En mycket angelägen, teoretiskt vältänkt och empiriskt intressant studie

Karin S. Lindelöf
Centrum för genusvetenskap, Uppsala universitet


Julia Rönnbäck Det är väl typiskt tjejer: Om basket, kropp och femininitet 240 sidor, hft. Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org 2015 (Malmö Studies in Sport Sciences | Vol. 20) ISBN 978-91-85645-21-3
Julia Rönnbäck
Det är väl typiskt tjejer: Om basket, kropp och femininitet
240 sidor, hft.
Malmö: Bokförlaget idrottsforum.org 2015 (Malmö Studies in Sport Sciences | Vol. 20)
ISBN 978-91-85645-21-3

Avhandlingen inleds med en vardaglig betraktelse över idrottande tonårstjejer i det offentliga rummet. I hästsvans och träningskläder, på väg någonstans – och på väg att bli vuxna. Det är en bild som många av oss känner igen, men Rönnbäck frågar sig: ”Vad vet vi om idrottande tonårstjejer och deras idrottsliga vardag?  Vad ska och kan en idrottande tonårstjej säga och göra respektive inte säga och göra i och mellan de olika rum som en idrottslig vardag kretsar kring? Vilka ideal, föreställningar och normer förhåller de sig till och förhandlar med? Skiljer sig idealen, föreställningarna och normerna åt de olika idrottsliga rummen emellan? Vilken roll spelar idrott i tonårstjejers identitetsskapande processer?” Och hur hänger idrott, kropp och genus ihop? Sammantaget leder detta fram till syftet som formuleras som ”att analysera hur baskettjejer i åldern 15 till 18 år skapar och förhandlar genus och femininitet i sin idrottsliga vardag genom verbala och kroppsliga praktiker”. En viktig utgångspunkt för studien är också att frågor om idrott är samhällsfrågor. Idrotten finns i samhället och samhället i idrotten och de är omöjliga att skilja åt.

Tidigt i avhandlingen redovisar författaren två områden av formerande strukturella förutsättningar, kanske kan man kalla dem diskursiva villkor, som sätter ramarna för idrottande tjejers vardag. Dels handlar det om idrottens sega genusstrukturer, med en alltjämt närvarande historia av marginalisering och diskriminering av flickor, kvinnor och HBT-personer, dels om den så kallade ”Girl Power”-diskursen. Dessa två fält utgör dels genusmärkta diskurser genom vilka tjejerna förstår sig själva och sina handlingar, dels spelar de en viktig roll för själva studien genom att fungera som ett slags analytiska ”bollplank” vilka baskettjejernas tillvaro, berättelser och handlingar studsas mot.

Rönnbäck menar att Girl Power-diskursen är central för vetenskapliga diskussioner om tjejer idag. Den är komplex och motsägelsefull och skiftar beroende på kontext. Girl Power-diskursen representerar ett ideal av en ny, stark ung kvinna med agens och stark självkänsla och har uppstått som en effekt av en nyliberal samhällsutveckling och ökad individualisering. Inom denna diskurs sammankopplas makt, möjligheter och framgång med ”framtidens tjejer” som hyllas för sin drivkraft och självförtroende, och unga kvinnor används som en metafor för social förändring, enligt ungdoms- och kulturforskare som exempelvis Angela McRobbie. Nyliberalism och postfeminism är i denna diskurs tätt sammanlänkade: individen agerar självständigt och behovet av en feministisk förståelse av strukturella villkor underkänns. Rönnbäck poängterar att både Girl Power-diskursen och de femininiteter som den påstås generera, av många kritiker uppfattas som en nyliberal fantasi som döljer faktiska skillnader i kontextuella förutsättningar och villkor.

De två forskningsfält som studien huvudsakligen förhåller sig till är nutidsorienterad idrottsforskning och nutidsorienterad flickforskning, båda med genusperspektiv. Enligt författaren har idrottande tonårstjejer i hög grad lyst med sin frånvaro såväl inom idrottsforskningen som inom flick- och tjejforskningen. De har valts eller glömts bort, trots att jämställdhetsarbetet inom idrott nästan uteslutande koncentreras till flickor och kvinnor och trots att tjejers röster benämns som centrala för förståelser av skiftande genusideologier. Här har hennes avhandling således en viktig roll att fylla. Rönnbäck vill också fokusera enbart på tjejer för att komma åt en mer nyanserad bild än om ett genuskollektiv – de idrottande tjejerna – skulle ställas mot ett annat, t ex idrottande killar. Ytterligare ett viktigt bidrag till idrottsforskningen ger studien genom att den fokuserar på basket – som är en stor lagsport både i Sverige och internationellt och dessutom med en mycket jämn könsfördelning i Sverige, men som hittills har genererat oproportionerligt lite forskning, inte minst i relation till fotboll.

