Studier av rullstolsåkare och rullstolsåkande

Föreliggande bok är till formatet en fullkomligt normal avhandling, därtill i ämnet pedagogik, och framlagd vid Umeå Universitet. Upplägget är det för en sammanläggningsavhandling normala, med fyra artiklar omgivna av en kappa på ett femtiotal sidor, med ett tiotal sidor referenser som final. Formatet är normalt, dvs ca 16×23 cm, och placerad i en bokhylla bredvid andra avhandlingar finns definitivt inget som får en presumtiv läsare att slita ut boken ur hyllan i pur glädje över dess yttre unicitet. Den icke-akademiske läsaren (bläddraren?), i fallet avhandlingar ofta avlägsen arvmoster el dyl, kan tänkas bläddra lite förstrött bland sidorna, och med varmrörd, stolt känsla i bröstkorgen konstatera, ”nämen, har du verkligen skrivit allt detta… helt själv!?!”

Egentligen är det ett ganska bisarrt faktum att fyra eller fler år av en människas liv, tänkande och det för tillvaron centrala, vid en första anblick kan te sig så brutalt vardagligt, att alla för den icke invigde lätt underliga ageranden – såsom utbrott av febrilt antecknande av idéer i skilda sammanhang, att när servetter för antecknandes förande tagit slut slita åt sig närmaste mobiltelefon och ringa till sin egen telefonsvarare, rabblandes närmast kabbalistiska ramsor – att allt detta till slut utmynnar i en centimetertjock pappershög som högst ett femtiotal människor någonsin kommer att läsa, och än färre begripa…

Möjligen handlar detta mest om mig själv, om min egen tillvaro i egenskap av ”doktorand-med-dryga-halvåret-kvar”, som jag projicerar på Wickmans utmärkta avhandling. Det verkar inte helt otroligt…

Wickmans avhandling är nämligen utmärkt, och kan få närapå vem som helst att känna visst mindervärde, eller förhoppningsvis hellre en berikande glädje över de slutsatser och diskussioner Wickman presenterar.

Studien är baserad på feministisk post-strukturalism med en diskursanalytisk approach. Bärande teman är sport, funktionshinder och ’gendered identity’, där benämningen på det sistnämnda temat enligt min mening saknar en god svensk översättning. Studien utgår från två grundläggande frågor. För det första undersöks hur kvinnliga och manliga utövare av rullstolskörning konstruerar och lever sina identiteter, och för det andra hur medias representationer av rullstolsidrottare bidrar till uppfattningar om det normala och naturliga i föreställningar om idrottare med funktionshinder som andra rangens idrottare. Dessa frågor ligger till grund för avhandlingens fyra empiriska delstudier.

Ett grundläggande perspektiv är diskursanalysen som redskap och utgångspunkt för studiens genomförande. I detta perspektiv leder språket, och de mönster som finns i språkbruket, till att sociala kategorier uppstår, får/ges mening och blir åtkomliga genom de flöden av ställningstaganden som uttrycks. Speciellt i sportens värld som så tydligt präglas av bedömningar av de utövandes insatser, har diskursanalysen som redskap hög relevans.

Ett perspektiv hos Wickman är Disability Studies (DS). Utifrån detta perspektiv ses funktionshinder som ett förhållande mellan individen och den omgivande miljön, där funktionshindret uppstår då individen förvägras lika möjligheter på grund av miljöns utformning. Detta perspektiv står i stark kontrast till den medicinska modellen, där funktionshindret definieras utifrån kroppens funktion, eller brist därpå. DS uppstod i Storbritannien under 1970-talet som ett svar på den medikaliserade förståelsen av funktionshinder, och var delvis en reaktion på att personer med funktionshinder förvägrades (och för övrigt fortfarande förvägras) grundläggande rättigheter på olika nivåer. I Sverige hade Wilhelm Ekensteen redan 1968 formulerat närmast identiska idéer i boken ”På folkhemmets bakgård”, idéer som dock inte fick spridning utanför Sverige.

