Sexuella övegrepp inom idrotten

Avhandlingen Idrættens illusoriske intimitet, skriven av Jan Toftegaard Nielsen, är ett välkommet bidrag som behandlar problematiken sexuella trakasserier och sexuella övergrepp. Temat sexuella övergrepp är fortfarande tabubelagt inom idrotten och kan delvis förstås i en kulturell kontext, såväl avståndstaganden mot fenomenet som maktförhållanden i samhället bidrar till att mörkerlägga dessa brott som riktar sig mot de minsta. Ett skäl till att tabut är starkare inom idrotten och att det bedrivits så lite forskning om sexuella övergrepp inom idrotten är säkert också avhängigt av den starka ideologin om idrott som något rent, sunt och friskt.

Idrotten är också huvudsakligen baserad på frivilligt arbete, och Toftegaard Nielsen menar att denna frivillighet blir särkilt sårbar om man börjar tvivla på idrottens sociala relationer och den kroppsliga intimitet som betraktas som karaktärsdanande och kompetensutvecklande.

Toftegaard Nielsens avhandling är baserad på flera undersökningar; en enkät har skickats till 2000 idrottsföreningar och följts upp med 10 intervjuer, det har gjorts en genomgång av sedlighetsstatistik, samt en kvantitativ undersökning av nästan 1000 sedlighetsärenden där fokus legat på brottstyp, ålder, kön och kränkningssituationen. En insamling av domslut med relevans för idrott, scoutrörelsen samt närbesläktade fritidsområden har genomförts, där kunskap om kränkaren, den kränkte samt själva kränkningen inhämtats. Ett 60-tal intervjuer har utförts med utsatta, föräldrar, kamrater och vid ett par tillfällen med den som begått kränkningen – detta för att skapa förståelse för kränkningsdynamik och riskfaktorer. Slutligen gjordes en manuell arkivgenomgång av 8000 telefonsamtal med ”Barnens Villkor”. Toftegaard Nielsen presenterar också på ett belysande sätt tidigare forskning inom fältet, vilket kan vara en bra inkörsport för den som ämnar fördjupa sig i problematiken även om forskningen i sig inte är tillräckligt bred och djup för att förstå den kulturella, sociala och psykologiska dimensionen av kränkningar. Toftegaard Nielsen lutar sig i sitt arbete till stor del mot den forskning som bedrivits av den engelska sociologen Celia Brackenridge.

Toftegaard Nielsens arbete har sin upprinnelse i åtta problemställningar som också sammantaget kan bilda en förståelseram för kränkningsprocesser riktade mot barn inom idrotten. Författaren menar att kränkningsproblematiken  befinner sig i korsfältet mellan tränarens motivation/benägenhet till att kränka, utövarens sårbarhet samt idrottens möjligheter (organisatoriska strukturer och kultur som skapar möjligheter för att kränkningar uppstår).

I början av boken presenteras ett case som på ett pedagogiskt vis fångar upp de problemställningar Toftegaard Nielsen utgår från, ett case som återkopplas till frågeställningarna när de senare utförligare belyses.

Den första problemställningen berör rekryteringen av tränare, kopplat till personliga och utbildningsmässiga krav. Vilka krav ställer man? Är det så att frivilligheten är så uppskattad att man inte ens intervjuar tränare som önskar börja arbeta i våra klubbar. Kännedom om straffregister, referenser, utbildningsbakgrund samt intervjuer kan i samklang med andra faktorer utgöra barriärer alternativt möjligheter för att kränkningar kan uppstå. Den andra problemställningen diskuterar den personliga gränsnedbrytningen som kan bestå av att tränaren utökar träningspassen för någon utanför träningstid eller att välja ut några som får massage, man går på bio tillsammans eller bjuder hem någon. En positiv särbehandling är en början till att bygga upp ett förtroende som underlättar att samvaron slutar med kränkningar. Den tredje problemställningen fokuserar tränarens särbehandling ochmaktutövning riktad mot idrottsutövarna. Behandlas flickor och pojkar orättvist i klubben eller favoriseras vissa av barnen framför andra? Den fjärde problemställningen fångar upp tränarens auktoritära ledarstil och hur ojämlik maktfördelning skapas bland idrottsutövarna och riktas mot dem. Fenomen som bör belysas i arbete med barn är  konkurrensinriktning, hierarkisering, sexualiserat språkbruk, tränar-utövarrelationer, konflikthantering, könsspecifik särbehandling etc. Social och psykisk isolering avhandlas under problemställning fem. Att som barn utsättas för positiv särbehandling, bli hembjuden till sin tränare kan skapa ensamhetskänslor hos de utsatta. Barnen kan ”sluta sig” gentemot kamrater eller föräldrar, man vill t ex inte uppfattas som den som får mer uppmärksamhet än andra. Barnen och ungdomarna kan också uppfatta att det helt beror på tränarens extrainsatser för dem som gör att de blir utvalda till matcher, tävlingar eller läger. Det skapar ett större beroende och lojalitet gentemot tränaren. Problemställning sex behandlar gränsnedbrytningens klimax som kan uppstå när barnet/ungdomen drar sig ut ur en relation som blir alltmer betungande för dem. Tränaren kan då reagera aggressivt och vända utövaren ryggen. Från att han skapat en isolerad tränar–utövar-relation kan den övergå i att isolera idrottsutövaren om barnet vill dra sig ur.

