Hugo Levin (1886–1918) – en stor idrottsman, ledare, organisatör och journalist med Göteborg som hemmaplan

Lennart K. Persson
Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet


Bengt Göthberg
Hugo Levin: Den store eldsjälen i den unga svenska idrottsvärlden
496 sidor, inb., ill.
Göteborg: Idrottsmuseet 2018
ISBN 978-91-639-6756-6

År 2013 invaldes Hugo Levin i göteborgsidrottens Hall of Fame. Hos barnbarnet Bengt Göthberg och dennes hustru Inger föddes då idén att inrätta en stiftelse till minnet av honom. Så skedde också. Stiftelsens uppgift har blivit att årligen dela ut HugoLevinPriset till unga, framstående idrottsledare. I augusti 2015 skedde den första utdelningen vid en tillställning på Liseberg i Göteborg. Någon person i publiken undrade då vem Hugo Levin var. För Bengt Göthberg blev detta startskottet: ”Hugos liv måste gestaltas, återberättas, och i bokens form.” Den bok som nu började ta form blev färdig och presenterades den 26 oktober 2018, på dagen ett hundra år sedan Hugo Levin avled: idrottsmannen idrottsledaren idrottsorganisatören idrottsredaktören Hugo Levin den store eldsjälen i den unga svenska idrottsvärlden (en av tre titlar i början av boken). Förlag är Idrottsmuseet i Göteborg.

Boken om Hugo Levin är en s.k. tegelsten och omfattar nästan 500 sidor, i det närmaste i A 4-format. Antalet kapitel (några nummer anges inte) uppgår till tre, om vi väljer att se till rubriksättningen. Bokens layout är säregen, vilket rimligen förklaras av att författaren är grafisk formgivare. Den är tilltalande. Med undantag för enskilda korta partier är texten trivsamt lättläst. Några ord från talspråket såsom mej, dej, dom och säja förekommer frekvent, vilket undertecknad inte hälsar med lovord. Illustrationerna är många, omkring 150, och ett betydande antal av dem utgör foton från familjen Levins samling.

Göthbergs text är inte försedd med notapparat och innehåller endast i ringa utsträckning direkta referenser till dokument eller motsvarande. Begreppet källa och f.ö. källkritik tycks helt främmande för honom. Vid genomgången av texten upplever läsaren påträngande problem när Göthberg vid många tillfällen övergår från direkt sakprosa till text som närmar sig framställningen i en roman. Frågan: hur vet författaren detta? tränger sig flitigt fram.

Det första kapitlet har huvudrubriken ”livet så som det erbjuds”. Vad den konkret syftar på är inte helt enkelt att förstå. Centrala figurer i kapitlet är mormor och vid sidan av henne barnbarnet, bokens författare. De båda samtalar till och från om morfar där barnbarnet ställer frågor och mormor ger utförliga svar. Detta är, oavsett utfallet, ett ovanligt och fint pedagogiskt grepp. Dispositionen är inte alltid lätt att följa och framställningen kan, med morfar i blickfånget, hoppa från författarens upplevelser som barn till hans vuxenarbete.

Här upptäcker barnbarnet i tidig ålder ett stort antal medaljer och pokaler som morfar erhållit i olika sammanhang.

En första scen utgör vardagsrummet i mormors fritidshus där det finns ett stort hörnskåp. Här upptäcker barnbarnet i tidig ålder ett stort antal medaljer och pokaler som morfar erhållit i olika sammanhang. Med tiden blir mormors fotoalbum mera intressant och senare den samling tidningsartiklar som ännu finns bevarad. Med utgångspunkt härifrån får läsaren genom mormors berättelser ta del av morfars relation till olika föreningar och engagemang för exempelvis golf och curling, boxning och brottning.

