Värmlandsidrotten – i dåtid och nutid, i Värmland, i Sverige, och i världen


Anders Östnäs
Lund universitet


Håkan Kamp m fl.
Värmlands guld: Mer än 100 år med värmländsk idrottshistoria
288 sidor, inb., ill
Karlstad: Värmlands udrottshistoriska sällskap 2021
ISBN 978-91-527-0867-5

Värmlands idrottshistoriska sällskap, som bildades 1984 och som har drygt 1 550 medlemmar, har tillsammans med Nya Wermlands-Tidningen tagit initiativ till att brett spegla den värmländska idrotten med utgångspunkt i NWTs år 1931 instiftade guldmärke.

Begreppet Värmlands guld utgår således från NWT, som är en av landets största landsortstidningar och som 1931 instiftade NWT:s guldmärke för förtjänstfulla insatser inom den värmländska idrotten under året. Guldmärkespresentationerna inleds med bandyledaren Eric Borgström, IF Göta (1931) och avslutas 2020 med ”Degen”, dvs fotbollslaget Degerfors. Men boken innehåller så mycket mer: den inleds med en kortfattad idrottshistoria för att sedan fokusera på den värmländska idrottens utveckling.

Jag kommer nedan att göra nedslag i boken bland annat utifrån egna idrottshistoriska hågkomster. Även om jag främst är sociolog så har jag stort intresse för idrottshistoria.

Nedslag 1

Den förste som förärades NWT:s guldmärke, Eric Borgström, var en legendarisk bandyledare för IF Göta (senare Karlstad-Göta). Värmland var ett tidigt bandyfäste, där mötena mellan värmlandslagen Slottsbron (Blåa tomtarna) och IF Göta (Röda tomtarna) blev mycket uppmärksammade. Dåtidens högsta serie i bandy inleddes från 1957 på annandag jul med bland annat mötet mellan Slottsbron och Göta, den s.k. tomtedansen.  Man ska ha i minnet att bandyn var den dominerande vinteridrotten vid sidan av skidor fram till 1960-talet, inte minst i Värmland. Här fanns även det välrenommerade brukslaget Lesjöfors och andra bandylag, ofta med hemvist i bruksmiljö.

Personligen lyssnade jag under många år varje söndag eftermiddag klockan 16.30 på Bengt Ahlboms bandykrönikor. Bandyspelare, som under åren förärats med guldmärket är Leif Svedner, Göta (1967), Bengt ”Pinnen” Ramström, Boltic (1979) – Boltics bandylag var för övrigt dominant i Sverige 1979–1988 med fem guld – och Ola Johansson, Boltic (1983). De senaste trettio åren har bandyn sjunkit tillbaka och ishockeyn har mer och mer tagit över. Här har Färjestad intagit en dominerande roll.

Nedslag 2

Det här nedslaget härrör från mina egna minnen. Året är 1968 och jag bevistar vinter-OS i Grenoble. Två värmländska idrottare personifierar den svenska insatsen under detta OS, Johnny Höglin i skridsko 10 000 meter och Toini Gustafsson, dubbel skidvinnare på 5 och 10 km. Båda hade förhållandevis korta karriärer, där de toppade livsformen just 1968. Jag hade lyckan att se dem båda vinna – Johnny Höglin mycket oväntat, medan Toini Gustafssons vinster var mera väntade. Johnny Höglins seger var en knall, där alla räknade med en säker seger för storfavoriten norrmannen Fred Anton Maier. Med tre tiondelars marginal bärgade Johnny Höglin segern, dessutom med Östersundssonen Örjan Sandler som trea. Lars-Gunnar Björklund betecknade senare i Idrottsboken 1969 segern som en av de största bragderna i svensk idrott någonsin. Jag är böjd att hålla med!

Toini Gustafsson, Grenoble 1968.

Toini Gustafssons anknytning till Värmland var följande: hon kom som sexårigt krigsbarn till Värmland från Finland. Hennes talang upptäcktes tidigt och under många år tävlade hon för IFK Likenäs. År 1963 fick hon motta den värmländska guldplaketten efter bland annat silver i stafetten vid VM i Zakopane 1962. År 1967 träffade hon Assar Rönnlund och året efter gifte de sig. Hon tävlade resten av sin karriär för Skellefteå SK. Toini Gustafsson blev genom giftermålet Toini Gustafsson-Rönnlund för att numera bara heta Toini Rönnlund. Toinis dubbelvinster plus silver i stafett i Grenoble följdes av mottagandet av Svenska Dagbladets guldmedalj – Bragdguldet – för 1968. Jag hade förmånen att ta emot Toini i målfållan i Autrans bägge gångerna. Det var en lycka! På den tiden gick det bra att vara nära idrottarna, vilket idag är omöjligt. Just Toinis dubbelvinst och Johnny Höglins skridskoseger utgjorde Sveriges höjdpunkter det OS-året.

Nedslag 3

Guldmärket 1972 gick till Ingemar Jernberg i friidrott och stavhopp. Han var son till skidgymnasiets initiativtagare Sölve Jernberg och brorson till Sixten Jernberg. Han var även i ungdomen en lovande ishockeyspelare. Jag måste tillstå att hans namn idag knappast fastnat i minnet. Han kom naturligtvis i skuggan av stjärnorna Kjell Isaksson och Hans Lagerqvist, men kvalade ändock in till OS både i München 1972 (nia med 5.10) och i Montreal 1976 (nollade).

En händelse som kunde slutat illa var när han via plankning över ett stängsel tog sig in till damernas avdelning för ett besök vid spelen i München. På tillbakavägen till den egna avdelningen passerade han den trappuppgång som terrorgruppen Svarta september endast en halvtimme senare tog sig in i och attackerade Israels förläggning, mördade två israeliska idrottare och tog ytterligare nio som gisslan. Totalt under två dagar dödades elva israeliska idrottare och tränare i den värsta händelse som drabbat de olympiska spelen. Hade Jernberg lämnat en halvtimme senare hade han troligen blivit dödad. Jag var själv på plats i München; efter den ”svarta tisdagen” den 5 september 1972 var spelen slut för min del även om de slutfördes efter en dags fördröjning. Terrorattacken la verkligen en skugga över resten av spelen.

Nedslag 4

Jag måste också nämna Johnny Höglins föregångare på skridskoovalen – Jonny Nilsson. Han fick medaljen 1962, men det var året efter – 1963 – som jag och säkert flera med mig minns bäst. Vid VM och i snöstorm i japanska Karuizawa 1963 levererade han tre världsrekord plus VM-vinst sammanlagt, och förärades Svenska Dagbladets bragdguld samma år. Efter sin karriär drog Jonny Nilsson i gång ett proffsprojekt – ett projekt som motarbetades av Internationella skridskoförbundet. Projektet havererade, delvis beroende på att de aktiva inte fick del av ekonomin. Amatörreglerna var stränga på den tiden. I efterhand fick Jonny viss upprättelse genom att han bidrog till uppluckringen av amatörbestämmelserna.

*          *          *

Jag kunde ha fortsatt att ösa ur denna idrottshistoriska fatabur, men jag sätter stopp här. Det är en rik bok för alla idrottshistoriker och inte minst för dem som är rotade i den värmländska idrotten. Läs den och njut av alla idrottsöden som flimrar förbi vid läsningen. Rikhaltigt bildmaterial och avslutande faktarutor förhöjer värdet av boken ytterligare.

Copyright © Anders Östnäs 2022


Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.