Golfspelandets filosofi får ingen fullgod behandling trots enstaka läsvärda bidrag

Erik Jönsson
Institutionen för kulturgeografi och ekonomisk geografi

I det allra sista kapitlet, eller det artonde hålet som man här har valt att kalla det, ställer bokens redaktör Andy Wible fjorton frågor som tillsammans illustrerar hur Golf and Philosophy: Lessons from the Links innehåller en mängd på samma gång både intressanta och ibland något absurda infallsvinklar. Å ena sidan frågor sig Wible huruvida vi läsare anser att världen skulle vara en bättre plats om alla spelade golf, och illustrerar då ett huvudtema som rullar genom hela boken. Golf, enas många av bokens författare om, är någonting i grunden gott. Randy Lunsford, filosofiadjunkt på Muskegon Community College, har då tidigare – i kapitel/hål 16 – påpekat att golfspelande kan lära oss att det i spelet precis som i livet inte handlar om att vi lever och spelar, utan om hur vi lever och spelar. Här är ambitionen inget mindre än att säga någonting om meningen med livet utifrån att säga någonting om golf. Ännu tidigare i boken har Beller och Stoll redan hunnit diskutera hur golfspelande kan stärka karaktären. Golfare fuskar mindre än andra sporters utövare. De ljuger mer sällan. I dessa resonemang finns utan tvekan en mycket intressant filosofisk fråga kring hur aktiviteter omskapar moraliska förhållningssätt hos de som deltar.

Samtidigt som de styrkor bokens olika författare menar att golf har frågar sig dock Wible i sista kapitlet hur vi ska se på golfens miljöpåverkan.

Golf courses are some of the most beautiful pieces of property in the world. Yet they also use thousands of pounds of pesticides and fertilizers, destroy natural habitats, reduce the quantity of affordable housing, contribute to suburban sprawl, and use millions of gallons of precious water. Is it wrong to cause these environmental problems simply for the middle and upper classes to be entertained? Are efforts to use less water and fertilizers simply trying to paper over the fundamental problem of the courses’ sheer existence? (s. 257).

Här illustreras kanske tydligast en problematisering av golfen som delvis också löper genom boken. Gray tar till exempel i ett av bokens mest läsvärda kapitel upp könssegregation och rasism inom golfen i USA. Stundtals finns ho författarna en genuin vilja att se på sambanden mellan golfen och omvärlden.

I det sista kapitlet fortsätter sedan Wible med att fråga sig och oss läsare – i det som visar på de stundtals absurda inslagen i boken – hur vi skulle reagera om utomjordingar invaderade världen. Skulle de då få spela på PGA-touren? Likaså spekulerar Wible i ett tidigare kapitel kring huruvisda medicinering som används för att lindra post-traumatisk stress skulle kunna lindra minnena av en traumatiskt dålig golfrunda. Själva huvudtemat i detta kapitel, kring hur minnen och erfarenheter både skapar oss och håller oss fångna är intressant – men samtidigt är det hos mig något som skaver vid läsandet av slutdiskussionen kring hur den aktuella medicinen propranolol skulle kunna hjälpa traumatiserade golfare. Framförallt tror jag det är att medan de långsökta eller absurda ämnena kan öppna upp för både ett och annat skratt och för att sätta fingret på det vi annars kanske inte tänker mycket på finns det så mycket annat som jag personligen hellre skulle velat se i boken. Det finns så många filosofer som saknas, och så många viktiga områden som aldrig riktigt berörs.

I praktiken är Golf and Philosophy: Lessons from the Links resultatet av 18 akademiker som vill skriva om en sport de uppenbarligen brinner för, och ofta innebär det att läsaren inkluderas i en värld av golfare där läsaren självklart tas för en del av sporten – en av ”oss golfare”. Samtidigt som bokens många författare vill skriva om golfen vill de också väva in ett antal filosofiska frågor och filosofer i sina resonemang. Således berörs, bland andra, Platon, Spinoza, Aristoteles, Kant, och komikern George Carlin. Jag personligen kan inte hjälpa att sakna många andra. Det finns till exempel så mycket som skulle kunna sägas, och delvis har sagts (se Ceron-Anaya, 2010) om golfspelandets struktur och den självdisciplin som är så central för en filosof som Foucault.