En annan scen består av Slottsskogsvallen. Hit gör familjen Göthberg och mormor ofta utflykt på söndagar. ”Dom vuxna samtalar ibland om morfars många ansträngningar, till att vallen kom till.” Det var Hugo Levin som i slutet av 1916 lanserade idén om Sveriges Idrottsspel och det var hans detaljerade plan från följande år som gav den absoluta startsignalen. I samband härmed framhöll han då att Göteborg var i behov av en ny idrottsanläggning, skriver Göthberg. Det råder inte något tvivel om att Hugo Levin ska äras som den person som låg bakom Sveriges Idrottsspel, som två år försenade, liksom Göteborgs jubileumsutställning, ägde rum 1923. Men Bengt Göthbergs antydan, det sägs inte rent ut, att Hugo Levin även ska ses som den som bar huvudansvaret för tillkomsten av Slottsskogsvallen är inte korrekt. Arbetet härmed, (se min artikel ”När gudaborgen föll” i Idrottsarvet 1994), hade redan rullat igång när Levins förslag först uttalades. Till Slottsskogsvallen och Sveriges Idrottsspel återkommer Göthberg i kapitel 3. Här upprepas (s. 145 f), på några punkter t.o.m. ordagrant, vad som sagts i kapitel 1. Varför? kan man undra.

En ytterligare scen i Göthbergs första kapitel är Ullevi. Sitt tidigaste besök där gjorde författaren ihop med sin far. Att bara få sitta där ”på morfars arena” var något storartat. Det var 1916 som Hugo Levin skapade Ullervi ”åt IFK Göteborg”. Genom ingrepp av ”en språkprofessor” [Hjalmar Lindroth] kom namnet senare att ändras då bokstaven r togs bort, informerar mormor. Detta förhållande diskuterar den då vuxne författaren och mormor då de åtskilliga år senare passerar arenan i bil. Namnet, tror mormor, framkom vid samtal mellan morfar och Wilhelm Friberg. Detta antagande kan betvivlas, menar undertecknad. Umgicks verkligen Hugo Levin och Wilhelm Friberg vid denna tid (efter 1912, se följande)? Kunde de samarbeta kring ett projekt som skapade högsta möjliga konkurrens mellan Levins IFK Göteborg, IFK, och Fribergs Örgryte IS, ÖIS? I min artikel ”Från Ullervi till Ullevi” i Idrottsarvet 2016 framför jag antagandet att namnet var en skapelse av Hugo Levin. Kanske tog han upp namnfrågan i Götiska förbundet, som han tillhörde, och fick förslag på det namn han kom att förverkliga.

Bokens andra kapitel har givits titeln ”livet vid sidan av idrotten”, en rubrik som speglar innehållet på ett träffsäkert sätt. Ämnet passar författaren väl. Han befinner sig nu på hemmaplan och hans berättarstil renderar honom klara pluspoäng hos läsaren. Detta gäller särskilt passager som är känslofyllda, oavsett om de berör glädje eller sorg. Här får sakprosan ge vika för skönlitterär dramatik. Ett alternativ hade rimligen varit att inleda boken med detta kapitel, men den tanken tycks inte ha föresvävat Göthberg. I detta andra kapitel är benämningarna morfar och mormor utbytta mot namnen Hugo och Helga. Texten tar sin början 1886 med familjen Johan Levin Johanssons flyttning från trakten av Jönköping till Göteborg. Sonen Hugo är i detta skede mindre än ett år. Hans följande skolgång skildras ganska utförligt liksom hans betyg och hans bedömning av dessa. Hur är författaren bekant med denna? kan läsaren fråga sig. Intresset för idrott uppkommer tidigt och knyts först till simning och gymnastik. I den sistnämnda började han snart att tävla, skriver Göthberg, tydligen ovetande om att tävling i gymnastik var mycket sällsynt. I Göteborgs gymnastikklubb träffade han idrottsledaren Leopold Englund och i ÖIS, där han blev medlem 1899, Wilhelm Friberg, två för hans fortsatta levnad viktiga personer. Efter avslutad skolgång fick Hugo Levin anställning i Englunds företag, där han stannade i sex år och avancerade till bokhållare. Under de närmast följande åren provade han på flera skilda yrken. Sedan han initierat och genomfört byggandet av Ullervi 1916 utsågs han till direktör för det bolag som drev denna arena och där aktiviteterna successivt blev allt flera.

I oktober 1918 drabbas Hugo Levin av spanska sjukan och avlider efter några dagar till följd av dubbelsidig lunginflammation. Sorgen efter make och fader beskriver Göthberg på ett gripande sätt.

