An important contribution to hip-hop research and a central reference work for years to come


Jacob Kimvall
Konstfack University of Arts, Crafts and Design, Stockholm

Read this review in SwedishGo to The book’s Table of Content

Mary Fogarty & Imani Kai Johnson (eds.)
The Oxford Handbook of Hip Hop Dance Studies
600 pages, hardcover, ill
Oxford: Oxford University Press 2023
ISBN 978-0-19-024786-7

That breaking (or breakdancing) has been recognized as an Olympic sport has been described as the single biggest surprise ahead of this year’s Olympic games in Paris. As a sport in the official Olympic program, breaking is undoubtedly a novelty, but the dance’s relationship to the Olympics has a much longer history. I am not primarily referring to that breaking was part of the Youth Olympics in Buenos Aires in 2018, but that the dance form participated already during the Summer Olympics in Los Angeles. Back then, 40 years ago, breaking was admittedly not a branch of the competitions, but part of the entertainment in the closing ceremony.

The Olympics in Los Angeles in 1984 has also been described by the sports historian Mark Dyreson as a turning point – there and then, sports and the mass media enters the world of globalized television. In retrospect, the televising of the Summer Olympics in 1984 it appears as somewhat a predecessor to the globally televised benefit concert Live Aid a year later (Saturday July 13, 1985), as well as for the contemporary international sports events where television rights and live streaming are central components both in terms of finances and audience.

It is thus at a pivotal moment in both sports and media history that we can see breaking in the Olympics for the first time: at the same time as Lionel Richie performs a musical tribute to the participating athletes – with his hit song “All Night Long (All Night)” – nearly 200 young dancers from Los Angeles enact a gigantic choreography. In a global live broadcast, several hundred million TV viewers can see what the commentators describe as break dancing and popping; they can experience how the young dancers do acrobatic impressive headspins and windmills. In this context, the dance choreography appears as a bridge between the music and the Olympic games.

In my Swedish context the leading daily newspaper Dagens Nyheter describes an extraordinary Olympic closing ceremony with “spaceships, laser beams, break dancers and sportsmen in a cheerful crowd” (Dagens Nyheter 1984-08-14). And ever since 1984, there have been practitioners who hoped that breaking would not only take place as entertainment, but also become part of the competition itself. From that perspective, breaking as an Olympic discipline is not unexpected news, but the time has finally come.

The Olympics is not present in the book’s otherwise extensive index, and the preface describes the inclusion of the dance in the Olympic games as one of many pivots in the evolution of hip-hop dance.

Mary Fogarty’s and Imani Kai Johnson’s anthology The Oxford Handbook of Hip Hop Dance Studies takes a broad approach on the socio-cultural, artistic – and sporting – contexts where breaking plays a central role: the various dance expressions of hip-hop culture. In both the editors’ introduction and Joseph Schloss’ afterword, it is emphasized that dance has often been marginalized in previous research on hip-hop – a multifaceted subculture that, in addition to dance, also includes music (rap and DJing) and visual art (graffiti). The editors hope that their work will serve as a catalyst for research on hip-hop dance, as well as for studying the contemporary conditions of racism and social injustice through this cultural and artistic lens.

The anthology’s contributions are written by practicing dancers as well as researchers (in many cases the authors are both practitioners and researchers), and the editors’ goal is that all published studies should be based on the lived experience of dance practitioners. The book is extensive and consists of five overarching thematic parts with a total of 29 chapters (including introduction and afterword). The different parts treat in turn the history of hip-hop (from the viewpoint of dance), its influences, traditions and cultural heritage (part 1); practice-based and academic research methods (part 2); hip-hop as an identity-making context (part 3); hip-hop dance’s various forms and medial developments into, for example, theater and performing arts (part 4). The final fifth part deals with health, recovery and rehabilitation, and is significantly shorter than the others (three instead of six different studies).

