Latour och idrottshjältarna

Idrott och media hör ihop som ler och långhalm. Undersökningar av sambandet mellan dessa storheter är legio, något som mängden artiklar och recensioner på idrottsforum.org vittnar om. En flitig aktör inom den nordiska medievetenskapliga idrottsforskningen, Peter Dahlén, är återigen gästredaktör för den norska idrottsvetenskapliga tidskriften Moving Bodies. Förra gången det begav sig hette numret Sport og medier medan utgåvand som är föremål för föreliggande recension bär namnet Idrettens helter. Artikelbidragen till detta nummer presenterades också i samband med 2007 års idrottshistoriska symposium i Malmö.

Olika tiders, länders och idrotters idrottshjältar analyseras i numrets tio artiklar. Fokus ligger på nordiska idrottare från slutet av 1800-talet till våra dagar. Detta imponerande tidsspann används som ett snyggt och tematiskt lyckat grepp i den kronologiska dispositionen av artiklarna. Kontrasten mellan de olika tidernas förutsättningar och anda blir övertydlig i de bilder som texterna varvas med. Jämförelsen mellan exempelvis Thorvald Ellegaards knävelborrbeprydde cyklist, som analyseras av Johnny Wøllekær, och Kari Traas halvnakna snowboardåkare, som analyseras av Peter Dahlén, åskådliggör både den moderna tävlingsidrottens utveckling, 1900-2000, och betydelseglidningar i idrottshjältebegreppet.

Däremellan presenteras vi av Mona Pedersen för den norska konståkerskan och hollywoodstjärnan Sonia Henie, en atlet som tillsammans med de likaledes norska idrottarna backhopparen Birger Ruud och utförsåkaren Laila Schou-Nielsen, också analyseras av Matti Goksøyr i det följande kapitlet. Därefter flyttas fokus till Sverige i två artiklar skrivna av Anders Ohlsson respektive Helena Tolvhed. Den förra avhandlar löparen Gunder Hägg, medan den senare gör en jämförelse mellan hur längdskidåkarna Sixten Jernberg och Sonja Edström-Ruthström representerades i efterkrigstidens veckopress. Vinteridrottshjältar är överrepresenterade i numret, något som inte är långsökt att koppla till det faktum att alla bidragande författare kommer från nordiska länder. Nina Kvalheims artikel om skidåkaren Oddvar Brås i Norge vitt omtalade stavbrott är ännu ett exempel på detta. Framgång i lagbollsporter som fotboll och handboll vilar förvisso på individuella hjälteinsatser men ändå mer på kollektiva insatser. I Sverige finns bilderna från herrarnas brons i fotbolls-VM 1994 ännu kvar på hornhinnan. Lika sensationellt var i Danmark damernas silver i Handbolls-VM, 1993. Dessa hjältekollektiv avhandlas av Torbjörn Forslid (fotbollsbronset) och Kirsten Frandsen (handbollssilvret).

Men även om de analyserade materialen, idrotterna, atleterna, nationaliteterna och epokerna skiljer sig verkar medias förmåga och behov av att skapa nya idrottshjältar vara konstant. ”Tävlingsidrott”, skriver Dahlén i introduktionen, ”verkar alltså närmast vara en uppfinning som syftar till att få fram idrottshjältar” (sid 10). Denna tanke är mycket intressant och jag återkommer till den nedan. Det som inte framgår av formuleringen är just medias led i denna uppfinning och samma skuggtillvaro för media i numrets namn, Idrottens hjältar. Då alla artiklar undersöker olika konstruktioner av olika idrottshjältar i olika media tycker jag att detta borde framgå av numrets titel. Att idrottshjälten i huvudsak är en medial konstruktion är i och för sig ett intressant á priori–antagande.

Förenande för många av artiklarna är också antagandet att det inte räcker med att vara en duktig idrottare för att bli hjälte – en sådan måste också ha personlighetsdrag som publiken kan känna igen sig i. Men medan journalister, idrottare och forskare får komma till tals i skriften moltiger publiken. Idrottskonsumenten verkar precis som media vara en underförstådd komponent i idrottshjälteuppfinningen. I John Hellströms inledande teoretiska diskussion om medial konstruktion av idrottshjältar görs en distinktion mellan hjältar och stjärnor som, om den är giltig, tyvärr gör att man, efter läsningen av Idrettens helter, inte vet om man har lärt sig mer om idrottshjältar:

En stjärna kan mycket väl ha exakt samma egenskaper som en hjälte och utföra likvärdiga prestationer, men ändå sakna något som gör att publiken inte identifierar sig med honom eller henne. (sid 20)

Frågan är om publiken är så viktig i idrottshjälteproduktionen. Många av artiklarna lyfter att det är hur idrottare svarar mot den nationella identiteten som avgör om han eller hon kan eller bör betraktas som hjälte. Sett till min egen idrottskonsumtion tycker jag att detta är en ganska bra definition. När svenska fotbollslandslagets herrar vinner en match i VM eller EM så blir jag gladare för det än när FC Barcelona eller Inter vinner en match i Champions League, även om fotbollen är bättre i det senare fallet. Men om nu inte publiken kommer till tals hur skall vi då veta om någon är en hjälte, och är frågan överhuvudtaget viktig? Idrettens helter svarar inte på dessa frågor.

