära för unga idrottare, fann jag beskrivningen av den rådande idrottskulturen särskilt intressant. Författarna redogör för tidigare forskning som visar att den dominerande principen bland idrottsutövare i mångt och mycket är att ignorera skador. De hävdar att ’playing through pain’ är en del av spelet och studier med (elit)idrottare visar att många fortsätter att spela eller tävla trots värk och skadeproblem för att upprätthålla sin idrottsidentitet och för att undvika negativa sanktioner eller kommentarer från tränare eller medspelare. I den studie som avrapporteras framträder ett liknande mönster och författarna menar att en sådan kultur vidmakthålls, båda av tränare och aktiva, genom en kombination av sanktioner och skuldbeläggning. De unga som intervjuades beskrev hur de successivt kom att acceptera en kultur där det ansågs normalt och accepterat att träna trots att de hade skador och värk eller var totalt utmattade. Författarna konstaterar att i en sådan kultur är det inte barnets bästa, så som det uttrycks i FN:s Barnkonvention, som står i främsta rummet. Istället kommer den unga idrottarens önskningar ofta i andra hand i jämförelse med vad som anses vara lagets behov eller idrottens krav. Enligt författarna genomsyras idrotten i stort av en sådan kultur, men den är mer utpräglad i vissa idrotter än i andra. Fotboll, rugby, gymnastik och dans visade sig vara idrotter där ungdomar i högre utsträckning rapporterade att de känt sig tvingade att delta trots att de hade ont.

Avslutningsvis vill jag återigen betona att boken är viktig och informativ, även om den ur ett vetenskapligt perspektiv är besvärande oklar. Att ställa krav på att en bok ska ha en utförlig metoddel låter kanske märkligt, men när ett huvudsyfte är att avrapportera en omfattande studie tycker jag att ett sådant krav är berättigat. Resultaten rör alltså förhållanden i Storbritannien och det är svårt att sia om i vilken utsträckning de överensstämmer med svenska ungdomars erfarenheter av kränkningar och övergrepp i samband med idrottsutövning. Hur det står till med den saken har vi alldeles för dålig kunskap om, och liknande kartläggande studier borde naturligtvis genomföras även i Sverige.

Copyright © Karin Redelius 2013