För att söka svar på studiens grundläggande frågor, intervjuar Wickman rullstolstävlande[1] och genomför en kritisk analys av idrottsjournalistiska texter från Paralympics i Sydney 2000. Texterna ses som diskursiva tecken på ”able-ism”, vad som närmast kan översättas med handikappism (jfr t ex sexism), dvs de förtryckande mekanismer som (re-)produceras och skapar bilden av idrottaren med funktionshinder som först och främst invalid på utflykt, och endast därefter möjligen utövare av en verksamhet som företer vissa avlägsna likheter med vanlig normal idrott. Dessa distinktioner (för att låna ett begrepp från Bourdieu) upprättas i det dolda bakom föregivet objektiva sanningar om t ex konkurrenssituationen inom idrotten, vilket bidrar till den rådande handikappismen. Men, Wickman menar också att även om media reproducerar de rådande negativa stereotyperna, utmanas dessa stereotyper av idrottarna själva genom ett aktivt ifrågasättande av de gender-, idrotts- och funktionshinderspecifika diskurserna. Detta ifrågasättande är ett medvetet försök att etablera alternativa diskurser avseende värderingen av agens såväl inom som utom det sportliga fältet. Wickman betonar att en medveten taktik hos idrottarna är att framhålla att elitutövande av rullstolskörning inte skiljer sig från annat elitutövande. Avhandlingen identifierar således medias framställningar av elitidrottare med funktionshinder som det centrala i reproduktionen av de förtryckande diskurser som bidrar till underordnandet av kvinnor och män med funktionshinder.

Det brukar ibland framhållas att idrott utövad av personer med funktionshinder skiljer sig från annan idrott såtillvida att den innehåller dels tävlings- och prestationsinriktade aktiviteter, och dels kan vara en del av rehabilitering/habilitering. Jag menar att denna dikotomisering är djupt olycklig, främst eftersom all idrott enligt min mening rymmer såväl element av tävling som av motion, och dessutom kan vara ett redskap i andra sammanhang. Att då betona funktionshindrade personers idrottande som rehabiliterande/habiliterande är dessvärre bara ett led i reproduktionen av en medicinsk förståelse av funktionshinder som ett tillstånd vilket kräver behandling och normalisering. Givetvis förekommer idrott och träning som en del i rehabilitering/habilitering för personer med funktionshinder, men är detta unikt? Svaret är nej – träning under idrottsliknande former förekommer inom alla typer av sjukgymnastik, t ex för idrottare som efter skador tränar för att åter kunna träna. Det är, om jag uppfattar Wickman rätt, detta som delvis ligger till grund för kampen på det idrottsliga fältet i sin helhet att den idrott som utövas av personer med funktionshinder inte i några fundamentala avseenden skiljer sig från annan idrott; all idrott rymmer liknande element av träning och tävling.

En faktor i framväxten av den svenska rullstolsidrotten som dessvärre inte poängteras av Wickman är Föreningen Rekryteringsgruppen för Aktiv Rehabiliterings (RG) roll i sammanhanget. RG startades i slutet av sjuttiotalet eftersom resultaten i Paralympics 1976 varit sämre än väntat, och att man då med en förening som medel ville rekrytera fler personer med funktionshinder till idrotten. En snabb upptäckt efter det första träningslägret 1978 var att det näppeligen var lönt att diskutera elitsatsningar med rullstolsanvändare som knappt kunde klara sig i normala vardagsaktiviteter, t ex förflyttningar. Under 1979 hölls det första sommarlägret där idrotten användes som medel för empowerment. Förlängningen blev dock något mer i enlighet med det ursprungliga syftet, nämligen elitidrott för dem som så ville. En av dessa personer var för övrigt Tim Johansson som varit en av Sveriges främsta rullstolsidrottare genom tiderna, och som idag är elittränare för några i den absoluta Sverigeeliten. Tim var dessutom medförfattare till en bok om träningslära för rullstolskörning som tidigare recenserats. En annan person som lockades in i tävlingsidrotten via RG är Madelene Nordlund, som pryder omslaget på Wickmans avhandling.

Denna avhandling är angelägen. De frågor som diskuteras är centrala för ett samhälle som inte bara skall vara fullt tillgängligt för människor med funktionshinder senast 2010, utan även hävdar sig vara ett samhälle som ställer upp på mänskliga rättigheter för alla sina medborgare, dvs även personer med funktionshinder. Ytterst menar jag att detta är ämnets clou, nämligen att funktionshinder och idrott endast är ett symptom på det förtryck som råder i samhället av personer med funktionshinder. För, varför ska gruppens personer med funktionshinder idrottsutövande tas på allvar när gruppen ändå diskrimineras i alla andra sammanhang, eller med Ekensteens ord, fortfarande befinner sig på folkhemmets bakgård?

Referenser

Ekensteen, W. (1968) På folkhemmets bakgård. Halmstad: Prisma, Verdandi debatt.