Kapitlets andra och större del inleds 1903 när Hugo får kontakt med en då 16-årig flicka vid namn Helga Blomster (1887–1969). De blir snart ett par och efter tio år förenas de i äktenskap. Familjen berikas med en dotter 1916 och en 1917. Livet förefaller ljuvligt men lyckan vänder snart. I oktober 1918 drabbas Hugo Levin av spanska sjukan och avlider efter några dagar till följd av dubbelsidig lunginflammation. Sorgen efter make och fader beskriver Göthberg på ett gripande sätt. Inom kort ska olyckan ännu en gång drabba familjen. I oktober 1919 dör den äldsta dottern i difteri. Återigen tecknar Göthberg tragedin på ett synnerligen medryckande sätt. Utifrån den ofattbart svåra situationen utvecklas så småningom en stark känslogemenskap mellan modern (mormor) och den yngsta dottern (författarens mor).

Det tredje kapitlet rubriceras ”livet besjälat av idrotten”. Här beskrivs till en början och relativt kortfattat Hugo Levins karriär som aktiv idrottsman. Inledningsvis återkommer uppgifterna – i något fall för tredje gången – om hans tidiga engagemang för simning och gymnastik. Träning och renlevnad växer snart fram som centrala inslag i hans syn på idrottens elementa. (Lite märkligt är det därför att flera av bokens foton visar Hugo Levin med cigarr eller rökpipa i munnen). Han har en dröm om att bli en mycket framgångsrik och berömd idrottsman. I detta avseende lyckas han inte, frånsett fotboll. Under tre år tillhör Levin ÖIS:s förstalag, där han spelar halvback, och blir svensk mästare 1904, 1905 och 1906. ”Tjugo år gammal, avslutar Hugo nu sin aktiva idrottskarriär”, skriver Göthberg. Uppenbarligen har han missat att detta enbart gällde fotbollen och att han fortsatte ytterligare ett år med friidrott. Vad gäller friidrott, som då vanligen benämndes allmän idrott, noterar Göthberg (s. 129) att Hugo Levin ägnade sig åt såväl löpning som hopp och kast. Han blev inte någon stjärna, men han hoppade med sådan ”fart och smidighet” att han blev DM-mästare i stavhopp, fastslår Göthberg. Detta påstående är inte korrekt. DM för allmän idrott infördes i Göteborg först 1908 och då hade Hugo Levin upphört med allmän idrott. Däremot vann han tävlingen i stavhopp när den s.k. Centralföreningen i Göteborg höll sina mästerskapstävlingar i augusti 1907.

I ett andra avsnitt, även nu på ett begränsat sidutrymme, behandlas Levins verksamhet som idrottsledare och organisatör. Redan 1902, när han bara var 16 år, tog han plats i ÖIS:s styrelse. År 1907 avancerade han till ordinarie sekreterare. Som sådan verkade han till 1912 då han försvann från ÖIS. Enligt Göthberg väljer ”han själv” att fortsätta som ”klubblös” och förmodar att han ska göra idrotten större nytta om han är ”fri”. I detta avseende menar undertecknad att Göthberg har fel. Orsaken till att Levin lämnade ÖIS var en kontrovers mellan honom och styrelsen – med Wilhelm Friberg i spetsen. I sin fortsatta gärning inom idrotten verkade Levin för IFK och mot ÖIS, främst exemplifierat i Ullerviprojektet. Från 1912 och till sin död var Hugo Levin ordförande i Göteborgs Fotbollförbund. Under denna tid blev han även invald i styrelsen för Svenska Fotbollförbundet och utsågs också till ledamot och ordförande i förbundets s.k. internationella uttagningskommitté.

