Sport, TV och sport-TV-publiken i Danmark skärskådas i ny bok

Marit Stub Nybelius
Högskolan Dalarna

Kirsten Frandsen, PhD och lektor i Medievitenskap vid Aarhus Universitet har skrivit boken Fascination og forretning i dansk TV-sport. Det är i första hand är en redogörelse för TV-sportens utveckling i Danmark, men den handlar även om de som tittar på sporten på TV, och till en liten del om de som är verksamma inom sporten och hur de arbetar i kontakten med TV och medierna. Här är det viktigt att poängtera att det inte är sportens utveckling i samband med TV utan TV-sportens utveckling som studeras. I det sista kapitlet beskriver och diskuterar författaren medier i ett nytt medielandskap.

För några år sedan recenserade jag Sport på dansk tv: En analyse af samspillet mellem sport og dansk tv, 1993–2005. Bakom boken och undersökningen stod Martin Hedal i Köpenhamn.  Även den handlade om dansk TV-sport och de som tittade på TV och de som arbetade inom sporten och som till viss del därmed fick lov att arbeta eller inte arbeta med TV-mediet och medierna generellt.

Båda böckerna redovisar statistik om vilken sport som ses på TV. I Danmark är det cykel, fotboll och handboll som dominerar. I de första kapitlen redogörs framförallt för hur sporten kom in i TV-mediet och hur utvecklingen har varit sedan dess med public service och senare även kommersiella TV-stationer och bolag. Alla som vid något tillfälle läst eller följt svensk TV-sporthistoria känner igen den utvecklingen. Det handlar främst om TV-rättigheternas vara och inte vara och vem som har haft makten när rättigheternas pris ska bestämmas. Är det TV-bolagen eller idrottsorganisationerna?

Den delen av boken är en motsvarighet till Knut Hellands redogörelse i olika sammanhang om TV-rättigheterna i norsk TV gällande fotboll. Helland och Frandsen tar båda upp fenomenet när det var reklamförbud i Norge och Danmark och man ville visa engelska ligamatcher där det fanns reklam på fotbollsarenan. Danmark och Norge valde samma lösning som även svenska SVT gjorde, nämligen att hemlighålla vilken av lördagens matcher som skulle visas på TV. På det sättet kunde man undgå att företag som hade intressen på den svenska marknaden köpte reklamplatser på arenan.

Sportmediehistoria är ett komplext fält och de nordiska länderna har plöjt fram var sin fåra, men de ligger mycket nära varandra. Hur populärt är då TV-sport? frågar sig Frandsen i ett av kapitlen. Det går att konstatera att TV-sport är mycket populärt och därför prioriterat av TV-bolagen i många fall. I boken konstateras också, precis som i boken av Hedal, att det finns idag ett enormt utbud av sport, men att danskarna inte tittar mer på TV ändå. Oavsett hur mycket de olika bolagen försöker locka med olika sportbegivenheter verkar det finnas en gräns för hur mycket den danske TV-tittaren låter sig lockas till TV-rutan på grund av sport.

Den danska befolkningen kan delas in i olika grupper utifrån deras intresse för TV-sporten. En liten del av befolkningen är hängivna TV-sporttittare. En större del tittar vid större idrottsevent där det finns ett högre intresse, vilket antingen kan vara utifrån tittaren själv eller nationen. Sedan finns det en stor del som inte alls är intresserade av TV-sport och den inställningen är nästan omöjlig att ändra på, enligt Frandsen.

Frandsen beskriver hur man vid några tillfällen har försökt att nå en bredare publik genom att försöka göra formatet mer riktat mot kvinnor, till exempel genom intervjuer där idrottshjältarna framställs mer privat. Dessa försök har dock inte haft någon större framgång utan det som istället har skett är att de hängivna TV-sportfansen blivit kritiska och ifrågasatt produktionen.