To a wider public, the dance breaking is probably better known as breakdance. However, this is a concept that many practitioners reject, and is regarded as a name imposed by actors from outside during the 1980s globalization of dance. Many of the anthology’s chapters are thus concerned with questions of language and terminology, and concepts for specific movements and parts of the dance. The editors also note that there is disagreement between the writers about both the understanding of the terminology and the history of the dances.

It should also be added here that although the dance form breaking is central, it is only one of several expressions within hip-hop dance: popping, which was also mentioned in connection with the 1984 Olympics, is discussed in several interesting chapters (popping can in turn be said to partially correspond to dance that during the 1980s spread around the world under the concept of electric boogie). In his chapter, E. Moncell Durden points to hip-hop dance’s connections to a wider African and Afro-diasporic cultural history and cultural heritage, thereby creating an important contrast to the popular cultural reception and spread of hip-hop dance as breakdance and electric boogie through a global mass media system.


The development of breaking into an Olympic discipline is treated relatively superficially in the anthology. The Olympics is not present in the book’s otherwise extensive index, and the preface describes the inclusion of the dance in the Olympic games as one of many pivots in the evolution of hip-hop dance. However, it should be added that editor Mary Fogarty with Jason Ng have made a special issue of the journal Global Hip Hop Studies about breaking and the Olympics (Volume 4: Issue 1, 2023), and a second issue with the same theme is in the works.

Considerably more space is given to the phenomenon of battle, the most often informal competitive element that exists in all parts of hip-hop, but perhaps especially in dance. From this tradition started in the 1990s, “International Battle of the Year” was an organized competition that appears as a combination of an informal world championship (with competitors from all continents and formally appointed judges) and an important venue for the exchange of both theoretical and practical knowledge. Today, the Battle of the Year is one of several institutionalized international competitions. In the light of this development, the recognition of breaking as an Olympic sport seems more than consistent.

I now want to return to where I began this text, at the closing cermony of the Summer Olympics in Los Angeles. 1984 is not only a transformative time for sports and mass media, but also for hip-hop culture. It was during the first half of the 1980s that hip-hop went from being a local subculture to a global phenomenon. When breaking now takes place in the Olympics, it is worth remembering that hip-hop music for more than thirty years has been a central part of contemporary popular music, both artistically and commercially. And it was, as Joseph Schloss suggests in the anthology’s afterword, largely through dance films such as Flashdance (1983) and Breakin’ (1984) that hip-hop spread across the globe. Incidentally, the latter was shown in cinemas across Sweden at the same time as the Summer Olympics took place in Los Angeles.

For a deeper understanding of Swedish hip-hop dance, I would like to take the opportunity to recommend another hip-hop history book to read before the Olympics. Kenneth Agibou’s Electric boogie: när hip hop kom till Sverige 1982–1988[Electric boogie: when hip hop came to Sweden 1982–1988] (2023) tells a story on how hip-hop dance spread and was practiced among Swedish youth, not least among minority groups. Agibou builds his book on extensive fieldwork with both interviews and archival work and combines it with an autoethnographic perspective from the inside (he was one of the breaking pioneers in Sweden). In this way, the book provides a rich account of hip-hop’s establishment through dance, where the voices of the practitioners are cross-cut with mass media voices, in a Sweden that is both vaguely familiar and clearly historical.

The Oxford Handbook of Hip Hop Dance Studies is an important contribution to hip-hop research, and in the coming years it will likely function as a central reference work in the production of knowledge concerning hip-hop in general and hip-hop dance specifically. Not least, I reckon that it should be relevant as an encyclopedia and reference work for those interested in breaking when it appears in the Paris Olympics this summer.

Copyright © Jacob Kimvall 2024


Ett viktigt bidrag till hiphopforskning och centralt referensverk för framtida studier

Jacob Kimvall
Konstfack, Stockholm

Mary Fogarty & Imani Kai Johnson (eds.)
The Oxford Handbook of Hip Hop Dance Studies
600 pages, hardcover, ill
Oxford: Oxford University Press 2023
ISBN 978-0-19-024786-7

Att breaking (eller breakdance) erkänts som olympisk sport har beskrivits som den enda större överraskningen inför årets OS i Paris. Som en sport i det officiella OS-programmet är breaking utan tvivel en nyhet, men dansens relation till just OS har faktiskt en betydligt längre historia. Jag tänker nu inte på att breaking var en del av ungdoms-OS i Buenos Aires 2018, utan på att dansformen uppmärksammades redan under Olympiska sommarspelen i Los Angeles 1984. Då, för 40 år sedan, var breaking förvisso inte en gren i tävlingarna, utan en del av underhållningen i avslutningsceremonin.

