Filosof firar mänskligheten med fysisk aktivitet

Den västerländska vetenskapskulturen präglas i hög grad av ett dualistiskt (cartesianskt) tänkande. Dessa kan uttryckas på en mängd sätt. Man ställer man mot kvinna, vit mot svart, kropp mot själ, ont mot gott och så vidare. Listan kan göras i princip hur lång som helst. Detta tänkande har emellertid mött motstånd; dualismen har mött kritik. En sådan kritik går ut på att man gör sig skyldig till förenklingar genom detta sätt att tänka. En dualism som inte minst inom idrottsvetenskapen befinner sig i förgrunden på ett förhållandevis konkret sätt, är den mellan teori och praktik. Den har också ifrågasatts. Kritiken mot den kan i själva verket spåras tillbaka till Platon, som i Staten betonar inte bara vikten av ”gymnastik” utan även ett samgående av filosofiskt tänkande och fysisk ”fostran”. En mer modern variant av Platons idé är dualismen mellan teoretisk idrottsutbildning och fysisk eller praktisk.

Ofta finns det goda skäl att utmana de traditionella dualismerna. Men ibland händer det att upphävandet av dualismer leder till moraliska propåer som inte står moralismen efter. Ett exempel på det senare är den amerikanske idrottsfilosofen R. Scott Kretchmar som nu kommer ut med andra upplagan av sin bok Practical Philosophy of Sport and Physical Activity. Första gången den kom ut var 1994. Det är en bok att irritera sig på.

Visserligen har jag inget emot att man försöker upphäva gränsen mellan teori och praktik. Den är många gånger suddig i konturerna. Men bara för att man gör försök att eliminera den gränsen implicerar såklart inte att ”operationen” alltid lyckas. Man anar oråd redan i förordet av Kretchmars bok, där han menar att fysisk aktivitet ofta är nedvärderat i vår kultur. Det kan förvisso finnas en ”nördstämpel” häftad på många frisksportare, men det finns det å andra sidan många gånger på exempelvis ”teoretiker” också. Snarare, skulle man kunna argumentera, är betoningen på idrott ganska stark i dagens samhälle. Knappast någon skulle väl hävda att idrott i lagom doser inte är nyttigt och något som alla bör ägna sig åt. Och att de som väljer bort idrotten ofta ses som ”slöhögar” som borde veta bättre. Men, visst kan man dela uppfattningen om att det finns fördomar och stereotyper som drabbar såväl ”teoretiker” som ”praktiker”. Så vad blir då rådet? Jo, att röra på sig. Så banalt kan det bli, om man ska sammanfatta Kretchmars argumentation. Men han är mer kontroversiell än så. För även om nyttighetsargumentet inte är oviktigt, så är det en annan poäng han saluför i sin bok. Idrottande, i kombination med ”teoretiskt” tänkande, är att fira mänskligheten i sig själv! Tesen är som sagt inte helt okontroversiell, och reser naturligtvis flera filosofiska frågetecken. Vad menar man med ”mänsklighet”? Vad menas med ”människa”? Vad är nyttigt? Och så vidare. Dessvärre slarvar han bort sin tes. I själva verket blir jag inte helt klok på boken. Jag tror det till stor del har att göra med en rad störningsmoment som han belamrat boken med. Boken illustreras med teckningar, diagram, modeller och svartvita fotografier och insprängda frågerutor – så att man till sist inte vet vart man ska vända blicken. Saken blir inte bättre av att dessa ambitiösa försök att göra komplicerade frågor begripliga, tycks vara hämtade från ett insomnat 1970-tal. Dessutom är illustrationerna en katastrof – inte minst ur ett genusperspektiv. Det kan vara bilder på ”morfar” i motljus, som lär sina barnbarn att fiska; och det är rufflande amerikanska fotbollsspelare, blödande ishockeyspelare, gapande coacher, bergsklättrare och pojkar på lekplatser. Med något undantag är flickorna och kvinnorna hänvisade till baletten eller till att lyssna terapeutiskt på män med problem. De få män som inte är aktiva på bilderna får representera en manschettmaskulinitet, exempelvis genom att myndigt vara uppställda framför ett (avancerat?) matematiskt problem vid svarta tavlan. Och som sagt: allt inramat i en schablonmässig sjuttiotalsestetik.

När man väl slitit blicken från dessa bilder och diagram, och istället ser till vad Kretchmar verkligen säger, kan man konstatera att han förespråkar en holistisk ideologi. Det är HELA människan som är viktig, inte bara hennes intellekt eller hennes fysiska form. Välbefinnandet kommer av kombinationen. Visserligen, erkänner Kretchmar storsint, kan man leva ett gott liv även om man inte går på hajk i den sköna naturen utan istället väljer att inte lyfta på röven och lämna huset. Det är, som Kretchmar uttrycker det, ”tänkbart”. Men att inte utnyttja sina fysiska förmågor, som det skulle innebära, strider mot människans natur! Vi är nämligen, menar Kretchmar, byggda för leken, att utmana oss själva, att tävla. Och det vore dumt att inte omfamna detta. För varför göra motstånd mot ”naturen”?

Följaktligen uppmanar han – såklart i slutet – läsaren att lägga boken ifrån sig och istället ge sig ut och fira mänskligheten i sig själv med en tur i joggingspåret eller för att ”leka”.

Jag har inget emot att lägga boken ifrån mig.

Däremot kan jag inte lova att jag kommer att fira mänskligheten i mig själv med en joggingrunda. För efter en sådan uppmaning är jag mer sugen på att ansluta mig till de stillasittande ”rebellerna”; åtminstone tills dess Kretchmars bok inte längre är aktuell för mig.