Empiriskt bygger avhandlingen på etnografiska metoder, som deltagande observationer och intervjuer, samt konversationer via Facebook, vilket skulle kunna rymmas inom begreppet nätetnografi/netnografi. Vidare skriver författaren in sig i en tradition av feministisk etnografi¸ vilken hon definierar som en ”kritisk forskningstradition som tar utgångspunkt i kvinnors vardagsverklighet där de maktrelationer som är inneboende i den etnografiska processen problematiseras” och där ”forskningsdeltagarnas delaktighet i forskningsprocessen” betonas.

Skildringarna från träningar, matcher, baskethallar, omklädningsrum och förflyttningar mellan dessa rum är livfulla, detaljrika och tydliga i sina analytiska ansatser.

Fältarbetet genomfördes i huvudsak under våren 2012, då författaren följde ett basketlag genom deltagande observation på samtliga träningar och matcher under fem månader, samt en del andra aktiviteter, som att titta på dam- och herrlagsmatcher, och våren 2013, då författaren intervjuade de tio spelare som deltagit mest frekvent i träningar och matcher. Under försommaren 2015 kompletterades detta material med konversationer via Facebook med nio av de spelare som intervjuats, för att ställa ytterligare frågor som analysen av det tidigare materialet gett upphov till.

Författaren för också ett resonemang kring reflexivitet som landar i frågan om hur man är reflexiv på bästa sätt. Lösningen blir att kritiskt analysera hur olika respektive liknande identitetspositioner och erfarenheter har villkorat hennes och forskningsdeltagarnas relation och samvaro. En annan viktig diskussion handlar om begreppen emic och etic – dvs. forskningdeltagarnas egna begrepp och tolkningar kontra forskarens akademiska dito. Författaren förmedlar en vilja att ta tjejernas egna tolkningar på stort allvar och menar att hennes analyser ofta står i samklang med deras. Tjejernas reflekterande och analyserande svar på hennes intervjufrågor betraktar hon som en poäng och ett resultat i sig, och ser tjejerna som kunskapsbärande subjekt som är medproducenter av kunskap om sig själva och delaktiga i forskningsprocessen. Skrivtekniskt har författaren tillämpat vad hon i organisationsforskaren Mats Alvessons efterföljd kallar etnografisk fiktion, i vilken forskaren på ett fritt och kreativt vis sammanfogar material från olika tillfällen för att skapa sammanhängande, belysande och läsvänliga beskrivningar. Detta grepp fungerar utomordentligt väl. Skildringarna från träningar, matcher, baskethallar, omklädningsrum och förflyttningar mellan dessa rum är livfulla, detaljrika och tydliga i sina analytiska ansatser.

Teoretiskt startar författaren i ett resonemang om kroppens plats inom feministisk teoribildning och redogör för hur den från att ha varit något ointressant och problematiskt – alltför nära knutet till de biologiska ramar som sätts av reproduktion och sexualitet – i och med den kroppsliga vändningen har kommit att omtolkas som en arena för sammansmältning av natur och kultur, privat och offentligt, struktur och agens, diskurs och materialitet. Avståndstagandet från kroppen inom feministisk forskning har också inneburit ett avståndstagande från idrott som fenomen och undersökningsobjekt, eftersom det har varit så tätt sammanlänkat med det kroppsliga och där fysisk ojämlikhet och skilda kroppsliga förutsättningar mellan kvinnor och män har varit påtagligt och omöjligt att ignorera. Därtill har det setts som oseriöst och ointressant i relation till områden som arbete och politik, dvs. områden som har haft mer med det intellektuella att göra.