Just OS i Los Angeles 1984 har av idrottshistorikern Mark Dyreson också beskrivits som en vändpunkt – där och då kliver idrotten och massmedierna tillsammans in i den globaliserade televisionens värld. I efterhand framstår televiseringen av OS i Los Angeles är som en generalrepetition inför den globalt direktsända välgörenhetsgalan Live Aid ett år senare, liksom för samtidens internationella sportevenemang där teverättigheter och livestreaming är centrala beståndsdelar vad gäller både ekonomi och publik.

Det är alltså ett centralt ögonblick i såväl idrotts- som mediehistorien som vi för första gången kan se breaking i OS: samtidigt som Lionel Richie framför en musikalisk hyllning av de deltagande idrottarna – med sin hitlåt “All Night Long (All Night)” – dansar närmare 200 ungdomar från Los Angeles. I global direktsändning kan flera hundra miljoner tevetittare se det som kommentatorerna beskriver som breakdance och popping; i närbild kan de uppleva hur de unga dansarna gör akrobatiskt imponerande headspins och windmills. I sammanhanget framstår danskoreografin som en brygga mellan musiken och idrotten.

Dagens Nyheter rapporterar i efterhand om en OS-avslutning med ”rymdskepp, laserstrålar, breakdansare och idrottsmän i ett uppsluppet myller” (DN 1984-08-14). Och ända sedan 1984 har det funnits utövare som hoppats på att breakingen inte bara skulle få ta plats som underhållning, utan också få bli en del av själva tävlingen. Ur det perspektivet är breaking som OS-gren ingen oväntad nyhet utan äntligen dags.

För en bredare allmänhet är dansen breaking sannolikt mer känt som breakdance. Detta är dock ett begrepp som många utövare förkastar, det betraktas som ett namn som pådyvlats av aktörer utifrån under 1980-talets globalisering av dansen.

Mary Fogartys och Imani Kai Johnsons antologi The Oxford Handbook of Hip Hop Dance Studies är sannolikt det första försöket att koppla ett samlat grepp om det sociokulturella, konstnärliga – och idrottsliga – sammanhang där just breaking intar en central del: hiphopkulturens olika dansuttryck. I både redaktörernas förord och Joseph Schloss efterord betonas att just dansen ofta negligerats i den tidigare forskningen om hiphop – en mångfacetterad subkultur som vid sidan om dansen bland annat även rymmer musik (rap och DJing) och bildkonst (graffiti). Redaktörerna hoppas att deras verk ska fungera som en katalysator för forskningen om hiphopdans, liksom för att genom denna kulturella och konstnärliga lins studera samtidens tillstånd med rasism och sociala orättvisor.

Antologins bidrag är skrivna av såväl praktiserande dansare som forskare (i många fall är personerna både utövare och forskare), och redaktörernas målsättning är att alla publicerade studier ska utgå från dansutövarnas levda erfarenhet. Boken är omfattande och består av fem övergripande tematiska delar med total 27 kapitel samt för- och efterord. Delarna behandlar i tur och ordning hiphopens historia, dess influenser, traditioner och kulturarv (del 1); praktikbaserade och akademiska forskningsmetoder (del 2); hiphop som ett identitetsskapande sammanhang (del 3); hiphopdansens olika framträdandeformer och mediala utvecklingar in i till exempel teater och scenkonst (del 4). Den sista femte delen behandlar hälsa, återhämtning och rehabilitering, och är väsentligen kortare än de övriga (tre i stället för sex olika studier).

