Kvinnliga idrottsmän eller manliga idrottskvinnor?

Hans-Eric Olson
Fil dr, statsvetare

SEDAN ANDRA VÄRLDSKRIGET HAR FRÅGAN om jämställdheten inom idrottsrörelsen blivit en allt hetare debattfråga. Den har engagerat såväl forskare, idrottsmän, funktionärer som politiker. Därför är det med stor förväntan som jag öppnar Håkan Larssons avhandling i pedagogik, Iscensättningen av kön i idrott. En nutidshistoria om idrottsmannen och idrottskvinnan.

Boken består av två delar. I den första analyserar Larsson 22 intervjuer med friidrottande ungdomar i åldrarna 16 till 19 år samt deras tränare. I den andra granskar han en rad skrifter och dokument, i första hand från Sveriges Riksidrottsförbund (RF), som berör jämställdhetsfrågan.

I sin avhandling – Har kvinnorna en sportslig chans? – myntade 1989 pedagogen Eva Olofssons sin berömda fras: ”idrotten är skapad av män, för män”. Larsson återkommer på flera ställen till citatet. Det är, menar han, ”en svidande kritik av en idrottsrörelse”, som under så lång tid har diskuterat jämställdhetsfrågorna.

Inom idrottsforskningen har man länge basunerat ut att pojkar gillar tävlingar och prestationer, medan flickor helst vill ha social samvaro. Larsson finner en annan och kanske mer intressant skillnad. Flickorna har stort behov av att visa att de också ägnar sig åt ”seriös idrott”, d.v.s. en rationell och prestationsinriktad träning. De måste hela tiden övertyga både sig själva, sina tränare och övriga i omgivningen att de är lika seriösa tävlingsidrottare som pojkarna. Dessa behöver däremot inte visa detta lika tydligt. Det tas ändå för givet. Det är pojkarna/männen som utgör det normala inom idrotten.

Larssons resultat är inte förvånande. Hans intervjupersoner är inne i karriäridrotten. Ungdomar som inte idrottar finns inte i hans material.
Inom idrottsforskningen brukar man också skilja mellan träningsinriktade ungdomar och de som bara vill ha kul. Även detta påstående nyanserar Larsson. Han visar att ungdomarna tycker att det blir roligare ju större framgångar de når. Larsson problematiserar detta och visar att prestation och gemenskap/social samvaro inte alls är varandras motsatser.

Nu är Larsson inte de knivskarpa slutsatsernas mästare. Därför ställer han själv frågan varför hårdträning och glädje skulle utesluta varandra. Svaret är ju givet. Vilken hårdsatsande karriäridrottare ägnar hela sin vakna tid åt ”seriös idrott”? Att framgång och glädje hänger ihop kan vi alla också se på TV. Så fort någon har gjort mål eller vunnit en tävling uppstår pusskalas och glädjescener!

Trots att idrott och hälsa sägs hänga ihop är både pojkarna och flickorna ängsliga för att skada sig. Däremot skiljer de sig åt i rädslan för att bli feta. Det är ett problem för flickorna, men inte för pojkarna.

På flera punkter visar Larsson hur idrotten blir problem för flickorna, men inte för pojkarna. Dessa är subjekt och kan därför ta idrotten med en klackspark. Flickorna är däremot objekt, som hela tiden måste tänka på hur de beter sig för att känna sig accepterade. Olofssons tes får kraftfullt stöd i Larssons forskning.

I avhandlingens andra del går Larsson igenom en rad dokument, artiklar och forskningsresultat i jämställdhetsfrågan. Debatten har blivit allt intensivare efter 1970 och riksdagsbeslutet ”Idrott åt alla”. Ett resultat av beslutet var att de statliga och kommunala bidragen till idrottsrörelsen växte. Perioden utmärks av en ”styrning på distans”, där i princip självständiga organisationer med hjälp av ”stödet” bidrar till ”disciplineringen av subjekten genom att de stimulerar, vägleder och hjälper, samtidigt som de noterar, kontrollerar och sanktionerar”, skriver Larsson.

Här har han en poäng. Den intressanta frågan är inte om utan hur de offentliga bidragen styr formellt fria organisationer. Detta är idrottsrörelsen (RF) ett lysande exempel på. I syfte att ställa sig in hos framför allt riksdag och regering och visa sig ”samhällsnyttig” – som om inte Ingemar Stenmark, Björn Borg m.fl. har visat på en sådan nytta – har idrottsrörelsens ledning gjort stora insatser för att förlöjliga sig själv.

Larsson visar hur RF i dokumentet Idrottspolitisk offensiv (1989) okritiskt lyckas formulera följande trossatser: ”Idrott är glädje”, ”idrott är hälsa”, ”idrott är mänsklig utveckling”, ”idrott är kultur” samt ”idrott är samhällsnyttig”. Idrotten är redan är bra och behöver alltså inte förändras. Skall något ändras, så är det dels antalet medlemmar i RF, dels storleken på ”samhällsstödet”. Larsson visar att bägge, enligt RF, borde öka!

Under 1990-talet ändrar sig dock RF i sin syn på jämställdheten. En mer självkritisk inställning börjar växa fram. 1997 menar RF att det ”fortfarande återstår mycket att göra”. Nu betonas alltmer kvinnornas särart, i stället för som tidigare mäns och kvinnor likheter.

Men vad är det som skall ändras? Frågan kan dels handla om idrottens inre logik. I sådana fall borde kvinnlig idrott se annorlunda ut än manlig. Men hur då, närmare bestämt? Vem skall ändra sig? Om vi nu har kvinnliga idrottsmän, kommer vi i en framtid få manliga idrottskvinnor?

Det kan naturligtvis också handla om fördelning av skattesubventionerna mellan de manliga och kvinnliga idrottsmännen. Eller hur styrelseposterna skall fördelas mellan könen. Jämställdhetsarbetet kräver preciseringar! Vad menas?

I läsarens huvud aktualiseras sådana frågor alltmer, ju längre läsningen framskrider. I slutet ställer Larsson själv frågan hur ”RF ska agera för att skapa en verkligt jämställd idrott”. Just det! Döm om läsarens förvåning, när Larsson i meningen därpå frankt förklarar att ”sådana resonemang vill jag förstås ogärna ge mig in på”!

Larsson ser således som sin vetenskapliga uppgift att förklara världen, inte att förändra den. Kanske beror denna vetenskapsfilosofiska inställning på att han lutar sig mot Foucault. Såvitt bekant har hans teoretiska arbete aldrig orsakat vare sig upplopp eller revolutionära celler.

Larsson blåser i avhandlingen upp en mycket spännande ballong, som på sista sidan dessvärre exploderar mitt i ansiktet på läsaren.

Copyright © Hans-Eric Olson 2003