Rönnbäcks ambition är att kunna teoretisera idrottande kroppar på ett sätt som varken reducerar dem till endast kött och blod eller upphöjer dem till abstrakta konstruktioner. Som en följd av detta tar hon utgångspunkt i poststrukturalistisk genusteori, och hämtar i huvudsak inspiration och begrepp från Judith Butler och hennes efterföljare. I avhandlingen vill författaren rikta fokus mot det vardagliga upprepandet av kroppsliga och verbala praktiker genom vilka baskettjejerna tillsammans skapar effekten genus. Hon vill också söka efter ”återkommande ofullständiga upprepningar” i detta genusskapande för att visa ”om och hur effekten genus transformeras och förskjuts”. Idrotten är i grunden heteronormativt och könsbinärt organiserad och författaren föresätter sig att analysera hur heteronormativitet och den heterosexuella matrisen kommer till uttryck bland baskettjejer. Normer, diskurser, självövervakning och relationell makt är andra viktiga begrepp i avhandlingen.

Undersökningen har ett uttalat fokus på genus och femininitet och författaren gör en poäng av att det inte är en intersektionell studie av hur olika typer av maktordningar och kategoriseringsprinciper, som t ex klass och etnicitet, samverkar. Detta motiveras framför allt med att femininitet är underteoretiserat – inte minst i relation till maskulinitet – och att det därför finns fog för att göra en djupdykning och studera femininitet isolerat från andra ”identitetsdimensioner”, som Rönnbäck formulerar det. En kritik man kan rikta mot denna argumentation är dock att intersektionalitet har att göra med så mycket mer än identitet. Det handlar också (och kanske framför allt) om strukturella villkor och maktordningar – och dessa aspekter går författaren i och med sitt val tyvärr miste om i analysen.

Rönnbäck förstår baskettjejernas ständiga tal om muskler och fett som ett verktyg för att förhålla sig till den balansgång som de svårhanterliga idealen kring idrottande kvinnokroppar innebär.

En viktig del av baskettjejernas tillvaro är deras ständiga tal om kropp och utseende, eller kanske snarare skönhet. Det handlar om komplimanger om varandras kroppar, kläder, skor, accessoarer, hår, smink och utseende som en central och ständigt återkommande del av tjejernas konversationer. Det är så vanligt förekommande i praktiken och samtidigt så oreflekterat i intervjuerna att författaren uppfattar det som helt normaliserat bland dessa tjejer. De kommenterar varandras utseende, i berömmande ordalag, i princip varje gång de ses. ”Inte hela tiden, men varje gång och oavsett vilket idrottsligt rum som de befinner sig i”, som författaren formulerar det.

Det visar sig att detta tal dels fungerar och förstås av tjejerna som ett (homo)socialt smörjmedel dem emellan: att ge komplimanger och beröm för kropp, utseende och kläder är ett sätt att etablera kontakt, starta ett samtal, skapa samhörighet, uttrycka gillande, omtanke och respekt, men också ett sätt att dölja ogillande mot enskilda individer – till förmån för den kollektiva sammanhållningen och stämningen i laget.  Men talet om kropp och utseende förstås också på ett annat sätt av tjejerna i studien: nämligen som en typisk ”tjejgrej”. Det uppfattas helt enkelt som typiskt och kännetecknande för tjejer att ofta prata om kropp och utseende – och tycka om att få uppmärksamhet och komplimanger för det. Författaren konstaterar här att tjejerna hakar tag i och talar om sig själva utifrån en etablerad diskurs om att tonårstjejer är särskilt orienterade mot och fokuserade på utseende. Hon menar vidare att diskurs och praktik i det här fallet smälter samman: baskettjejerna i studien har tagit till sig diskursen om tonårstjejer som upptagna av sitt och andras utseende och internaliserat den. Tjejerna använder enligt författaren denna diskurs för att begripliggöra sig själva, de skapar sig som just tjejer genom att placera in sig i en diskurs som de även utifrån behäftas med.