För en bredare allmänhet är dansen breaking sannolikt mer känt som breakdance. Detta är dock ett begrepp som många utövare förkastar, det betraktas som ett namn som pådyvlats av aktörer utifrån under 1980-talets globalisering av dansen. Många av antologins kapitel intresserar sig också för frågor om språk och terminologi, och begrepp för specifika rörelser och delar av dansen. Redaktörerna konstaterar också att det finns oenighet skribenterna emellan om såväl förståelsen av terminologin som dansens historia. Här ska också tilläggas att även om dansformen breaking är central, så är den endast ett av flera uttryck inom hiphopdans: popping, som ju också nämndes i samband med OS 1984, diskuteras i flera intressanta kapitel (popping kan i sin tur sägas delvis motsvara den dans som under 1980-talet spreds över världen under begreppet electric boogie). E. Moncell Durden pekar i sitt kapitel på hiphopdansens kopplingar till en bredare afrikansk och afro-diasoprisk kulturhistoria och kulturarv, och skapar därmed en viktig kontrast till den populärkulturella receptionen och spridningen av breaking genom ett globalt massmediasystem.


Just utvecklingen av breaking till en OS-gren behandlas relativt ytligt i antologin. OS återfinns inte i bokens annars omfattande index, och i förordet beskrivs inkluderingen av dansen i OS kortfattat som en av många vändningar i hiphop-dansens utveckling. Här ska dock tilläggas att redaktören Mary Fogarty tillsammans med Jason Ng har gjort ett temanummer av tidskriften Global Hip Hop Studies om breaking och OS (Volume 4: Issue 1, 2023), och att ytterligare ett temanummer om OS är på gång.

Betydligt större utrymme får fenomenet battle, det informella tävlingsmoment som finns inom alla hiphopens delar, men kanske i synnerlighet inom dansen. Ur denna tradition startades på 1990-talet ”International Battle of the Year”, en tävling som snabbt blev en kombination av informellt världsmästerskap (med tävlande från alla kontinenter och formellt utsedda domare) och en mässa för utbyte av både teoretisk och praktisk kunskap. Idag är Battle of the Year en av flera institutionaliserade internationella tävlingar, och i ljuset av denna utveckling framstår steget till en gren inom OS inte långt.

Jag vill nu återvända till där jag inledde denna text, i avslutningen av Olympiska sommarspelen i Los Angeles. 1984 är inte en bara en transformativ tid för idrott och massmedia, utan även för hiphopkulturen. Det var under 1980-talets första halva som hiphop gick från att vara lokala subkulturer till att bli ett globalt fenomen. När breakingen nu tar plats i OS, är det värt att påminna om att hiphopmusiken i över trettio år har varit en central del av den samtida populärmusiken, såväl konstnärligt som kommersiellt. Och det var, som Joseph Schloss konstaterar i antologins efterord, till stor del genom dansfilmer såsom Flashdance och Breakin’ (med ”svensk” titel Breakdance – the Movie) som hiphopen spreds över jorden. Den sistnämnda filmen gick för övrigt på Sveriges biografer samtidigt som OS i Los Angeles pågick.

För en fördjupad förståelse för den svenska hiphopdansens vill jag passa på att tipsa om en annan hiphop-historisk bok att läsa inför OS. Kenneth Agibous Electric boogie: när hip hop kom till Sverige 1982–1988 (2023) berättar om hur hiphopdansen spred sig och utövades bland svenska ungdomar, inte minst bland minoritetsgrupper. Agibou bygger sin bok ett omfattande fältarbete med både intervjuer och arkivsök och kombinerar det med ett autoetnografiskt inifrånperspektiv (han var själv en av breakingpionjärerna i Sverige). På så sätt ger boken en rik beskrivning av hiphopens etablering genom dansen, där utövarnas röster korsklipps med massmediala röster, i ett nära förflutet Sverige.

