Viktiga och nyttiga insikter om idrottslärares dokumenteringsmödor: Det är inte alltid så lätt men det är fullt möjligt

Lena Larsson
Institutionen för idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet

Lärare i idrott och hälsa är i likhet med lärare i andra ämnen ålagda att utvärdera samt muntligt och skriftlig kommunicera varje elevs kunskapsutveckling. De ska också vid betygsättning utnyttja all tillgänglig information för att kunna bedöma elevernas kunskaper i relation till de nationella kunskapskraven. Rickard Håkanson som läst inom ramen för forskarskolan i idrott och hälsas didaktik vid Gymnastik- och idrottshögskolan, berör i sin licentiatuppsats en problematik som många lärare i idrott och hälsa brottas med: att dokumentera elevers kunskaper och bedriva undervisning samtidigt. Förutom egna och kollegers erfarenheter av svårigheter med dokumentationsprocessen, motiveras studien med att både undervisningen i ämnet och betygsättning av elevernas kunskaper verkar fortgå utan någon större hänsyn till vad de nationella styrdokumenten stipulerar.

”Dokumentation” är ett begrepp med flera betydelser och användningsområden. Den definition som studien utgår ifrån är ”underlag för bedömning i den dagliga undervisningen” (s. 19). Att uppsatsen är ett välkommet kunskapsbidrag avspeglas i forskningsöversikten som pekar på bristen av forskning inom problemområdet och istället domineras av amerikansk forskning med fokus på tekniker och metoder för bedömning.

Författarens ambition med studien är att med hjälp av empirin kunna föra en diskussion om lärares dokumentationsarbete i relation till deras undervisningssätt. Empirin består dels av en enkät som har besvarats av totalt 144 lärare i idrott och hälsa, dels av intervjuer med 9 verksamma lärare. Den metodologiska utgångspunkten beskrivs som praxisnära forskning vilket enligt Vetenskapsrådet innebär forskning som bedrivs i nära anslutning till pedagogiska verksamheter. Vad som skiljer denna studie från andra studier med liknande frågeställningar och empiriunderlag och gör den till praxisnära är dock något otydligt. Möjligen skulle det vara att författaren är verksam lärare.

Den teoretiska ansatsen är inspirerad av läroplansteori, och de begrepp som främst används som analytiska verktyg är Basil Bernsteins synlig eller osynlig pedagogik kopplat till klassifikation och inramning, Göran Lindes olika arenor och då främst transformerings- och realiseringsarenan, samt Ulf P. Lundgrens indelning i organisatoriska och reglerande ramfaktorer. Den teoretiska ansatsen anknyter framförallt till olika studier gjorda inom ämnesområdet i en svensk kontext.

Fokus i studien är transformeringsarenan. Formuleringsarenan tas upp i redogörelsen för studiens teoretiska utgångspunkter, men i övrigt är den mer eller mindre osynlig. Som läsare blir man nyfiken på varför den valdes bort med tanke på att så stor vikt läggs på hur lärarna transformerar det som föreskrivs på formuleringsarenan.

Redovisningen av resultat och analys är uppdelad i två separata delar utifrån typ av data. Analysen av enkäterna har en kvantitativ ansats och redovisningen är huvudsakligen deskriptiv. Resultatet visar att lärarna har ett brett register av dokumentationsmetoder som de använder, men också att det inte verkar finnas någon tydlig plan för när och hur dessa ska användas eller vad det är som ska dokumenteras. Majoriteten av lärarna som svarade på enkäten uppgav också att det var svårt att dokumentera. Det fanns inga skillnader mellan lärare avseende kön, ålder eller yrkeserfarenhet, däremot fanns skillnader avseende inom vilken skolform undervisningen bedrevs. Då syfte och frågeställningar implicerar en kvalitativ ansats och då bortfallet dessutom var relativt stort (ca 60 %) blir denna del mer som en bakgrundsbeskrivning än ett tillskott till studiens slutresultat.

