Martin Ingvarsson
Jag har läst boken One Night at the Palaceskriven av Alan Wilkie. Alan är en välkänd domarprofil från England som avslutade sin karriär som domarjurist i Manchester år 2000.
Alans berättelse är en biografi över hans framgångsrika domarkarriär, från lokala ungdomsmatcher i trakten runt Newcastle till FA Cup-final på Wembley.
För mig som aktiv fotbollsdomare är denna resa genom Alans domarkarriär mycket fängslande och intressant. Den ödmjukhet och passion för domarskapet som Alan förmedlar i boken är oerhört fascinerande. Han är mycket seriös inför sina uppdrag om det så gäller ungdomsmatcher i början av karriären eller om det gäller heta derbydrabbningar i Premier League. Det visar han genom sin träningsvilja och sin ständiga ambition att fortsätta utvecklas.
Att en domare endast har en massa ovänner är en föreställning som visar sig vara fullständigt felaktig. Han beskriver på ett tydligt sätt hur han konfronterats med både tränare och spelare under hetsiga drabbningar på och utanför fotbollsplanen. Det visar sig att en klar majoritet av dessa visat stor respekt för Alan och så småningom också hyllar honom för hans sätt att leda matcher och för hans personlighet. Graham Taylor och George Graham tillhör undantagen, de var inte speciellt imponerade av Alan men å andra sidan så var det i allra högsta grad ömsesidigt.
Händelsen när Eric Cantona attackerade en åskådare med en karatespark, efter det att han blivit utvisad mins man mycket väl. Det man inte minns är att det var just Alan Wilkie som var domare i denna heta match mellan Crystal Palace och Manchester United. Alan beskriver sina känslor i samband med incidenten (som han inte såg) och all uppmärksamhet han fick efteråt. Från att ha varit en förhållandevis anonym domare i världens största liga blev han i ett slag ett hett intervjuoffer bland Englands inte helt rumsrena och sakliga press. Det är efter denna episod som boken fick sin titel, ”One night at the palace”.
För mig som läsare är boken också intressant så till vida att det finns namn som man känner igen och som är spännande att läsa om. Spelare som David Beckham, Patrik Viera, Teddy Sheringham etc. är spelare som man får en annan bild av än den bild man får av dom när man ser dom spela på TV. Ken Ridden och Peter Jones är kända domarprofiler som jag har haft förmånen att träffa under mina uppdrag som FIFA-domare runt om i Europa och som båda är goda vänner till Alan.
Det negativa med boken är Alans alla beskrivningar av inställda matcher på grund av de varierande väderförhållanden som ständigt råder i England. Här kunde han ha besparat mig ett antal stycken tung läsning som gjorde mig trött emellanåt.
Boken avslutas med en riktig antiklimax när Alan står vid sina drömmars mål att döma en FA-cup final mellan Tranmere och Leicester på Wembley och det under matchen inträffar något, för honom, osannolikt… Läs boken så får du reda på vad.
Betyget på boken blir 3 pipor, men som läsande domare lägger jag till ytterligare en pipa eftersom min ”yrkesskada” som domare gör boken extra intressant.
Martin Ingvarsson är FIFA-licensierad fotbollsdomare