Göteborgs Fotbollförbund, då med något annorlunda namn, bildades i maj 1905. I dess styrelse invaldes flera personer från ÖIS, däribland Hugo Levin. ”Tidigt efter bildandet lyckas Hugo initiera ett seriesystem i Göteborgs Fotbollförbund, men för landet i helhet är det tvärstopp”, skriver Göthberg. Det finns, vill undertecknad mena, inte något belägg för att det var Levins förtjänst, att han var ensam drivkraft bakom tillkomsten av ett lokalt seriespel. Ett sådant hade f.ö. förekommit redan 1904, lanserat av Svenska Bollspelsförbundets lokalavdelning, i vars ledning bl.a. Levin ingick (se min artikel ”Göteborgsserien i fotboll 1904–1914” i Idrottsarvet 2014). ”Det ska dröja flera år innan motståndet i landet viker och Hugo kan få igenom en allsvensk serie”, fortsätter Göthberg (s. 143). Inte heller i detta fall, vill jag mena, finns det något belägg för att Hugo Levin var ensam om att iscensätta vad som 1910 kom att kallas Svenska serien (se min bok Den hårda kampen från 2011). Ett annat närliggande exempel på vad jag vill beteckna Göthbergs tendentiösa hållning utgör skildringen av idrottsplatsen Walhallas tillkomst 1908. På s. 109 läser vi: ”Men då, då Hugo har skapat Örgryte IS nya idrottsplats Walhalla”, då lyckas han locka över Eric Lemming till sällskapet. På s. 143 behandlas ämnet att ÖIS behöver en ny idrottsplats. Nu heter det: ”Hugo ges detta uppdrag i samverkan med sin styrelsekamrat Carl Helgesson.” Göthbergs fortsatta framställning beskriver dock Levin som den som utför allt arbete. Väljer vi att se till vad Wilhelm Friberg skrev i frågan i ÖIS:s 35-årsskrift från 1922 finner vi följande formulering: ”Särskilt må man då framhålla herr Carl Helgesson som den främste av dem alla. Hans okuvliga energi är nog en av de mest bidragande orsakerna till Walhallas tillkomst, och många äro de, som sörjt över hans för tidiga avgång från ÖIS:s styrelse.”

Detta är oriktigt och måste betecknas som en kraftig skönmålning av Hugo Levins insats.

Eftersom Hugo Levin åren 1910–1914 var sekreterare i Svenska Idrottsförbundet tilldelades han, vid sidan av förbundsordföranden Leopold Englund, en aktiv roll vid OS-tävlingarna i friidrott i Stockholm 1912. Hans insats hade likväl inte en så framskjuten position som Göthberg uppger: ”Under olympiaden i Stockholm leder han tävlingarna inom den fria idrotten. Under förberedelserna föreslår han att dom svenska idrottarna måste ges professionell hjälp … Därför lockar [”hämtar”, är ordet på s. 148] han över den erkänt duktige svensk-amerikanen Ernie Hjertberg som tränare … Vilket leder till stora svenska olympiska framgångar” (s. 149). (Detta upprepas i summeringen s. 493, där året för initiativet och engagerandet av Hjertberg sägs vara 1911). Detta är oriktigt och måste betecknas som en kraftig skönmålning av Hugo Levins insats. Läser man t.ex. någon av de böcker som kom ut jubileumsåret 2012 (Åke Jönsson eller Hans Bolling/Leif Yttergren), finner man att Hjertberg rekryterades 1910 via annons som den svenska organisationskommittén för OS, för vilken Kristian Hellström, inte Hugo Levin som Göthberg påstår, var sekreterare, lät införa i internationell press. Det kontrakt som upprättades med Hjertberg kom att gälla för perioder under såväl 1910, 1911 som 1912.

Det sista kapitlet, nummer fyra – så vill jag beteckna det – trots att det i rubriksättningen inte ges sådan karaktär, är bokens överlägset största. Det kallas ”idrottsredaktören” och uppgår till omkring 330 sidor. Med undantag för ett par inledande och avslutande sidor består hela kapitlet av tidningsartiklar som Hugo Levin i sin egenskap av ”idrottsredaktör” fick publicerade i Göteborgs Aftonblad, GAB, mellan 1907 och 1918. Vilket syfte Bengt Göthberg har med detta mastodontkapitel framstår inte helt klart av den deklaration han ger: ”Bokens avslutande del har givits sin tyngd och omfattning då den egentligen fyller ett visst intresse. Ett stycke svensk idrottshistoria uttryckt genom egna ord av en av dess förgrundsfigurer. Visserligen utspelad under en kort tid, men ändock händelserik svensk idrottstid.” De artiklar som återges utgör, skriver Göthberg ett urval. Hur detta urval har skett uppger han inte, vilket måste beklagas. Materialet består av såväl notiser som längre artiklar. De är omskrivna till bokens generella typsnitt. Två grundprinciper har varit bestämmande för dispositionen. Återgivningen av materialet sker årsvis, år efter år. Inom varje årsavsnitt placeras artiklarna i kronologisk ordning. Totalt återges omkring 280 notiser/artiklar.

