Värdefullt, men ställvis tjatigt

Detta samlingsverk består i allt väsentligt av redan tidigare (från 1970-talet och framåt) publicerade artiklar ur J. A. Mangans rikliga forskningsproduktion. Tillkommer gör endast en kort inledning och likaledes avslutning – syntes och fördjupad diskussion saknas således, vilket jag ska återkomma till.

Förtjänstfullt och konsekvent har professor Mangan pekat på kulturens betydelse för samhällsutvecklingen och för historien och, vidare, framhållit den moderna idrotten som del av denna kulturhistoria. Mangan har lyft fram idrotten som ett legitimt (historiskt) forskningsområde präglat av ideologier och stereotyper och maktordningar; något som inte kan avfärdas som ett avkopplande fritidsnöje vid sidan av mer betydelsefulla sfärer som arbetsliv och politik.

I den egna forskningen har Mangan undersökt idrottens betydelse som moralisk fostrare, med särskilt fokus på perioden från 1800-talets senare hälft och in på 1900-talets första decennier. Detta var den period då det han kallar för ”athleticism” var som mest inflytelserik som en slags övergripande ideologi. Mangan framhåller idrotten som central för det utbildningssystem som bar upp det brittiska imperiet. Vid internatskolorna fostrades imperiets soldater, pedagoger, administratörer och entreprenörer. Här lärdes de normer som skulle försäkra ett väl fungerande kolonialvälde ut: mod, uthållighet, uppoffring, kontroll och självkontroll, förmåga att följa reglerna och respekt för den starkes rätt.

Sina källor finner Mangan i skönlitteraturen, i biografier, memoarer och minnesskrifter från tidigare elever, eller i de brev, skolbulletiner och annat som finns bevarat i internatskolornas arkiv. Drivkrafterna var inte religiösa, understryker han, även om den officiella retoriken ofta innefattade slentrianmässiga hänvisningar till kristendomens dygder och tankevärld. Men, påpekar Mangan, det som lärdes ut var i själva verket raka motsatsen till kristna omsorgsideal; här handlade det snarare om fostran i nationalismens och imperialismens ideologi. Lagsporternas cuper och ligor introducerades enligt Mangan som en form av social kontroll, i syfte att kanalisera energier som annars skulle kunna ta sig oregerliga och upproriska uttryck på skolorna.

Och visst är det värdefullt att Mangans imponerande pionjärinsatser nu har samlas i en volym. Problemet med detta samlingsverk är dock att poängerna om idrottens betydelse och de egenskaper den fostrade till genom originalartikelformen blir upprepade till tjatighetens gräns. Inte minst gäller detta för en svensk läsare, då den särskilda internatskoletradition för de privilegierade klassernas barn som här blottläggs i sin tortyrliknande pennalism (från lärare såväl som mellan elever) och skoningslösa maskulinitetsfostran inte har någon motsvarighet i Sverige.

Vissa skolor och framstående pedagoger, liksom även en del av källmaterialet, återkommer i den empiri som understödjer argumentationen, och resonemangen och slutsatserna är ibland mycket näraliggande mellan artiklarna. För den som tagit del av Mangans tidigare arbeten finns det här, således, inte särskilt mycket nytt att hämta. En tydligare syntes av Mangans imponerande forskargärning hade varit synnerligen välkommen, men hade då behövt anta annan form med ett smalare urval av originalartiklar och istället mer av utvidgad och fördjupad övergripande diskussion.

Tre fjärdedelar in i boken är jag ganska utled. Inte minst frågar jag mig vilka följderna av detta beskyddande och erövrande manlighetsideal blev för dem som skulle beskyddas och erövras?  Jag hade velat veta mer om vilken roll idrott och den viktorianska atleticismen spelade för imperiets funktion och hur koloniserade befolkningar påtvingades, tillägnade sig eller för egna syften använde sig av normer, ideal och lagspel. Som tur är får läsaren dock i de avslutande artiklarna åtminstone några exempel. Uppsatserna om atleticismens spridning i imperiet – till Afrika, Australien, Kanada och Indien – tillför ett välkommet skifte av perspektiv.

I Afrika och Indien infördes (pådyvlades) de brittiska lagspelen under 1900-talets första decennier för att åtgärda den bristande moral som tillskrevs lokalbefolkningen. Härmed skulle med imperiet lojala koloniala subjekt fostras. Men artiklarna synliggör också det motstånd som missionärer och pedagoger mötte här, som exempelvis de indiska skolpojkar som ansåg bollen oren och spelet meningslöst. Dessa resonemang om kulturella komplexiteter tillför diskussionen en större dynamik.

Men vilka blev konsekvenserna av denna specifika historiska maskulinitet för kvinnors vidkommande? En uppsats behandlar kvinnor som skrev krigsförhärligande poesi och på så sätt gav moraliskt stöd åt den chauvinistiska hjältekulten. Men någon mer fördjupad analys av genusrelationer erbjuder Mangan egentligen inte alls, vilket är en brist utifrån genusbegreppets grundläggande antagande om att maskulinitet och femininitet alltid utformas i relation till varandra.

Mangan hade inte behövt ge sig in på ett nytt empiriskt forskningsfält själv. Tvärtom hade jag uppskattat om han mer genomgående hade gett erkännande åt och kopplat till ett rikt befintligt genushistoriskt forskningsläge om genusrelationer, femininitetskonstruktioner och kvinnors situation. Det hade kunnat ge en fördjupad teoretisk såväl som empirisk förståelse för den maskulinitetskonstruktion som han så övertygande har pekat på i sin viktiga forskargärning.

© Helena Tolvhed 2012.