Desto mer intressant är analysen av intervjuutsagorna. Även om respondenterna valdes för att de har en bred repertoar av dokumentationsmetoder, eller för att de var positiva till dokumentation, innehåller denna del spännande empiriska resultat. Håkanson visar bland annat att lärare främst dokumenterar vad som är möjligt och inte vad som föreskrivs av styrdokumenten att eleverna ska lära sig. Snarare präglas undervisningen, och därmed vad som dokumenteras, av tidigare styrdokument. Vanligaste metoden för dokumentation utgjordes av dokumenterande underlag i form av att föra kontinuerliga anteckningar, men också skriftliga inlämningsuppgifter, praktiska examinationer, och videofilmning förekom. Begränsande organisatoriska ramfaktorer visade sig vara undervisningstid, schema, storlek på undervisningsgrupper och ibland även motstånd från skolledningen, men Håkanson menar att dessa faktorer inte fullt ut förklarar varför vissa lärare upplever svårigheter med dokumentation. Han konstaterar att dokumentation, bedömning och betygsättning är starkt sammankopplade med transformering av styrdokumenten och realisering av undervisningen. I sina analyser av hur lärare uttalar sig om hur de transformerar vad styrdokumenten föreskriver till egen undervisning, identifierar Håkanson tre olika kategorier av transformering. Dessa är transformering med tydliga inslag från äldre traditioner, transformering i en mix av gällande läroplaner och äldre traditioner samt transformering av gällande läroplan.

Vanligast är en undervisning där transformeringen har inslag från både aktuella och äldre styrdokument. Att läroplanerna från 1994 respektive 2011 har haft svårt att få genomslag kan enligt Håkanson bero på ämnets svaga inramning och användningen av en osynlig pedagogik. Det som kännetecknar denna typ av undervisning är att lärare har stora möjligheter att själva styra över innehåll och utformning samt att elever varken får ta del av planering eller av bedömningsprocedurer. De lärare som transformerar med tydliga inslag från äldre traditioner eller transformerar i en mix av gällande läroplaner och äldre traditioner relaterar Håkanson till en lärartyp som benämns bevissamlarna, och de som i högre grad transformerar gällande läroplan benämns systematiska planerare. Bevissamlarna upplever större problem med dokumentationsarbetet, de dokumenterar ständigt och då främst vad som är möjligt och inte det som styrdokumenten säger. De är osäkra på vad som ska bedömas, vilket leder till en osynlig pedagogik. Den andra gruppen, de systematiska planerarna, är de lärare vars undervisning genomsyras av en långsiktig och detaljerad planering som dessutom görs synlig för eleverna. De systematiska planerarna kännetecknas av att de bryter mot det som traditionen föreskriver och planerar utifrån rådande styrdokument samt att de skapar en undervisning som inkluderar både formativ och summativ kunskapsbedömning.

I diskussionen konstaterar författaren att dokumentation antingen kan ses som en omöjlig ekvation om man tillhör gruppen bevissamlare eller som en möjlig ekvation om man tillhör de systematiska planerna. Bilden som målas upp är till viss del svartvit och implicit framställs bevissamlarna som onda i bemärkelsen dåliga lärare som inte hänger med i utvecklingen och de systematiska planerna som goda i bemärkelsen duktiga ambitiösa lärare som ständigt utvecklas.

Sammanfattningsvis är Håkansons licentiatuppsats ett viktigt kunskapsbidrag för både verksamma lärare och lärarutbildningen. Den är ingen metodbok som erbjuder färdiga lösningar för hur dokumentation av elevers kunskaper för bedömning ska göras utan snarare tvärtom. Det Håkanson visar är att varken mer dokumentation eller fler dokumentationsverktyg krävs utan istället måste undervisningen förändras. Förutom att införandet av en ny läroplan ställer krav på en förändrad undervisning är dokumentation av elevers kunskapsutveckling omöjlig om det inte också avspeglas i hur undervisningen är organiserad.

Håkanson visar med sin studie att det är möjligt att hinna dokumentera elevers kunskapsutveckling samtidigt som undervisning bedrivs. God hjälp på vägen får man av den här uppsatsen.

Copyright © Lena Larsson 2016