Eftersom undertecknad är ganska väl förtrogen med idrotten under den aktuella tiden, har jag utan motstånd kunnat läsa de många artiklarna. De utgör emellertid inte någon avancerad nöjesläsning och för en ordinär läsare är det definitivt en oöverkomlig uppgift att ta sig igenom hela materialet. Göthbergs insats för att göra morfars idrottsjournalistiska gärning välbekant förtjänar betydande respekt. För biografins skull hade det likväl varit lämpligt att artikelmaterialet inte hade belastat denna utan gjorts tillgängligt i något annat forum, kanske en separat volym med en presshistorisk inriktning.

Ett antal inslag i författarens text antyder att han inte äger en bred idrottshistorisk kunskap, exemplifierat ovan av DM-incidenten och engagerandet av Ernie Hjertberg. Ett arbete som Göthberg vid ett par tillfällen integrerar i sin framställning i det första kapitlet är journalisten Sven Schånbergs bok Göteborg från 1981. Den ursprungliga kontakten med denne var rent yrkesmässig eftersom förlaget nyttjade Inger och Bengt Göthberg för att ge boken grafisk form och layout. Vid möte mellan Schånberg och Göthberg berättade Schånberg, utan att känna till släktskapet, att han skulle skriva ett kort stycke om Hugo Levin. Det var en märklig göteborgare fortsatte Schånberg, enligt Göthbergs berättelse (s. 33). ”Och det kanske egendomligaste av allt, när det gäller den mannen, är att det var han, en ÖIS-are, som bildade blåvitt.” Detta påstående kom senare att inflyta i Schånbergs bok.

Några sidor längre fram (36 f) och i tiden långt tidigare återkommer Göthberg till ämnet IFK:s tillkomst. Det är mormor som vid samtal i torpstugan berättar för honom att morfar gillade två lag. Skulle ÖIS kunna behålla sin förstklassiga position inom fotbollen var det nödvändigt, menade morfar, att laget kunde möta kvalificerat motstånd. ”Ett nytt framstående lag måste till. Morfar måste därför börja skapa.” Morfar och Wilhelm Friberg hade givit varandra löften om att förbli tysta om detta. Den nya föreningen hade likväl ”svårt att komma igång, så morfar behövs på nytt.” Ett par år efter tillkomsten ”ger morfar Kamraterna en riktigt bra och nödvändig knuff, i rätt riktning”. Det var då han ”fixar till” IFK:s sensationslag 1907, ett uttryck i en av mormors tidningsartiklar. I motsats till tillkomsten av IFK var detta välbekant för många, upplyste mormor. ”Och så möter jag Sven Schånberg”, avslutar Göthberg detta avsnitt och underförstår härmed uppenbarligen att nu bekräftades det som mormor hade berättat.

Att författaren uppenbarligen inte har tagit del av böcker och artiklar som direkt berör hans ämne vill jag beteckna som ett rejält misstag. Att HugoLevinPriset har inrättats och kommer att bestå hälsar jag däremot med oreserverad glädje.

Ett hundratal sidor längre fram (s. 143) skriver Göthberg än en gång om IFK:s tillkomst. Det är, säger han nu, under sitt första år i ÖIS:s styrelse – det förefaller inte korrekt – som Hugo Levin påtalar behovet av en duktig motståndare i fotboll. En sådan behövs både för att fotbollen ska utvecklas och för att allmänhetens intresse ska öka. Hans synpunkter vinner dock inte något gehör. ”Detta är inte klubbens uppgift”, blir det svar han erhåller. Jag väljer att citera fortsättningen av Göthbergs text:

Hugo vänder sej därför till Friberg, klubbens store förståndige ledare, och med honom kommer han överens. Under tiden Hugo planerar och organiserar ska han lämna styrelsen och inte spela i förstalaget. Hugo lovar Friberg att han ska arbeta i det tysta.