Ett viktigt begrepp i avhandlingen är hyperheteronormativitet. Författaren menar att de ofta intima och med en utomståendes ögon kanske sexuellt anspelande kommentarerna om ”fina trosor”, ”snygga och lena ben” eller ”vilka bröst du får i den där tröjan” inte har någon sexuell underton eller funktion bland baskettjejerna i hennes studie. Det är helt enkelt ett normaliserat sätt för dem att skapa och upprätthålla homosociala vänskapsrelationer sinsemellan. Till skillnad från vad annan forskning om idrottstjejer, framför allt om fotbollspelande kvinnor, visar, pågår inte heller något uttryckligt betonande av heterosexualitet för att bemöta en eventuell homofobi eller föreställning om att idrottande tjejer och kvinnor skulle vara homosexuella. Istället tycks heterosexualiteten så förgivettagen att sexualitet aldrig behöver nämnas. Hennes tolkning av denna tystnad är att den utgår från att heterosexualitet är det enda möjliga alternativet. Den framstår bland baskettjejerna som naturaliserad och omöjlig att misstolka, trots intima kommentarer om varandras trosor, ben och bröst. Heterosexualiteten är så självklar och given att den inte behöver artikuleras, det är för tjejerna underförstått att alla är heterosexuella, och författaren förstår därför deras gemenskap som hyperheteronormativ.

I avhandlingen presenteras vi också för ett annat slags kroppsfokus, nämligen muskler och fett. Dels i fråga om imponerade kommentarer om andras muskler och stolta kommentarer om egna muskler – om de sitter på rätt ställe – och dels i fråga om självkritiska kommentarer om fett på oönskade ställen och muskler på fel ställen – eller egna kroppsliga tillkortakommanden på andra sätt.  Rönnbäck förstår baskettjejernas ständiga tal om muskler och fett som ett verktyg för att förhålla sig till den balansgång som de svårhanterliga idealen kring idrottande kvinnokroppar innebär. Till skillnad från vad många andra studier om tonårstjejers och unga kvinnors tal om sina kroppar visar, är inte baskettjejerna heller uteslutande missnöjda med sina kroppar, utan också många gånger nöjda och stolta – åtminstone över enskilda kroppsdelar. Det är i detta sammanhang också möjligt att verbalisera de positiva kroppskänslorna inför kollektivet – utan att det tycks uppfattas som ”kaxigt” eller ”okvinnligt”, utan helt normalt.

Att uttala sig med stolthet om den egna kroppen förefaller alltså inte opassande för en baskettjej, utan som helt accepterat. Ett varierat – och rumsöverskridande – tal om den egna kroppen framstår enligt författaren alltså som normalt bland baskettjejer, och hon betecknar detta som en baskettjejjargong. Denna jargong har också en särskild funktion, nämligen att lokalisera vad som anses vara en acceptabel och ideal baskettjejkropp. Det ständiga talet om kroppar, muskler och fett, berömmande, medhållande, skämtande, självkritiskt och stolt, utgör enligt författaren en process genom vilken tjejerna förhandlar och prövar sig fram till vad som framstår som gångbart och idealiskt – alltså en process som skulle kunna förstås som en diskursiv strid om betydelser, även om författaren inte använder den terminologin. Hur mycket muskler och hur mycket fett som är ”normalt” och idealiskt för en baskettjej är inte fastslaget en gång för alla och genom att tjejerna ideligen prövar var gränserna för en acceptabel kropp och gångbara kroppskommentarer går – men ständigt är oense och inte kommer överens, fortsätter processen. Och därigenom skapas såväl genus som baskettjejkroppar.

Det viktiga är här att inte säga något som skapar irritation eller slitningar i laget, utan snarare sådant rom konstruerar likhet och trivsamhet.

Tidigare idrottsforskning har slagit fast omklädningsrummet som ett särskilt symboliskt laddat rum, där kropp och genus sätts extra mycket i fokus, men också som ett nav ifrån vilket idrottares, och kanske framför allt lagidrottares, gemenskap utvecklas och får sin speciella karaktär. Detta kommer dock på skam i Rönnbäcks studie. Dels talas det om kropp i alla andra rum också, och dels så visar det sig att baskettjejerna i princip aldrig använder omklädningsrummet i samband med träning – istället kommer de ombytta till idrottshallen och åker sedan direkt hem och duschar. Men, i samband med match ändras detta. Då är omklädningsrummet centralt och den plats där tjejerna gör sammanhållning och lagkänsla – där laget skapas för att på bästa sätt kunna prestera tillsammans på basketplanen.

