Dopningsforskningen inför nya utmaningar

Länge har man diskuterat bristen på forskning om dopning som ligger utanför medicinen och naturvetenskaperna, och det vanligaste argumentet för behovet av beteende- och samhällsvetenskaplig forskning om dopning har varit att vi saknar kunskap om varför idrottare dopar sig (se t ex Houlihan 2002). Det har dock inte hänt mycket på den fronten, fortfarande är forskningen om dopning sparsam generellt sett, och en övervägande del av forskningsanslagen går till naturvetenskapliga projekt, som handlar om att utveckla nya metoder för att kunna upptäcka dopningspreparat, och inte till samhällsvetenskapliga projekt (se t ex WADA 2012).

Antologin Towards a social science of drugs in sport är ett försök att få upp samhällsvetenskaplig dopningforskning på agendan. Antologin består inte av samhällsvetenskaplig forskning per se, utan boken beskriver vad denna typ av forskning skulle kunna innebära och hur den skulle kunna genomföras – det är en programförklaring för samhällsvetenskaplig forskning om dopning inom idrott. Antologin har emanerat ur två workshops; den första undersökte olika sätt att förstå dopning inom idrotten, man försökte skapa en diskursiv ram kring fenomenet och definiera olika centrala begrepp i relation till samhällsvetenskapliga frågeställningar. Till den andra workshopen inbjöds personer med olika koppling till idrotten (idrottare, föräldrar till idrottare, ”policy makers”), som fick diskutera olika hypotetiska scenarier kring dopning. (Till exempel handlade ett scenario om en idrottare som fick rådet att prova ett tillåtet preparat som skulle kunna hjälpa honom att prestera bättre idrottsligt – borde han då använda detta? Preparatet var inte förbjudet men det hade i vissa fall innehållit icke deklarerade otillåtna substanser.)

I en av de inledande artiklarna som är författat av redaktören Jason Mazanov beskrivs diskussionerna från workshop 1 och 2. Det är intressant att följa detta, och man önskar ibland att den här typen av tillfällen där forskare från olika discpliner möts och diskuterar ett gemensamt forskningsintresse skulle erbjudas oftare i den allt mer specialiserade, effektiviserade och produktionsinriktade akademiska verksamheten. Det hade med säkerhet varit mer intressant att följa diskussionen på plats än att läsa ett referat av densamma. I artikeln konstaterar författaren bland mycket annat att det finns fler samhällsvetenskapligt relevanta frågor att ställa än varför idrottare använder dopning. Och dessutom måste svaret på denna fråga problematiseras och kompliceras för att komma förbi det annars självklara men förenklade svaret – för att vinna! (Det vill de flesta idrottare, men alla använder inte dopning.)

Rättvetenskapen får även den visa upp sig, och det är självklart en mycket viktig infallsvinkel på dopning. Idrottens unika möjlighet att övervaka och kontrollera enskilda individer går utöver vad de flesta stater, åtminstone demokratiska, ens kan drömma om.

Efter den introducerande delen av antologin får en del olika samhällsvetenskapliga forskare lyfta fram och exemplifiera hur deras perspektiv på dopning inom idrotten kan bidra till en relevant kunskap om fenomenet. Dennis Hemphill beskriver och analyserar olika etiska synsätt i relation till förbudet att använda doping inom idrotten; James M. Connor beskriver på ett föredömligt och pedagogiskt sätt vad sociologin kan bidra med för typ av studier av idrottslig dopning. I denna artikel lyckas dessutom författaren med bedriften att på några enstaka sidor förklara sociologin som ämne, vilket är en prestation! Vidare får vi oss till livs ett ekonomiskt perspektiv på dopning, vilket känns relevant med tanke på de starka ekonomiska intressen som idrotten idag innefattar, och det går inte att bortse från ekonomisk vinning som ett viktigt motiv för användning av dopning. Rättvetenskapen får även den visa upp sig, och det är självklart en mycket viktig infallsvinkel på dopning. Idrottens unika möjlighet att övervaka och kontrollera enskilda individer går utöver vad de flesta stater, åtminstone demokratiska, ens kan drömma om. Det har skrivits en hel del om detta, men det sker en ständig utveckling av kontrollverksamheten som väcker nya frågor som bör granskas utifrån filosofiska, rättsvetenskapliga och juridiska perspektiv (se t ex Christiansen 2009; Hoff 2004; O’Leary 2001).I antologin finns även hälso- och utbildningspsykologiska artiklar som beskriver sina respektive discipliners förtjänster i forskning om dopning. Inte oväntat handlar detta mycket om att hitta riskfaktorer, bedriva olika typer av intervention (primär, sekundär och tertiär), inklusive utbildning, kort sagt – att identifiera och förändra de idrottare som använder eller riskerar använda dopning. Dessa discipliner definieras ibland som beteendevetenskap och ibland som samhällsvetenskap (el socialvetenskap), och det spelar inte så stor roll vilket man väljer, men det blir tydligt att dessa artiklar handlar mer om att hitta förklaringar till individers beteende ”inom” individen, och de syftar också till att förändra individers beteenden – och det handlar i mindre grad om att studera sociala strukturer och ekonomiska incitament som påverkar individen i relation till dopning. Låt var att jag här behandlar perspektiven lite förenklat och styvmoderligt, och jag menar verkligen inte att psykologin inte kan tillföra viktig och intressant kunskap, det kan den, men det som framförallt saknas när man går igenom dopningsforskningen är samhällsvetenskapliga studier som sätter fokus på den historiska och sociala kontexten och dess inverkan på individerna (Hoff 2008; jfr Backhouse 2007). I den meningen lider antologin lite av just det problem som den avhandlar, bristen på samhällsvetenskapliga forskare och studier.

I de två avslutande kapitlen som författas av redaktören knyts säcken ihop. Först beskriver författaren ett arbete med att försöka skapa ”kosmopolitisk forskning” om dopning inom idrotten. Detta har skett genom en form av grupparbeten (”World Café”) där deltagande forskare från olika discipliner gemensamt har fått definiera viktiga framtida forskningsfrågor. Dessa frågor handlar bland annat om: är dopingkontrollen och dopingreglerna effektiva?; vilka handlingsmönster har idrottare i relation till prestationshöjande preparat och metoder?,; och hur ser idrottarens nätverk ut?

I den sista artikeln, med samma namn som antologin, sammanfattas de olika författarnas bidrag. Dessa sammanfattningar syftar till att utgöra ett första utkast till en forskningsagenda – dock knyter den dåligt an till den föregående artikelns forskningsfrågor. I det stora hela är boken viktig och relevant i sitt försök att förskjuta tyngdpunkten något i dopingforskningen. Det är också ett lovvärt företag skapa förutsättningar för forskare från så många olika discipliner att få träffas och diskutera dopning inom idrotten från olika perspektiv. Värt att notera är att artiklarna i antologin tidigare har varit publicerade i en specialutgåva av tidskriften Sport in Society, och möjligen kunde man tänka sig att när nu dessa artiklar publiceras i bokform, kunde redaktören ha kostat på sig att skriva en inledande ”kappa”, eller varför inte en text om redaktörens syn på processen och resultaten av den – så här lite grand i backspegeln.

Referenser

© David Hoff 2012.