Den nya klubben bildas, klubben ska i första hand koncentrera sej på fotboll, hävdar Hugo. Han figurerar osynligt, syns inte, hörs inte. Han finner sin bundsförvant, som agerar, som är verksam.

Efter två år har klubben inte uppnått den kraft och styrka som är önskvärd. Något måste göras så att inte hela planen går förlorad. Plötsligt, genom tillfälligheter, skriver Göthberg, uppträder ett ”gyllene tillfälle” och då agerar Hugo Levin med full kraft. Den nya klubben ges därmed ”sin starka stomme”.

Bokens uppgifter om IFK:s tillkomst och omständigheterna kring denna innehåller ett flertal påtagliga felaktigheter. Dessa hade kunnat undvikas om Bengt Göthberg hade valt att ifrågasätta mormors berättelse och Sven Schånbergs påståenden och läst t.ex. IFK Göteborgs 100-årshistorik (2004) och undertecknads bok Den hårda kampen (2011). Den nuvarande IFK Göteborg bildades i oktober 1904 – allt annat är felaktigt. Hugo Levin hade inte någon del i detta och inte heller Wilhelm Friberg. Alla påståenden att dessa skulle haft något att göra med IFK:s tillkomst är felaktiga. Det är sant att Hugo Levin satte samman det kombinationslag som mötte ÖIS i maj 1907 då resultatet f.ö. blev oavgjort, inte seger för kombinationen som Bengt Göthberg påstår (ss. 138, 492). Men det är definitivt osant att Hugo Levin gjorde detta för att förbättra kvaliteten hos IFK:s fotbollslag. Att IFK lyckades värva flera av spelarna i kombinationen är ett faktum men det skedde utan Hugo Levins gillande. Händelserna under 1907 resulterade tvärtom i en kraftig fiendskap mellan ÖIS, personifierat av paret Hugo Levin och Wilhelm Friberg, och IFK. Motsättningarna bestod under flera år och de blev om möjligt ännu starkare 1911 då Hugo Levin på något sätt lyckades få de båda IFK-stjärnorna Börjesson och Olsson att gå över till ÖIS samtidigt som Carl Helgesson lämnade ÖIS:s styrelse och gick över till IFK. Denna mycket uppmärksammade historia berör Göthberg inte alls trots Hugo Levins centrala roll. Är Göthberg obekant med dessa händelser eller väljer han att gå förbi dem eftersom Hugo Levins beteende i härvarande fall kanske inte var så berömvärt? måste jag fråga. Och varför lämnade Levin ÖIS 1912? Dessa är frågor som Göthberg borde tagit upp för att belysa Levins ledarroll så allsidigt som möjligt.

Genom biografin om sin morfar Hugo Levin har Bengt Göthberg velat lyfta fram den omfattande insats denne utförde inom idrotten under 1900-talets båda första decennier. Med hänsyn till att författaren, barnbarnet, har tilldelat sig själv och mormor en stor plats i boken kan den nästan betecknas som en utdragen familjehistoria. Varje författare och i detta fall Bengt Göthberg har naturligtvis önskemålet att den bok han/hon har producerat ska bli läst av många. Med hänsyn till vissa enkla fakta, längden 496 sidor, tyngden 1,8 kilo och priset 340 kronor, är jag rädd att författaren inte har att förutse stor succé. I samma riktning talar de metodiska brister, särskilt den tendentiösa framställningen, och de idrottshistoriska felaktigheter jag har exemplifierat i min recension. Kanske hade en hel del av dessa kunnat elimineras om den i förordet förekommande och för hjälp (!) tackade Gunnar Larsson, den göteborgske idrottsledaren, hade granskat Göthbergs text innan den lämnades till tryckeriet. Att författaren uppenbarligen inte har tagit del av böcker och artiklar som direkt berör hans ämne vill jag beteckna som ett rejält misstag. Att HugoLevinPriset har inrättats och kommer att bestå hälsar jag däremot med oreserverad glädje.

Copyright © Lennart K. Persson 2019

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.