Något av det mest intressanta i Rönnbäcks analys handlar om hur enhet och likhet på olika sätt skapas av baskettjejerna i omklädningsrummet i samband med match. Detta sker såväl verbalt, genom att de håller samtalen på en ytlig, bekymmerslös och ”glad” nivå, utan tydliga åsiktsyttringar. Egentligen kan man se detta som ett slags konventionell förväntad femininitet, även om inte författaren formulerar det på det sättet. Det viktiga är här att inte säga något som skapar irritation eller slitningar i laget, utan snarare sådant rom konstruerar likhet och trivsamhet. Det är också viktigt att visa sig skötsam och seriöst satsande, vilket även det är till gagn för laget. Omklädningsrummet, dess stämning och samtalen som utspelas där omtalas i intervjuerna som avslappnade. Men samtidigt är de ytterst reglerade – tjejerna måste noga tänka på vad de säger där och den självklara normen är att bidra till den goda stämningen och sammanhållningen och att prata om sådant som inkluderar och visar på likhet snarare än sådant som lyfter fram olikheter och exkluderar.

I mellanrummen – framför allt förflyttningar av olika slag – mellan idrottshallar, på tågresor, mellan omklädningsrum och baskethall, osv. är det dock möjligt att prata om annat. Här bryts laget upp i mindre grupperingar, baserade bl a på ålder och ambitionsnivå, och här finns samtalen om killar, festande, bekymmer och olika åsiktsyttringar. När hela laget är samlat är dock strävan efter den imaginära likheten norm och där finns inte plats för olikheter.

Förutom verbala praktiker av likhetsskapande pågår också ett kroppsligt skapande av likhet i omklädningsrummet i samband med match. Tjejerna ikläder sig de likadana matchdräkterna, justerar dem på exakt samma sätt i midjan och vid axlarna – för att bli tydligt igenkännbara som kvinnor, som författaren tolkar det – och sätter allesammans upp sina långa hår på liknande sätt: i hög hästsvans, fläta eller knut. Samtidigt riktar de alla sin uppmärksamhet åt samma håll genom att under tiden håret fixas prata om hår och frisyrer, låna produkter och hårnålar av varandra och hjälpa varandra med flätor och uppsättningar. Därefter är den rituella förvandlingen klar och tjejerna går som ett lag ut på planen, alla olikheter – såväl utseendemässiga som åsiktsmässiga – effektivt dolda under den imaginära likhetens paroll. Om någon av spelarna har kort hår får läsaren dock aldrig veta – eller vad som eventuellt skulle hända med det ritualiserade hårfixandet och den imaginära och iscensatta likheten om en sådan baskettjej uppenbarade sig.

En viktig iakttagelse som författaren gör under fältarbetet är hur spelarna sitter i samband med match: framåtlutade med benen brett isär, ofta med armbågarna stödda på knäna. Alla sitter så. Om någon inte gör det, utan har benen i kors, så är det alltid någon annan som knuffar isär benen med handen. Detta sker helt tyst, utan kommentarer varken från den som knuffar eller från den som blir knuffad. Det är helt enkelt bara en tyst disciplinering och inordnande i normen. I efterhand förklaras dock beteendet att sitta brett isär med att det är praktiskt, eftersom det blir varmt och klibbigt med korsade ben, men också att det är ett sätt att visa respekt och engagemang i matchen, att vara på tå, öppen, beredd att ge sig in i matchen. I samband med match intar baskettjejerna alltså en kroppslig hållning som annars oftast inte förknippas med tjejer: de upptar plats och har ett öppet kroppsspråk. De är 100 procent med i matchen. Baskethallen blir ett slags frizon där detta är möjligt. När de själva inte är med i matchen, däremot, utan sitter som åskådare, åker tåg eller befinner sig i något annat rum, sitter de däremot ofta med korsade ben och använder ett mer begränsat kroppsspråk, i enlighet med förväntningar på tjejer i samhället i övrigt.  Rönnbäck menar att tjejerna iscensätter ett slags strategisk femininitet där de i vissa rum och sammanhang uppfyller vissa slags normer för att vara begripliga och i andra sammanhang uppfyller andra.

Kanske hade t ex ytterligare queera läsningar av materialet visat på instabilitet även i hyperheteronormativiteten?

