Två böcker om Tiger Woods-skandalens anatomi som själva är en del av den

Jens Ljunggren
Historiska institutionen, Stockholms universitet

Dagen efter Thanksgiving day 2009 förmedlades en nyhet om att det skett en underlig bilolycka på golfspelaren Tiger Woods egendom. En bil hade krockat, men mer kom därtill: en familjelycka hade brutit samman och en framgångsrik idrottskarriär raserats (i alla fall temporärt). Skandalen var ett faktum. Woods otrohetsaffärer ledde till skilsmässa och ett omfattande mediedrev. Antropologen Orin Star vill i boken The Passion of Tiger Woods analysera affärens ”anatomi”. I Clifford Geertz anda menar han man genom att analysera sport kan nå en djupare förståelse av människans sociala vara. Orion belyser Tigergate utifrån olika infallsvinklar: en är golfsportens betydelse i Amerika, en annan att granska affären ur ett ur ett rasdiskursivt perspektiv och ett tredje att analysera hur en kändisskandal fungerar.

Woods hade byggt ett varumärke på att vara en skötsam och behärskad familjemänniska; det var här det brast och detta som gjorde fallet så hårt. Orin analyserar händelsen med hjälp av olika skandalteorier. Kändisskandaler bär, skriver han, på ett demokratiskt inslag eftersom de tar ned kändisarna på jorden och visar de är minsann inte bättre än vanliga människor. Skandalen är en företeelse som både upprättar och river ned gränser.

Mest intressant i Orins, tyvärr ganska ytliga och ofokuserade, framställning är hans analys av den diskussion om ras som följde på skandalen. Såväl etablerade journalister som bloggare förhöll sig till ras på ett mycket motsägelsefullt sätt. Rasstereotyperna frodades och bland dem återfanns såväl bilden av den virile svarte mannen med stort könsorgan (ja, storleken på Woods penis var faktiskt stoff för diskussion) som idén om att Woods genom att rata svarta kvinnor hade svikit sin ras. Andra menade att Woods var offer för en konspiration riktad mot svarta och ytterligare några att ras inte alls borde diskuteras i sammanhanget. Woods skildrades på ett paradoxalt sätt som såväl självhatande rasförrädare som offer för vit makt och översexualiserad svart man.

Antologin The Tiger Woods Phenomenon: Essays on the Cultural Impact of Golf’s Fallible Superman har i högre grad än Orins bok vetenskapliga ambitioner och följer ett annorlunda upplägg, även om likheterna i tematik och resonemang ofta är påtagliga. Bidragen presenteras under två huvudrubriker: ”Superman Tiger” samt ”Everyman Tiger”. Författarna analyserar vad som händer när en gudomligt upphöjd idrottsman och medial personlighet faller. I det inledande bidraget drar John Lamothe upp analysens riktlinjer. Få andra människor tycks ha betytt så mycket för golfsporten som Tiger Woods, det gäller allt från publik och prispengar till sponsring, spel, slagteknik och fitness. Woods har både förändrat spelet och fört ut det till en ny och större publik. Lamothe analyserar hur det gick till när Woods konstruerades som gudabenådat geni. Spelskickligheten och sportjournalistikens förkärlek för dramatiska iscensättningar förklarar inte i sig varför Woods så ofta skildrades i religiösa termer som ”övernaturlig”, ”den utvalde” och ”mannen, amen”, menar Lamote. Det fanns en religiös dimension här som måste tas på allvar. Golfikonens mycket pådrivande pappa, Earl, uttryckte tidigt att sonen var en gudomlig frälsare, något som Tiger själv aldrig tagit avstånd från, även om han inte heller anammade detta språkbruk. Lamothe försöker förstå vad den tillskrivna gudomligheten kan ha betytt för Tigers spel och förmåga att sätta skräck i motståndarna, men också vilken roll denna kontext spelade då han ”föll”. Den upphöjda gudomligheten gjorde fallet extra hårt. En sådan gestalt, menar Lamothe, är särskilt känslig för just sexskandaler.

I den här antologin blir det aldrig riktigt tydligt var gränsen går mellan supermänniskan och vardagsmänniskan Woods. Under den senare rubriken skriver i alla fall Linda H. Straubel och Donna J. Barbie om hur svårt det var för Woods att hålla sig undan rasproblematiken. Blott sporadiskt uttalade han sig om ras och etnicitet, men gång efter annan blev han föremål för mediala rasaffärer, ofta på grund av uttalanden som gjordes av andra. Många ryckte i honom och ville ha tydligare ställningstaganden både för svarta och kvinnor, men Woods var på den punkten motsträvig. Efter att ha granskat otrohetskandalen konstaterar de både författarna att vi fortfarande befinner oss mycket lång ifrån ett rasblint Amerika.

De båda böckerna innehåller tankeväckande reflektioner och goda uppslag, vilka jag försökt att lyfta fram ovan. Helhetsintrycket blir dock ytligt och splittrat. Orin gräver inte särskilt djupt vare sig i de sammanflätade frågorna om genus, klass och ras eller i frågan om kändisskandalens anatomi. Antologin å sin sida lider av att sakna en sammanhållande ramdiskussion. Ett konsekvent applicerat intersektionalitetsperspektiv hade kunnat föra analysen betydligt längre, men också andra infallsvinklar hade varit fruktbara, t.ex. sponsringens betydelse för att skapa idrottstjärnor, idrottstjärnans relation till fansen eller sportens religiösa språkbruk. Man finner i de båda volymerna spår av sådana analyser, men de blir just spår i sanden snarare än djupgrävningar. Man frågar sig varför böckerna överhuvudtaget tillkommit. På intet sätt står de utanför den skandalens anatomi som de utger sig för att granska utan är i högsta grad en del av densamma. Båda dessa publikationer framstår som hastigt sammansatta produkter för att kapitalisera på en skandal. Säkert lyckades man kränga några exemplar.

Copyright © Jens Ljunggren 2013