Superelliptisk redogörelse för en idrottens kulturpolitik

Kalle Jonasson
Högskolan i Halmstad

I en recension här på idrottsforum.org från 2006 – långt innan Lehman, Trump, Pandemi, Padelbubblor, спецоперации och den hätska tonen i sociala medier – kunde man läsa följande fjäderlätta analys:

Jag tillhör den klick (hoppas verkligen att det finns fler än jag) av människor som tvångsmässigt förvandlar enahanda vardagliga rutinsysslor till små utmaningar och tävlingar. Enformiga uppgifter som att bre sin frukostmacka med smör blir lite mer spännande när jag spekulerar kring huruvida jag denna gång kommer att lyckas kasta kniven i smörpaketet så att den sätter sig. Att gå i trappor blir också lätt tråkigt, när man istället kan hoppa ner för dem. Jag har dessutom tänkt ut en högst personlig och godtycklig gräns för när jag har blivit gammal, och den går ut på att: om jag inte lyckas med, eller tvekar inför, att hoppa över staketet som omgärdar huset där jag bor så har jag blivit gammal. Lyckas jag dock efter en slik förnimmelse av tvekan/rädsla med att återigen hoppa över sagda staket, istället för att bekvämt släntra ut genom grinden, så har jag återvunnit min ungdom och kan därmed förhala min ålderdom tills det att jag står på näsan, bryter nacken eller vad det nu är som tar kål på gubbar.

Huset är numera sålt och jag kommer inte ihåg när jag slutade hoppa över staketet, men ålderdomen kom snabbt. Skulle inte få för mig något dylikt idag. Drog dessutom på mig diskbråck/bäckenförskjutning i sommarens padelturnering under förnedrande omständigheter. Min naprapat sa att de brukade skåla på firmafesterna för att det var patientdemografin bestående av medelålderskrisande iron men och padelmän som stod för mat och dryck. Nu har i alla fall denna gubbe läst en bok av en annan gubbe, långt mer vital än de flesta. Claus Bøje – ”stafflisten, skinnplågaren och skrivkarlen” (som han presenterar sig som på sin hemsida) – har skrivit boken Kampen om idrættens kulturpolitik: mere mening – mere skønhed.

Bøje är en ny bekantskap för mig, men har varit med ett tag åtminstone i den danska idrottsdiskussionen. Det finns en både folklig och rebellisk anda i de omkring 40 essäerna om idrott som härrör både från ett revolutionärt 1968 och från ett danskt folkbildnings- och gräsrotsideal. Jag blir inte förvånad över att se Henning Eichberg figurera som samförfattare på flera av de publikationer som Bøje bidragit till. På Wikipedia läser jag att Bøje var en av dem som under 1970-talet startade upp institutionen Idrætsforsk på Gerlev Idrætshøjskole, på vilken just nämnde Eichberg verkade.

Bøjes bok hjälper mig förnimma en rik och varierad bild av vad en man i sina bästa år kan vara och kan göra: förnumstig, fiffig och förnöjd, med doft av slånbär och slöjdsal.

I fokus ligger författarens Danmark, ett land han verkat i som utövare av och debattör kring idrott. Kapitlen är olika långa: de kortaste på två sidor, medan de längre omfattar dussinet. Det som boken genomsyras av och som vi också känner igen från kollegan Eichberg är en kritik mot en enhetlig bild av Idrott/Sport. Närhelst Idrotten förstås som homogen går detta ut över utövare i alla åldrar på så vis att den står i vägen för skapandet av mening och skönhet. Även om Bøje starkt motsätter sig idén om idrott som konst (då den vare sig har inneboende mening eller representerar något specifikt i verkligheten) är estetiken i lekamliga övningar och uttryck det som förlänar dem deras kulturella sprängkraft. Texterna är skrivna över en lång tidsperiod och framstår som ett slags bokslut för en tapper idrottstyckare. För han skräder inte orden, minsann. Många är de som får sig en släng av sleven: politiker, klubbdirektörer, journalister, investerare, etc.

Det är inte bara sporter som fotboll, hockey och långdistansskridsko som avhandlas boken, också vardagliga sysslor som att gå i trappor, pendla och ligga på knä för att luka ogräs beskrivs på ett sätt som vidgar idén om vad idrottsvetenskap kan vara. En räcka kapitel redogör för stadsrummets potential till rörelse som gör att boken skulle kunna vara ett referensmaterial på kulturgeografiska kurser om idrottens förutsättningar i urbana omgivningar. Överhuvudtaget tar boken mig tillbaka till min idrottsvetenskapliga grundutbildning, dels för att ämnena om politik, geografi och organisation känns igen, dels för att Bøje fattar sig som en dansk idrotts Gossen Ruda inte olikt mina egna försök att retas med den präktiga idrotten.

Det finns en rad modeller och diagram i boken som är intressanta och kopplade till olika psykologiska teorier. Jag föreställer mig att idrottare som läser dessa, tar dem på allvar, och omsätter till egna program och exerciser skulle kunna alstra manifest såsom det med den recenserade boken samtida ”How to skate a 10k” av OS-guldmedaljören Nils Van der Poel. Det handlar om andning, balans, sinnesstämning, bråddjup och det goda livet. Ett möte dessa bägge män emellan skulle kunna ge upphov till en ny arketyp i den skandinaviska idrotten, ett slags klurig och egensinnig Bon Vivant som varvar fallskärmshoppning, jazzimprovisation, OS-guld, Carl Jung-referenser och ödmjukt landar åtta stora stark för att fylla det dagliga kaloribehovet.