Den teoriintresserade läsaren får därför ta del av många intressanta begreppsliga diskussioner.

Överlag erbjuder skriften intressant läsning och jag är särskilt glad för de många teoretiska utläggningarna.En rad metaforer och teorier presenteras för att belysa idrottshjälten. Olika medievetenskapliga teorier om distinktionen mellan stjärnor, kändisar och hjältar tas i bruk. På detta vis presenteras läsaren för angränsande fält inom denna forskningsdisciplin, som film-, musikal-, och musikstudier. Den teoriintresserade läsaren får därför ta del av många intressanta begreppsliga diskussioner. Men även om bredden vittnar om fältets rikedom, framstår bidragen som relativt tillslutna i förhållande till varandra.Några fler korsreferenser hade varit på sin plats, speciellt med tanke på att vissa av artiklarna avhandlar samma idrottare eller administratör. Jag hade till exempel gärna sett att Mona Pedersen och Matti Goksøyr, som båda i vitt skilda tonlägen skriver om den norska skridskoåkaren Sonia Henie, refererade till varandra. Pedersen utvecklar på ett utmärkt sätt begrepp kring denna konståkerskas/filmstjärnas påfallande dynamiska persona som hade kunnat berika Goksøyrs analys i det därpå följande kapitlet, i vilket hon mest framstår som en divig och individualistisk nazisympatisör. Lite nyfiket i sammanhanget är att Oddvar Brås tränare, Terje Bogen, i Nina Kvalheims artikel framställs som en ”magisk hjälpare”, medan han, i Dahléns artikel om Kari Traa, i egenskap av anställd på Sponsor Service, snarare framstår som en bromskloss.

Vad jag hade tyckt vara intressant att fördjupa kring idrott och media är själva medietekniken, dessa världsomspännande teknosociala nätverk (Latour 1993, 1999). Två av artiklarna lyfter detta på ett spännande sätt, Ohlssons och Frandsens. Ohlssons mediebiografi över Gunder Hägg jämför dennes filmade löpinstruktionslopp inför tomma läktare på Stockholms stadion med så kallade anatomiska teatrar – ett slags offentliga obduktionsskådespel som århundradena innan modernitetens maskineri rullade igång ”gav konkretion åt vetenskapens självförståelse” (sid 91). Enligt den franske vetenskapssociologen och -filosofen Bruno Latour, vars begrepp hade varit intressanta att applicera på medievetenskaplig idrottsforskning, så bör inte teknologiska artefakter betraktas som döda objekt utan som fullvärdiga aktörer i det därför bara delvis mänskliga kollektivet. Teknologi ger upphov till nya slags relationer vilket Frandsen initierat diskuterar i sin analys av filmteknikens möjliggörande av en för publiken intimare relation till idrottarna på TV.

Avslutningsvis skulle jag vilja lyfta Dahléns påstående om att tävlingsidrotten verkar vara en uppfinning som syftar till att få fram idrottshjältar. För om det nu är så, finns det något annat ”syfte” med detta än att blåsa liv i nationalistiska värderingar (något som undersöks noggrant i Idrettens Helter)? Nedan försöker jag mig på att, utifrån översättnings- eller, kanske mer, med tanke på tidskriftens problemområde, passande, medieringssociologin (Latour 1993, 1998, 1999), göra en metakommentar över idrottshjälten.

Modern tävlingsidrott och hjältar är givet att diskutera med begrepp som nationell identitet. Den moderna formen av idrott dyker upp i samband med och som ett starkt bidrag till nationalstaternas framväxt under de se senaste seklerna. Denna epok har kallats moderniteten och kännetecknas bland annat av rationalisering, vetenskaplig världssyn, urbanisering och industrialisering. Latour har en komplementär definition av modernitet som är intressant i hänseende till den moderna tävlingsidrotten, modern massmedia och idrottshjältar.

