De svartas roll inom amerikansk galoppsport

James Robert Saunders & Monica Renae Saunders
Black Winning Jockeys in the Kentucky Derby
130 sidor, hft., ill.
Jefferson, NC: McFarland 2003
ISBN 0-7864-1402-2

Inom galoppsporten är derbyt ett av de mest prestigefyllda löpen, där ryttare, tränare och framför allt hästägare har möjlighet att tjäna stora pengar. Att vinna ett derby innebär dessutom att personer ur dessa grupper erhåller ett stort anseende. I ett derby deltar tre-åriga hästar och löpet har sitt ursprung i 1700-talets England. Namnet härstammar från the Earl of Derby. I Sverige reds det första derbyt 1918. Tävlingen möjliggjordes genom en fond instiftad av Clarence von Rosen och hölls på Jägerso galopp- och travbanan utanför Malmö. Denna gång vanns tävlingen av en underlöjtnant som hette Zenon Przybyszewski-Westrups Voter. Hästen var tränad av Axel Thorngren, som brukar räknas som den första professionella galopptränaren i Sverige. Derbyt hålls fortfarande på Jägersro och är 2400m långt. Det här är en av de tävlingsdagar på sommaren då Jägersro fylls med mycket publik och med den välkända ”hattparaden”.

Idén till Kentuckyderbyt hämtades från England mot slutet av 1800-talet och 1875 hölls den första tävlingen. Boken Black Winning Jockeys in the Kentucky Derby visar att galoppsportens utveckling i USA måste studeras ur ett etnicitetsperspektiv, eftersom många av de tidiga jockeyerna var svara slavar som red för sina ägare. Mot slutet av 1800-talet fanns det vita jockeyer, men i det första derbyt var 13 av de 15 jockeyerna svarta. Det var dessutom en svart jockey som vann – Oliver Lewis. Idag är få jockeyer i USA svarta. Under större delen av 1900-talet har vita jockeyer dominerat, men mot slutet av seklet kom en ny etnisk grupp in på de amerikanska galoppbanorna från Sydamerika. Den senare utvecklingen återfinns även i Sverige och övriga Skandinavien. Några av dagens bästa jockeyer är från länder i Sydamerika. Många av dem som kommit hit (och till USA) har funnit att prispengarna är bättre här än i deras hemländer. De har dessutom lång – ofta längre än många svenska ryttare – erfarenhet av hästar och ridning.

Många jockeyer började, precis som Oliver Lewis, sin bana som mycket unga. Redan vid 10–11 år red de kapplöpningshästar i träning. Även vita jockeyer började vid ung ålder. Och precis som vita jockeyer kom många av de svarta ryttarna att avsluta sina liv tidigt – genom fall från eller med häst (som Isaac Lewis) eller på grund av effekterna av de långa bantningskurerna. I boken talas det om att galoppsportens ryttare led av bulimi långt innan begreppet kom att användas. Under perioder när det var få löp, såsom under vintermånaderna kunde deras vikt öka rejält, vilket sedan krävde hårdbantning fram till de första löpen. Flera av dem kvävde dessutom hungerkänslorna med alkohol och kom på det sättet att slita rejält på sina kroppar. Andra, som James Winkfield vars liv redan tidigare återberättats på dessa sidor, levde länge – Wink, som han kallades, blev 91 år. Synen på hälsa inom galoppsporten kräver en särskild studie.[1]

Att galoppsporten kom att ändras med de svarta jockeyerna stod tidigt klart – till och med i Sverige.[2] De införde helt enkelt en ny ridstil, med extremt korta stigläder och ett slags stående på huk över hästen, som ersatte en äldre ”gentlemannastil” där ryttaren satt ned på hästen med långa läder. Den nya stilen ledde till snabbare tider och kom därför med tiden att tas upp även av andra, även om det fanns rasistisk kritik av denna stil. Det talades om att ”monkeyship has supplanted jockeyship” (s 78).

