Intressant skolhistorik och framgångsrik förnyelse av jubileumsbokgenren

Pia Lundquist Wanneberg
Gymnastik- och idrottshögskolan GIH, Stockholm

Några år innan den danska Gymnastikkhøjskolen i Ollerup firade hundraårsjubileum (2020) bad högskolans ledning historikern Hans Bonde att skriva skolans historia, något han nu har gjort. Valet av Bonde framstår som tämligen självklart då han ju i tidigare forskning undersökt skolan i allmänhet och dess grundare Niels Bukh i synnerhet. Dispositionsmässigt är boken intressant. Inspirerad av den tyske nobelpristagaren Günther Grass skönlitterära bok Mein Jahrhundert (1999) är den en form av kollektiv biografi som konkret har 100 uppslag där varje sidpar utgör ett år i skolans historia. Genomgående finns på vänster sida ett fotografi föreställande en person eller händelse som är central för året i fråga och på den högra kommenteras bilden av, eller sätts samman med, en dåtida person; ett historiskt vittne som Bonde kallar dem. Boken avslutas med en sammanfattning där rösterna sätts in i en idrotts- och kulturhistorisk kontext. Jag ser det som ett stort plus att Bonde i boken om Ollerup utvecklar jubileumsboksgenren. Som forskare hade jag dock gärna sett en mer utförlig diskussion om metoden kollektiv biografis styrkor och svagheter och även en källkritisk diskussion om urval och representativitet.

Varför då skriva en bok om en högskola som ägnar sig åt gymnastik? Ja enligt Bonde är gymnastiken viktig  på grund av den särställning den hade inom kroppsövningsfältet i Danmark under första halvan av 1900-talet, och inte bara där utan i exempelvis Sverige utvecklades ju något tidigare Linggymnastiken. Gymnastik går under denna tid inte att ses som en idrottsgren som fri idrott eller simning, utan var enligt Bonde en betydande kulturkraft som på landsbygden formade generationer av ungdomar och utgjorde ett alternativ till de danske städernas tävlingsidrott. Inom gymnastiken tävlande man som bekant inte i början av 1900-talet utan man ägnade sig åt uppvisningar.

Även om boken som nämnts är en kollektiv biografi som ska ge röst åt fler än Ollerups grundare Niels Bukh, är det ändå han som dominerar. Hans person och ande tycks ha genomsyrat verksamheten fram till 1990-talet, alltså långt efter hans död 1950. Bukh var en minst sagt sammansatt person som av Bonde beskrivs som mycket karismatisk, oerhört driftig och en skicklig gymnast och pedagog som gjorde Ollerupsgymnastiken känd inte bara i Danmark utan även internationellt. Mellan åren 1920 och 1930 reste elitgrupper från skolan under Bukhs ledning till bland annat Japan, Sydafrika, Argentina och Tyskland. Det sistnämnda landet vurmade Bukh särskilt för och efter Hitlers maktövertagande 1933 stöttade han öppet Nazityskland. Under ockupationen av Danmark samarbetade han med ockupationsmakten vilket ledde till att han blev arresterad 1945. Trots detta fick han efter kriget märkligt nog starta upp Ollerup på nytt och fortsätta med sina utlandsresor som om egentligen ingenting hänt. Hur var det möjligt?

Hans Bonde inledde då sitt forskningsprojekt om Bukh vilket mynnade ut i en doktorsavhandling 2001 där bland annat hans samverkan med Nazityskland framgår.

Bonde förklarar det dels med Bukhs politiska kontakter, framförallt med dåvarande statsminister Knud Kristensen, dels med det skydd som den kult som började växa fram kring honom gav. För de ungdomar från landsbygden, skolans målgrupp, som gick på Ollerup var utbildningen där enligt Bonde en fantastisk tid i livet då de kom ifrån den mer grå och slitsamma vardagen på småjordbruk runt om i Danmark. Skolan bedrevs som ett internat med en samvaro som gick utanför själva undervisningen, en samvaro som den karismatiske Bukh utgjorde navet i. Han var enligt Bonde en man med strålglans som förtrollade och förförde många i sin omgivning, en glans som hans vän och efterträdare på skolan Arne Mortensen ivrigt slog vakt om. Då Mortensen saknade de akademiska meriter som krävdes för föreståndarskapet, tvingades han emellertid inledningsvis dela detta med Jörgen A Broegaards. Mellan dessa båda fördes en kamp om hur man skulle se på Bukh och hans form av gymnastik. Medan Broegaards önskade en förnyelse av verksamheten och en brytning med den bukhska traditionen, ville Mortensen bevara arvet från Bukh och förstärkte tillsammans med elever som gått på skolan kulten kring honom och förträngde effektivt både hans nazianstrykning och en för en föreståndare på en skola för ungdomar under denna tid olämplig sexuell läggning. Konflikten dem emellan ledde intressant nog till att styrelsen 1966 sparkade Broegaard.

En konsekvens av att Broegaard tvingades lämna Ollerup var att vurmen för Bukh fick fritt spelrum. Bukh var, menade man, en hedersman som var oskyldig till alla beskyllningar om tyskvänlighet. Förträngningen verkar ha existerat fram till dess att skolan öppnade Bukhs personarkiv 1992 för forskning. Hans Bonde inledde då sitt forskningsprojekt om Bukh vilket mynnade ut i en doktorsavhandling 2001 där bland annat hans samverkan med Nazityskland framgår. Syftet från skolans sida med att öppna arkivet var att bringa klarhet i fråga om Bukh och därmed få lugn och ro. Att det hade rått en infekterad stämning på Ollerup framgår bland annat av att det dröjde ända till 2020 innan det hängdes upp ett porträtt av Broegaard i det rum där övriga föreståndares porträtt sedan länge hade kunnat beskådas.

Under 1990-talet påbörjades också den förändring av verksamheten som fortfarande pågår. Gymnastiken kom mer och mer att påverkas av dans, teater musik och cirkus. Den slutna form av gymnastik som varit förhärskande under stora delar av 1900-talet öppnas således successivt upp vilket också märks i arkitekturen där exempelvis de nya lokaler som byggdes på skolan inrymmer moderna scener med professionella ljus- och ljudanläggningar.

Om man ska sätta in Ollerup i en samhällskontext kan man säga att skolan följer den idrottshistoriska utvecklingen och även 1900-talets samhällsutveckling, om än med viss fördröjning. Bukhs gymnastik, även om den på sin tid upplevdes som frigörande, skapades för och hörde enligt Bonde hemma i ett hieratiskt samhälle medan dagens skola har öppnat upp mot världen genom att ta emot utländska elever och arrangera flera s.k. demokratifestivaler.

Lever då Bonde upp till sin ambition att inte skriva en begränsad skolhistorik utan att lyfta fram väsentliga idrottshistoriska drag med Gymnastikhögskolan i Ollerup som prisma? Till allra största del tycker jag att han gör det, om man ser till den danska utvecklingen. Dock är skolans utveckling, mycket på grund av Niels Bukh som person och hans anhängare, inte generaliserbar i ett nordiskt perspektiv.  Exempelvis kom ju i Sverige brytningen med Linggymnastiken tidigare i och med arbetsfysiologins framväxt på 1940-talet. Kan skillnaderna mellan länderna möjligen ha något att göra med Sveriges ingenjörstradition kontra den vikt man i Danmark har fäst vid den grundtvigska folkhögskoletraditionen?

Copyright © Pia Lundquist Wanneberg 2020