Enligt Latour (1993) har människan aldrig varit modern. Det anspråk han för fram är att moderna kollektiv skall studeras på samma sätt som antropologin har studerat primitiva samhällen med en så kallade symmetrisk antropologi. Hans definition av modernitet går ut på att upplysningens vetenskapsfokus delade in världen i två poler: samhälle (kultur) och natur. Det är denna uppdelning som enligt de moderna själva skiljer dem från tidigare primitiva kollektiv. För att upprätthålla berättelsen om kulturen och naturen som åtskilda från varandra måste dessa poler ständigt ”renas” från varandra. Reningen är den ena av två processer som intensifierats i de modernas kollektiv. Denna process är berättelsen de moderna berättar om sig själva för sig själva, för att använda en klassisk antropologisk punchline (Geertz 1973). Reningsberättelsen får vatten på sin kvarn inom både hårda och mjuka vetenskaper.

Upplysningsprojektet var alltså, i bokstavlig bemärkelse, en illuminering, ljus till den grad att de moderna blev så bländade att de inte kunde förnimma vissa delar av processen (medieringen) som vetenskapen gav upphov till.

Den andra processen kallar Latour översättning eller mediering (mellan natur och kultur). Den är dold för de moderna, vilket bland annat samhälls- och humanvetenskaperna bidrar till genom att hävda att samhälle och kultur enkom består av mänskliga aktörer. Där blandning av kultur och natur i tidigare kollektiv var bevakad av rigorösa regleringar och tabun möjliggjorde de modernas reningsarbete av nämnda poler ett hejdlöst experimenterande dem emellan. Vetenskapens alla innovationer förstår Latour som alltmer komplexa förbindelser, hybrider och nätverk mellan kultur och natur. Men detta sammankopplande, medieringen, doldes för de moderna då naturvetenskapens uppburna position som opolitisk sanningsproducent ansågs vara ovedersäglig. De moderna socialiserade in ickemänskliga aktörer i sitt kollektiv utan att erkänna dem. Exempel på sådana naturkulturer som tidigare kollektiv hade tabubelagt är växthuseffekten och kärnvapen. Upplysningsprojektet var alltså, i bokstavlig bemärkelse, en illuminering, ljus till den grad att de moderna blev så bländade att de inte kunde förnimma vissa delar av processen (medieringen) som vetenskapen gav upphov till.Och nu till en annan av de modernas favoritsysselsättningar – tävlingsidrott. Sportens allt tätare sammankoppling med medieteknologi kan ses som ett exempel på det Latour avser med tilltagande komplexa teknosociala nätverk, det vill säga naturkulturhybrider. Men om nu medieringen mellan natur och kultur förstås som intensifierad i och med den tilltagande teknologiseringen av idrotten, hur upprätthåller de moderna tron om att reningsarbetet fortsätter?

Här vill jag föreslå att idrottshjälten kommer in. Bortsett från den genklang som idrottshjälten har vunnit i patriarkat och nationalism är berättelsen om idrottshjälten ett av många sätt på vilka de moderna berättar för sig själva att de skiljer sig från tidigare samhällen.

Den hjälteproduktionsuppfinning som Dahlén förstår tävlingsidrott som, skulle också kunna förstås som en av de företeelser som har övertygat de moderna om hur deras kultur skiljer sig från natur. Mastiga propositioner som den jag ställer upp här kräver så klart lättöverskådliga exempel.

I sin analys av dansk damhandboll menar Frandsen att den tilltagande fixeringen vid de enskilda idrottarnas personer har tilltagit i takt med att medieteknologin har blivit alltmer avancerad (sid 158–161). Sådana teknosociala nätverk har jag presenterat som kvitton på en alltmer komplex mediering mellan natur och kultur (Latour 1993, 1999). Förbindelser som dessa döljs allt mer i den mediera(n)de tävlingsidrotten, då teknologiska innovationer som slow-motion och repriser, för publiken, möjliggör en större känsla av närhet till elitidrottarna (sid 158). De allt tätare relationer till sina elitidrottare som de moderna har fungerar alltså på en gång som natur/kultur-rening, och som en fördunklare av den faktiska natur/kultur-medieringen.

Upplevelsen av människorna på andra sidan nätverket är så stark att de mänskliga relationerna överskuggar det faktum att dessa intima relationer översätts via icke-mänskliga aktörer, vilka enligt Latour bör förlänas aktörsstatus inom samhällsvetenskaplig forskning. Dolt för de moderna, men, enligt Latours teori, en förutsättning för deras berättelse om och för sig själva, det vill säga den om naturens och kulturens absoluta särskiljning, är i fallet för idrottshjälteproduktionen de komplexa teknosociala nätverk (naturkulturhybrider) som medieteknologin utgör.

Utan att driva denna sällsamma hypotes längre här skulle jag ändå vilja föreslå medieringssociologi som ett fruktbart perspektiv för den medievetenskapliga idrottsforskningen om hjältar och annat.