Rasismens roll i historien om de svarta jockeyerna anges som ett viktigt skäl till att dessa i princip försvann under 1900-talet.1921 var den sista gången på 79 år som Kentuckyderbyt reds av en svart jockey. Enligt författarna till boken kom dessa istället att rida fler hinderlöp, som inte alls var lika prestigefyllda som slätlöpen. Hur förklaras då denna utveckling? Boken saknar en systematiserad analys, men genom att författarna spårar livshistorierna bakom de 12 svarta jockeyer som vann derbyt mellan 1875 och 1902 – några av dem vann derbyt flera gånger – återfinns ändå några svar. De svarta jockeyernas historia står i stark kontrast till det etniskt segregerade samhälle där de allra flesta svarta inte hade samma rättigheter som de vita. Men:

He could be a great jockey, perhaps the best who ever lived, but he could never be a national hero, even though horseracing was the dominant sporting event in America during his lifetime. (s 51)

Att vara jockey gav hög prestige, men att vara svart innebar inget anseende. Och trots att svarta jockeyer vann många av de tidiga derbyn, så fick de inte vistas bland den vita publikens ”gentlemen” och tjusiga damer på hedersläktaren.

Och trots av många av de vita jockeyerna, under perioder när det var svårt att få ritter, protesterade mot att de svarta fick jobb lyckades dessa jockeyer behålla sin ställning fram till början av 1900-talet. Därefter dröjde det, som påpekats ovan, 79 år innan en svart jockey red i derbyt igen. Författarna menar att under denna första tid av galoppsportens organisering i USA byggde valet av jockey på kunskap – den bästa ryttaren fick helt enkelt de bästa ritterna. Senare blev valet mer rasistiskt präglat. Dessutom, pekar författarna på genom att använda en studie av en professor i juridik (Winkfield Twyman), kom de svarta jockeyerna att stängas ute med de licensregler som infördes av den amerikanska jockeyklubben som grundades 1894. Enligt de nya reglerna krävdes en viss utbildning och sponsorer – något de vita jockeyerna kunde ha men få av de svarta. Idag återfinns svarta framför allt bland stalldrängarna.

Denna rasism har även präglat historieskrivningen om de svarta jockeyerna. I en studie som heter The racing gamefrån 1968 skrev författaren Marvin Scott följande:

When a Negro exercise boy is given opportunities to ”don the silk” in the afternoon, he tries so hard to make a good showing that as a result he shows lack of coolness. Interestingly, in the nineteenth century most jockeys were Negroes, and one of the reputed all-time greats was Isaac Murphy, a Negro. Horsemen acknowledge this, but contend that the style of racing has changed in such a way that qualities are called for today that were less important in an earlier day, qualities that are captured my the term “coolness”. (s 50)

Enligt Saunders & Saunders var “coolness” just Murphys kännetecken eftersom han höll tillbaka sin häst fram till upploppet för att sedan ta över och vinna. Scotts historieskrivning handlar således knappast om ”hur det egentligen var” utan bygger snarare på fördomar, menar de. Fördomar som alltså, fram tills för några år sedan, styrt historien om den amerikanska galoppsporten. Boken är därför, tillsammans med andra nyare böcker om de svarta galoppryttarnas historia, mycket välkommen! Av förklarliga skäl är dessa böcker oftast hjältehistorier om de personer som trots ett stort motstånd ändå lyckats. Kanske måste historien först skrivas så – precis som denna bok som innehåller 12 biografier. När det finns tillräckligt många hjältesagor kan utvecklingen kanske systematiseras bättre och ges sammanhållna förklaringar. Det vore till exempel intressant att sätta de svarta jockeyernas situation i relation till andra svarta idrottsutövare, till de kvinnor som inte fick rida som professionella förrän i slutet av 1960-talet och till den framväxande nya manligheten i industrialismens Amerika.

©   Susanna Hedenborg 2006

	Köp boken från Adlibris.se
	Kjøp boken fra Akademika.no
	Køb bogen fra Samfundslitteratur.dk