Jesus Saves! …but Kenny Dalglish gets the rebound!

Kan fältpräster välsigna soldaterna innan de drar i krig, och kan folk underkuvas i Guds namn, då är det klart att Gud också kan gilla fotboll.

Lika väl som han kan lysa med sin frånvaro, ”för han var hellre död än röd”, som Blå Tåget sjunger i ”Guds frånvaro” på LP:n ”Vargatider” från 1970.

Året efter hade Arsenals Charlie George sin stora stund i FA-cupens final på Wembley, någon som gav Petter Karlsson näst intill ett missionerade uppdrag.

Hans kärlek till fotboll fanns redan där, men engelsk fotbolls siste gamäng satte den unge smålänningens hjärta i brand. Ni som hört Petter Karlsson lägga ut texten likt en amerikansk Elmer Gantry-predikant i tv-kanalen Viasat Sports sändningar av FA-cupen, ni vet. Ett engagerat flöde av fångade ögonblick, och det i meningar som hela tiden fylls på med bisatser där forna spelares handel och vandel preciseras så att vi verkligen känner gräsplansdoften genom tv-rutan. En berättare likt tiggarn från Luossa med ord om det som bortom bergen sker.

”Guds hand” är Petter Karlssons senaste bok om fotboll. Han har skrivit om Sven-Göran Eriksson, om de engelska hjältarna som vi minns från tidiga ”Tipsextra”, han har också skrivit ett flertal böcker om musik, däribland om Evert Taube.

Journalist, visst. Före detta kvällstidningsjournalist, javisst. Det märks på språkets direkthet och det raka sättet att berätta en historia, och konsten att i den korta meningen få med allt som behöver sägas.

”Guds hand” är ett antal sakprosaberättelser om en nästan överjordisk kärlek till spelet fotboll. Att en boll kan framkalla sådana känslor att en familjefader döpa sin dotter så att hon efter namnet Victoria också får bära efternamnen till spelarna i ett av Liverpool FC:s mest berömda uppställningar.

Vi färdas till Sydamerikas fattigområden och till spel i Regnbågsligan, till Vatikanstaten och fotbollslaget där, till Rumänien där en präst gör allt för att få sin församling att se ljuset i en svår tid genom att spela fotboll, till ett fattig afrikanskt land där en ung flicka mot alla konventioner och traditioner spelar fotboll.

Vi möter små människor och ibland de kända och vilka de än är och var det än är så är fotboll, kärlek till fotboll, kunskap om fotboll, brödra- och systerskapet, det gemensamma kittet.

Petter Karlsson, själv troende och uppväxt i småländska frikyrkokretsar (gissa vem som vann kampen när den unge Petter ville se fotboll på långfredagen?) och med en stark dragning till katolicismens dialog och symbolik, driver i boken tesen att någonstans gillar Gud fotboll. Eller snarare, att fotboll utövar en lockelse och har ett budskap som påminner om den kristna trons. Gemenskapen, uppdraget, storsinthet i seger och förlåtande vid nederlag, omtanken, omhändertagandet, förenandet.

Texterna är en blandning av berättande prosa i jagform, med massor av sidosprång invävda. Många citat, återgivna diskussioner, plötsliga övergångar till något från en annan plats eller tid, men alltid relevant för ämnet.

Ofta rör sig diskussionen om det märkliga i att före en match be till Gud och sedan den paradox som blir när samma spelare på planen spelar orent.

Det kapitel som sticker ut och där den teologiska diskussionen blir tydligast har rubriken ”Guds eget lilla landslag”.

Början är att invånarna i en liten by skriver till påven och vädjar att nunnan Pierangela inte ska förflyttas till ett annat kloster. Anledningen till vädjan är att hon har ett bra högerskott. Nunnan får stanna.

Så fortsätter det, myten om fotbollen som italiensk religion, där dobbskor syns under den svarta kåpan och där radbandet är självklart i sportbagen. Det handlar om nunnor som leder fotbollsprogram i tv, gråbrödramunkarna som under ett VM fick abbotten att flytta tiden för bönemötena så de inte skulle kollidera med tv-sändningarna. Inget märkligt, om det inte varit för att bönetiderna varit orubbligt fastslagna sedan medeltiden.
Mest handlar kapitlet om den fotbollsliga som finns i Vatikanstaten och utifrån mötet med spelare där förs en diskussion med många perspektiv på livsåskådning. Inte minst roande är samtalen med fader Davide, som en gång valde mellan att bli fotbollsproffs och präst och som med Petter Karlssons språkbruk är ”en djävul på fotboll”.

Författarens beresthet, kontaktnät, alla de människor han mött och de världens skrymslen han besökt, allt levandegörs, vi känner frosten i en del av Rumänien så att en litterärt skapad greve nästan blir verklig, vi känner Afrikas torka, vi är med i indianernas kamp mot det stora exploaterande bolaget.

Den språkliga forsen kan dock ibland skölja över, Petter Karlsson kan inte hejda sig utan slänger in ordlekar och vitsar som vid några tillfällen får läsandet att stanna upp. Han borde också satt stopp för de textstycken som är alltför interna; journalister har, som ni vet, tyvärr en vana att nämna varandra vid namn. De delarna av texten stänger oss andra ute.

Dessa invändningar väger dock föga när helheten summeras, ”Guds hand” är en läsupplevelse långt bortom fabricerat Nacka-snack och sport-tv:s marknadsanpassade ligaanalyser.

En fråga är dock; vad gör vi med boken när den är läst? Återgår till tabellerna, laguppställni ngarna och det vanliga läktarhoandet?  Mja, den som sätter detta först kommer aldrig att läsa boken, andra kanske tänker till och förstår att det för många finns en innebörd i Liverpool-skrönan, den om de på en vägg målade orden ”Jesus räddar” och under, tillagt med annan stil”, men Kenny Dalglish slår in returen”.

Kul? Visst!

Men för många allvar, mer allvar än Jesu lära.

Fast nog tror jag att om han fick välja, skulle Petter Karlsson välja att gardera med kryss.