Likaså saknas i stort diskussioner om smak och landskapspreferens. Att golfbanornas gröna gräs är åtråvärt idag stämmer onekligen. Det vittnar, om inte annat, undersökningar som pekar på att närheten till golfbanan kan höja bostadspriser (Bale, 2003). Genom att väva in Bourdieu (1978, 1984), Franklin (2004) eller Corbin (1994) i resonemanget skulle dessa preferenser för en specifik sorts miljö dock kunnat denaturaliseras och en diskussion kring skapandet av smak och preferens möjliggöras. I avsaknaden av en sådan diskussion blir uppskattandet av en specifik sorts landskap allt för platt, en svart låda som resonemang bygger på snarare än något som i sig måste förklaras. Likaså saknar jag en djupare diskussion kring vad landskapet som ekosystem och rum i sig betyder för de filosofiska frågor som golfen idag kan aktualisera och illustrera. De två-tre senaste decennierna har gett oss en imponerande mängd teoretiska och filosofiska texter kring rummets omskapande och ontologi (se till exempel Lefebvre, 1991; Smith, 2006) tillsammans med en betoning av det icke-mänskligas oundvikliga sammanblandning med vad som annars lite förenklat setts som sociala processer (se till exempel Bennett, 2010; Haraway 2008; Jasanoff, 2010; Whatmore, 2002). Golfbanan är uppenbarligen så mycket mer än en lekplats för människor. Den är ett hybridlandskap (se Whatmore, 2002) skapat genom människors visioner och arbete tillsammans med alla de icke-mänskliga faktorer (gräs, väder, vind) vars kraft företag eller golfare kan hoppas kanalisera och kontrollera, men som varken är socialt skapade i sig eller fullt kontrollerbara.

Självklart måste läsaren acceptera att ingen bok kan täcka alla fält och att enskilda författare har full frihet att själva välja vad de skriver om. Men samtidigt är det svårt att värja sig från känslan att boken inte fullt ut kan ge alla de links-lektioner den skulle kunna göra eftersom så många av kapitlen/hålen inte fullt ut gör allt de kan med själva frågan om vad golf egentligen är. Här kan verkligen mycket mer göras, och då framförallt genom att spinna vidare på alla de filosofer, teoretiker, och idéer som kommit att få framskjutna platser i debatten i stort men här ännu inte fått någon plats alls i diskussionen.

Copyright © Erik Jönsson 2013

Referenser

• Bale, J. 2003. Sports Geography Routledge, London
• Bennett, J., 2010. Vibrant Matter: A Political Ecology of Things. Duke University Press, Durham
• Bourdieu, P., 1978. ’ Sport and social class’ Social Science Information, 17, 819–840
• Bourdieu, P., 1984. Distinction: A Social Critique of the Judgement of Taste Harvard University Press Cambridge
• Ceron-Anaya, H., 2010. ‘An Approach to the History of Golf: Business, Symbolic Capital, and Technologies of the Self’ Journal of Sport and Social Issues 34(3) 339-358
• Corbin, A., 1994. The Lure of the Sea: The Discovery of the Seaside in the Western World 1750-1840 Cambridge: Polity Press
• Franklin, A., 2004, ‘Tourism as an ordering: towards a new ontology of tourism’ Tourist Studies, 4(3), 277-301.
• Jasanoff, S. 2010. ‘A New Climate for Society’. Theory, Culture & Society 27(2-3), 233-253.
• Haraway, D., 2008. When Species Meet. University of Minnestota Press, Minneapolis.
• Lefebvre, H., 1991. The Production of Space Blackwell, Malden
• Smith, N. 2008 Uneven Development: Nature Capital, and the Production of Space University of Georgia Press, Athens & London
• Whatmore, S., 2002. Hybrid Geographies: natures, cultures, spaces. Sage Publications, London.