Med den bristfälliga information vi har om kränkningar med anledning av det stora mörkertalet är det svårt att få en bild av det egentliga kränkningsförfarandet. Dock visar denna studie att kränkningsförloppet när kränkningen riktar sig mot flickor oftare består av en längre process så som den beskrivs i problemställningarna. Pojkarna utsätts oftare för plötsliga kränkningar. Men bland de studerade 160 idrottsrelaterade domsluten framkommer att det är så många som 60% av kränkelseförloppen som varar i mer än tre månader. Hela 13% varar i över fem år. 63% av de kränkta var pojkar och 37% var flickor. Flickor blir i större utsträckning kränkta i hemmet medan pojkar löper större risk utanför hemmet. Genomsnittsåldern för de kränkta barnen var 12 år och för förgriparna (98% män) 35 år.

I de två sista problemställningarna som behandlas är det styrelsens respons vid kännedom av kränkningar samtföreningens självförståelse som står i fokus för möjligheten att kunna utröna kränkningspotentialer respektive -barriärer. Det ligger ett stort ansvar på både föreningen och styrelsen när det gäller att förebygga problematiken och hur de ska handla när de får kännedom om dess existens.

Idrættens illusoriske intimitet bidrar med en hel del statistik, begreppsdefinitioner diskuteras, den framför riskfaktorer och kränkningsscenarier samt bidrar med en kunskap för förebyggande arbete. Författaren presenterar åtta scenarier som är mer eller mindre möjliggörande för att kränkningar ska uppstå och dessa scenarier kan härledas till tränarens motivation/benägenhet till att kränka, utövarens sårbarhet samt idrottens möjliggörande. Det är på sin plats att påpeka här att alla barn i beroendeställning till ledare, lärare, pedagoger etc. är sårbara. Detta är viktigt att tydliggöra, då offren för sexuella övergrepp både historiskt och idag ofta skuldbeläggs för brotten de utsatts för. Det blir då lite problematiskt när Toftegaard Nielsen utifrån Brackenridge graderar idrottsutövarens sårbarhet som en riskfaktor till övergreppet. Samtidigt uttrycker han klart att barnen aldrig har skuld till övergreppen. Men vad gör vi när vi börjar gradera barns sårbarhet relaterat till kränkningar. Ansvaret för övergreppet ligger alltid hos utövaren och det kan förstås utifrån strukturella, kulturella och organisatoriska genusmässiga faktorer oberoende av barnet. Hur skulle vi kunna beskriva och gradera barns sårbarhet som riskfaktorer när de t ex. kränks i hemmen? Om genomsnittsåldern för barn som blir kränkta inom idrotten är tolv år, är knappast deras ålder i sig en sårbarhetsfaktor för att bli kränkt. Fokus bör läggas på att förövaren föredrar att förgripa sig på mindre barn. En riskfaktor kan alltså helt relateras till förövaren. När forskningen växte fram om temat kvinnomisshandel försökte man ofta hitta riskfaktorer både hos förövare och offer. Senare tids forskning visar dock att det finns varken en speciell typ av misshandlare eller en speciell typ av misshandlade. Det finns naturligtvis vetenskapliga kontroverser mellan olika discipliner, medicin och samhällsvetenskap kommer ofta fram till olika resultat som berör våldutövning. Inom samhällsvetenskapen sökes dock ofta förståelsen för den utbredda kvinnomisshandeln i de patriarkala strukturerna.

Toftegaard Nielsens avhandling är ett viktigt bidrag till kunskapsutvecklingen inom området sexuella övergrepp och idrott. Jag är dock lite undrande inför den telefonstudie han gjorde med barn som utsatts för sexuella kränkningar inom idrotten. Jag hade önskat en mer utförlig metodologisk beskrivning av just den kvalitativa delstudien i hans avhandling. Av de 61 intervjuer som gjordes skedde 46 intervjuer över telefon. Intervjupersonerna fick kontakt med Toftegaard Nielsen genom att han annonserade i tidningen Helse. Hela 32 av telefonintervjuerna är bortsorterade som empiriskt underlag och det berodde på barnens ålder och psykiska tillstånd. Men var det då utifrån barnets ålder och psykiska tillstånd tillrådigt att intervjua dem, över telefon dessutom? Toftegaard Nielsen skriver i avhandlingen ”De kränkare, jag talat med och läst om i domsluten, har i hög utsträckning varit utsatta för tillitssvikt, omsorgsbrist och eller blivit sexuellt missbrukade under uppväxten, vilket har understrukit vikten av motivation och trygghet i förbindelse med intervjusituationen.”(s. 29, min översättning) Min fråga är då om inte de kränkta barnen också behövde denna trygghet i intervjusituationen och om det är möjligt att uppnå en sådan trygghet när barnen ska tala om, en för dem ofta upplevd traumatisk händelse, i telefon med en okänd forskare?

En annan kritisk reflektion jag har gäller följande skrivning i avhandlingen; ”/…/ Brackenridge förklarar i en BBC-dokumentärsändning (1993), att idrotten utgör den perfekta grogrunden för sexuella kränkningar, därför att många barn och unga idoliserar sina tränare i sådan grad, att det lätt kan uppstå ett fysiskt och psykiskt beroendeförhållande, som av tränaren kan feltolkas som en invitation till ett mera intimt förhållande.” (s. 16, min översättning) Det är problematiskt när forskare eller andra använder sig av förgriparnas förklaringsmodeller till olika övergrepp. Det är vanligt att våldsutövare, särskilt när det gäller sexuella övergrepp mot barn, förklarar sitt beteende (både inför sig själva och rättssystemet – om de överhuvudtaget erkänner brottet) utifrån att barnet inviterat dem till övergreppet. En maktutövning som innebär en våldshandling sker inte utifrån feltolkningar från dem som utsätts. Förgriparna är medvetna om brottet, de transformerar en våldshandling till en kärlekshandling, en form av neutraliseringsteknik.[1]

Invändningarna till trots är det en bra avhandling på många sätt och en källa för diskussioner om diskursers makt att reproducera såväl praktiker som myter om desamma.

Köp Idrættens illusoriske intimitet från Schulzboghandel.dk.