Baskettjejerna förhandlar således aktivt med olika normer. I och med sitt idrottande befinner de sig på ett spänningsfält i vilket de förhåller sig till olika och kontrasterande regleringar vad gäller kroppen. På planen gäller att vara tuff, aggressiv, tåla smärta, visa på kämpaanda och tävlingslust, inte ge upp eller vika ner sig. Det idrottsliga rummet som utgörs av basketplanen kan förstås som ett slags frizon från gängse normer för femininitet – särskilt när de har skapat sig som kroppsligt igenkännbara tjejer genom justerade matchdräkter och fixade frisyrer. Författaren menar dock att det inte handlar om att dessa baskettjejer gör maskulinitet när de knuffas, vrålar och skriker – däremot bidrar de till att omvandla och förhandla vad femininitet innebär inom idrott (och kanske inte bara där). Genom att de gång på gång uttrycker aggressivitet, kampanda och självsäkerhet – och samtidigt inte benämner dessa praktiker som ”manligt” – transformerar baskettjejerna genus. De idrottsliga praktikerna öppnas därmed upp för glidningar och förändringar – och görs till något som är möjligt och gångbart också för tjejer, och inte förbehållet pojkar, killar och män.

Avhandlingens genomgående röda tråd är att analysera baskettjejernas verbala och kroppsliga praktiker i relation till begreppet femininitet – hur det varierar med tid, rum och sammanhang, hur det är böjligt, plastiskt och nyanserat, hur det är normativt och strukturerande, och möjliggör såväl omvandlingar som förskjutningar. Det är en teoretiskt och empiriskt intressant studie med ett mycket angeläget uppdrag: att sätta idrottande – och mer specifikt basketspelande – tonårstjejer på den akademiska kartan, såväl inom idrottsvetenskap som inom flickforskning och genusvetenskap. Rönnbäcks avhandling visar också att det är andra slags femininiteter som möjliggörs inom basket och bland tonårstjejer än vad som tidigare har observerats t ex inom fotboll och bland vuxna idrottskvinnor. Det genusvetenskapliga bidraget är otvetydigt, dels genom att författaren själv inlemmar idrott som fenomen – och idrottande tjejer som subjektsposition – som ett relevant kunskapsobjekt inom det genusvetenskapliga forskningsfältet, och dels genom att hon uppmanar andra att följa efter.

Teoretiskt begreppsutvecklar Rönnbäck med begreppet hyperheteronormativitet som är ett intressant sätt att beteckna en fullständigt normaliserad, förgivettagen och hegemonisk heterosexualitet som är så självklar att den varken behöver hävdas eller vaktas – diskursteoretikerna Ernesto Laclau och Chantal Mouffe skulle nog säga att den har uppnått objektivitet. Genom avhandlingen får vi följa baskettjejernas vardagliga prat och praktiker om kropp, utseende, muskler och fett, samt reflektioner kring och iscensättningar av gångbara sätt att agera i och mellan olika idrottsliga rum. Genom detta ständiga görande och talande producerar tjejerna genus – de reproducerar vissa normer kring femininitet och transformerar andra – i en ständigt pågående förhandling och balansgång kring vad som utgör en ”normal tjej”, såväl inom som utanför den idrottsliga kontexten.

Med hjälp av ett mångfasetterat och rikt material visar författaren på såväl sammanhållna mönster som mångtydighet och sprickor. Hon hanterar forskningsdeltagarna och deras utsagor med stor respekt och hög medvetenhet om etiska svårigheter och resonerar reflexivt kring sin egen position, maktutövning och tolkningar. Möjligen hade hon kunnat vara lite djärvare i sina analyser och inte alltid följa så tätt i spåren av tjejernas egna tolkningar. Även sådant som inte uttalas av forskningsdeltagarna själva kan som bekant vara relevant för förståelsen av ett fenomen. Kanske hade t ex ytterligare queera läsningar av materialet visat på instabilitet även i hyperheteronormativiteten?

Sammantaget är detta dock en mycket angelägen, teoretiskt vältänkt och empiriskt intressant studie där genusskapandet med alla dess maktimpregnerade, diskursiva och kroppsliga dimensioner undersöks och kommer till uttryck i basketspelande tonårstjejers idrottsliga vardag. Den utgör ett viktigt bidrag inte bara till idrottsvetenskap och genusvetenskap, inklusive flickforskningsfältet, utan också till kultur-och samhällsvetenskapen i stort. Således har den en självklar plats på kurslistorna i såväl idrottsvetenskap som genusvetenskap, men också i ämnen som etnologi och sociologi.

Copyright © Karin S. Lindelöf 2016

Print Friendly, PDF & Email

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.