Just kapitlet ”Glæden ved at løbe på skøjter”, där Bøje beskriver den sakrala känslan när skridskosäsongen börjar. får mig ännu mer att tänka ett slikt mästarmöte i en nordisk skogsoval någonstans. Bara jämför de här två excerpten:

Hvad man især kan lære af den asiatiske tradition, er bestræbelserne på at stemme sindet som udgangspunkt for at etablere den koncentration, som beriger idrættsudfoldelsen. Ved at fokusere på åndedrættet og fornemmelsen af kroppens tyngde skabes den indlevelse, som er nærværets forudsætning. Udøveren er i balance. Udøveren er i egentligste forstand ’til stede’. Banen är fri. (Bøje, 2021, s. 45)

From May 2019 up until August 2020 I abstained from competitions on ice and instead aim [sic!] my powers at developing a strong aerobic base that enabled me to, later on, perform more high intensity work than ever before. The physical ability that enabled my success was a very strong aerobic base. (Poel, 2022)

Språket är superbt. Stilisten Bøje har inte behövt vässa sin penna sedan han som stridbar idrottare år 1968 i Politikken skrev följande inlaga (som faktiskt kan ses som Rosetta-sten för hela boken):

Mit forslag er, at vi idrætsfolk etablerer et oprør, som skal medføre revolution av det system, hvorefter dansk idræt kan ledes. Vi er underkastet et hierarki, som i sin ledelse er autoritært i en grad man ikke finder noget andet sted i samfundet. Vi har absolut ingen indflydelse på de retningslinjer, dansk idræt ledes efter. Dansk Idræts-Forbund er utilnærmelig højborg för honoratiatores, som suverænt kører dansk idræt.

På författarens hemsida möts vi av en bild på författaren med rest handrygg i förgrunden samt en Haiku av den japanske poeten Kobayashi Issa.

Den gamle hånd
klasker en flue
der for længst
er fløjet væk

Vems hand avses här? Är det en självreflexion? Beskriver han sig själv som obsolet? Eller är det en kritik mot stelnade rutiner, ritualer och strukturer såsom dem han återfinner i den moderna tävlingsidrotten? Är det kanske han som är flugan? Den gadfly in the ointment, som den kanadensiska idrottsfilosofen Angela Schneider efterlyste på en idrottsvetenskaplig konferens i Malmö för ett decennium sedan. Kanske rör det sig om en suggestiv beskrivning av alla ”hantverk” (bokstavligen) renässansmänniskan Bøje ägnar sig åt? Det vill säga akrylfärgs-pouring, jazztrummor och skriftställande. Här klaskas det på. Skridskoovalen har bytts ut mot cirkulära och rektangulära former: tavlor, böcker och virveltrummor. Det här är en man som åldras med värdighet, mitt i den mening och skönhet som han också vill ska tillkomma idrotten. Akrylen på bokens omslag (som jag antar tillhör en Bøjes tavlor) rinner undulerande ut, såsom allsköns gatuidrotter rinner ut i stadsrummet inne i bokens urbana analyser.

Men boken har också ett anslag som inte passar helt i sin samtid. Den är lite vad man brukar kalla gubbig. Det är ordvitsar, indianreferenser, ormtjusare och anspelningar på det förlovade riket Schlaraffenland (där enligt legenden stekta sparvar flög in i ens mun). Initialt värjde och vände jag mig mot det putslustiga och understundom besserwisser-aktiga tilltalet. Gubben, den äldre mannen, är en trop i det offentliga samtalet som ofta tillskrivs de främsta privilegierna, samtidigt som han förlöjligas. Jag har bidragit till detta bespottande, det erkänner jag, och jag var med så länge det gick, men så kommer den, tiden när staket bör rundas istället för hoppas över; när classic rock blir den vanligaste genren på ens Spotify wrapped up-lista. Bøjes bok hjälper mig förnimma en rik och varierad bild av vad en man i sina bästa år kan vara och kan göra: förnumstig, fiffig och förnöjd, med doft av slånbär och slöjdsal.

Den bedrövliga smörknivskastarninjans år, 2006, var händelsevis också då jag började mina forskarstudier på avdelningen Barn, unga & samhälle vid Malmö högskola och noterade där med spe att de äldre manliga adjunkterna på förskollärarutbildningen bar funktionella västar. Vem arbetar på förskollärarutbildning nu? I Halmstad? Med väst? Guilty as charged.

Bøje börjar sin bok med en redogörelse för Reggio Emilia-pedagogiken och dess 100 språk (olika estetiska uttryck och kommunikationsformer), med andra ord stapelvara i förskollärarkontext, men desto mer rart i idrottssammanhang. Barnet ska skyddas, värnas och få leka och uttrycka sig. Den bästa listan i boken rör också barn och deras behov i förhållande till planläggning och stadsplanering. Barn ska inom gångavstånd kunna göra följande:

• • Lege på ett plant areal (uden att risikere at motoriseret henrettelse)
  • Lave en (jord)huile
  • Spille bold op ad en mur
  • Klatre (gerne i et levende træ]
  • Pjaske med vand
  • Holde et mindre, behåret pattedyr i bur

Om boken börjar i vaggan och barnets kulturella längtan, så slutar den passande nog i ålderdomen och dess värdiga, integritetsfyllda, men likväl sköna leverne i ännu en lista om hur man kan tänka idrotter som tantparkour. På det sättet utgör bokens framställning en vacker cyklisk och cirkulär förflyttning som betecknar livet i rörelse; eller, kanske ännu hellre, en pietheinsk superelliptisk bana, likt den Bøje skriver fram som den mest sinnliga, vackra och funktionella form en bassäng kan ha, som den i DGI-byens vattenkulturhus.

Copyright © Kalle Jonasson 2022