The Oxford Handbook of Hip Hop Dance Studies är ett viktigt bidrag till hiphopforskningen, och den kommer under de närmaste åren sannolikt att fungera som ett centralt referensverk för kunskapsproduktionen rörande hiphop generellt och hiphopdans specifikt. Inte minst borde den vara relevant som ett uppslags- och referensverk för den som intresserar sig för breaking i OS.

Copyright © Jacob Kimvall 2024


Table of Content

Mary Fogarty and Imani Kai Johnson

Part I. Hip Hop Dance Legacies and Traditions

      1. Foundation: Context and Components of Breaking Fundamentals
        Kenneth “Ken Swift” Gabbert and Yarrow “Osofly” Lutz
      2. The Camera in the Cypher: High Times and Hypervisibility in Early Hip Hop Dance
        Vanessa Lakewood
      3. The Technical Developments in Breaking from Conditioning to Mindset
        Niels “Storm” Robitzky
      4. Connecting Hip Hop History and Heritage
        Moncell Durden
      5. Kung Fu Fandom: NYC B-Boys and the Grindhouse Distribution of Kung Fu Films
        Eric Pellerin
      6. What Makes a Man Break?
        Mary Fogarty

Part II. Hip Hop Dance Methodologies

      1. Learn Your History: Using Academic Oral Histories of NYC B-Girls in the 1990s to Broaden Hip Hop Scholarship
        MiRi Park
      2. Hard Love Part. 1: Corporealities of Women Ethnographers of Hip Hop Dances
        Imani Kai Johnson
      3. Framing Hip Hop Dance as an Object of Sociological and Cultural Research
        Andy Bennett
      4. Through Sound and Space: Notes on Education from the Edge of the Cypher
        Emery Petchauer
      5. The Vault: Collecting and Archiving Street Dance Footage
        Marc “Scramblelock” Sakalauskas
      6. Hard Love Part 2: Critical Hiphopography in Streetdance Communities
        Imani Kai Johnson

Part III. Overstanding Identities in Hip Hop Streetdance Practices

      1. Breaking in My House: Popular Dance, Identity Politics, and Postracial Empathies
        Thomas F. DeFrantz
      2. Globalization and the Hip Hop Dance Cipher
        Halifu Osumare and Terry Bright Kweku Ofosu
      3. Asian American Liminality: Racial Triangulation in Hip Hop Dance
        grace shinhae jun
      4. Breakin’ Down the Bloc: Hip Hop Dance in Armenia
        Serouj “Midus” Aprahamian
      5. Twerking and P-Popping in the Context of New Orleans’ Local Hip-Hop Scene
        Matt Miller
      6. Is She B-boying or B-girling? Understanding how B-girls Negotiate Gender and Belonging
        Helen Simard

Part IV. Breaking with Convention

      1. Streetdance and Black Aesthetics
        Naomi Bragin
      2. Living in the Tension: The Aesthetics and Logics of Popping
        Rosemarie A. Roberts
      3. Staging Hip Hop Dance: Fly Girls in the House
        Leah “McFly” McKesey, Diana “Fly Lady Di” Reyes and Mary “MJ” Fogarty
      4. Battles and Ballets: Hip Hop Dance in France
        Roberta Shapiro (Translation by David Lavin, Roberta Shapiro and Imani Kai Johnson)
      5. Negotiating the Metaspace: Hip Hop Dance Artists in the Space of UK Dance/Theatre
        Paul Sadot
      6. Make the Letters Dance: A Hip Hop Approach to Creative Practice
        Anthony “YNOT” DeNaro and Mary Fogarty

Part V. Hip Hop Health: Injury, Healing and Rehabilitation

      1. Hip Hop Dance and Injury Prevention
        Tony Ingram
      2. They Come for the Hip Hop, But Stay for the Healing
        Stephen “Buddha” Leafloor
      3. Can Expert Dancers Be A Springboard Model to Examine Neurorehabilitation Via Dance?
        Rebecca Barnstaple, Débora B. Rabinovich, and Joseph FX DeSouza

Afterword: Dance, Hip Hop Studies and the Academy
Joseph Schloss

Print Friendly, PDF & Email


Please enter your comment!
Please enter your name here

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.