De mest populära idrotterna är som nämnts cykel, fotboll och handboll. Här finns ytterligare en likhet med Norge. Det brukar sägas att män tittar på idrott där män deltar och att även kvinnor tittar på idrott med just män, och att det är en liten del som tittar på idrott där kvinnor deltar. Det finns olika teorier varför det är så här, som till exempel att det visas för lite kvinnoidrott på TV.

I Norge och Danmark finns det dock ett undantag och det är handboll. Båda nationerna har haft stora framgångar med sina damlandslag och spelarna har blivit hjältar i sina länder. Ett exempel är finalen i Europamästerskapen i handboll 1998 då 803 000 personer bänkade sig framför TV-apparaterna i Norge, vilket går att läsa i Gerd von der Lippes undersökning om det aktuella evenemanget.[1]

För att komma fram till TV-sportens upplevelsevärde har Frandsen intervjuat personer som tittar på TV-sport. Det är framförallt de mest hängivna som blir citerade i boken och fotbollsfansen beskriver hur de multitaskar under tiden de tittar. Fotbollsmatchen på TV är inte bara en match. Det blir även en viktig social upplevelse där de antingen tittar tillsammans med andra hängivna fotbollsfans eller de sitter med datorn och kompletterar tittandet med kommunikation på de sociala medierna.

Det beteendet hittar du inte hos handbollsfansen. Handbollsfansen beskriver en annan sorts upplevelse där deras hela fokus ligger på matchen. Inget får störa.  En av de som intervjuas illustrerar det med att han har kommit överens med sin fru att när det är handboll på TV kan hon visserligen få prata med honom, men hon får inte förvänta sig att han ska titta på henne när han svarar. Handbollsfansen förklarar också att spelet är så pass intensivt och intressant att det inte är möjligt att göra något annat under tiden. De blir helt enkelt uppslukade av det som sker på TV-skärmen.

Frandsen försöker här hitta anledningar till de olika sätten att se på TV och sätter framförallt spelet i centrum. En annan faktor hon tar upp är att handboll spelas på en arena som är så pass liten att kameran kan visa hela planen till skillnad mot den betydligt större fotbollsplanen. Även om Frandsen inte drar alltför stora slutsatser här bör nog en sådan diskussion föras i en vetenskaplig artikel som belyser TV-tittarens sätt att titta på TV på ett djupare plan, med fokus på att finna kausala samband.

Personligen tycker jag att det mest intressanta kapitlet kommer allra sist, då Frandsen går in på TV och sport i ett nytt medielandskap. Medieutvecklingen pågår hela tiden och har ändrat medielandskapet kraftigt de senare decennierna. Hon förklarar att det inte bara är TV-bolagen utan även idrottsorganisationerna som måste anpassa sig till en ny världsbild med krav på andra kompetenser och förståelser. Hon beskriver hur flera idrottsorganisationer för cirka tio år sedan försökte anpassa sig, men gjorde misstaget att ha alltför stor tilltro till den betalningsvilliga mediesportkonsumenten och sålde rättigheterna till kanaler som inte drog tillräckligt med publik, vilket i ett kortare perspektiv gav bättre ekonomi men på ett längre perspektiv sänkte intresset för sporten.

Tidigare i boken har konstaterats att tittaren sällan tittar mer på TV-sport även om det erbjuds mer TV-sport, och här verkar många idrottsorganisationer ha förstått att det inte är mängden sport på TV som är det viktiga utan möjligheten att ge tittaren en komplett upplevelse genom att finnas på andra kanaler, så som sociala medier. Att hänga med i utvecklingen är dock en utmaning och eftersom utvecklingen pågår ständigt försöker ofta organisationerna att anpassa sig och vara med i framkant och lära sig misstagen på vägen.

Kirsten Frandsens bok ger en bra förståelse för historien och nutiden och vilka utmaningar som utvecklingen bjuder på. För att undvika missförstånd är det dock viktigt att ha i åtanke när man boken att fokus inte ligger på sport i relation till TV och medierna utan på TV-sport, alltså produktionens konstruktion och hur den konsumeras.