Det första steget mot ett idrottsjuridiskt standardverk

Mikael Hansson
Juridiska fakulteten, Uppsala universitet

Johan Lindholm är verksam som universitetslektor och docent vid juridiska institutionen vid Umeå universitet. Hans ämnesmässiga profil är i första hand EU-rättslig, enligt egen utsago med konstitutionell inriktning. Man kan vidare märka ett komparativrättsligt intresse, och inte minst ett idrottsjuridiskt. Han har författat flera idrottsrättsliga verk, varav de flesta med internationellrättslig anknytning. Senast har han skrivit en lärobok i ämnet, utgiven i Norstedts prestigefulla rödvita serie, betitlad Idrottsjuridik.

I förordet förklarar Lindholm att boken i grova drag är indelad i tre delar, vilka behandlar idrottsjuridikens allmänna frågeställningar (kap. 1-3), rättsliga frågor av relevans för de flesta som har med organiserad idrott att göra (kap. 4-6) och slutligen frågor som primärt är relevanta inom professionell och kommersiell idrott (kap 7-10). Den första delens tre kapitel handlar om vad idrottsjuridik är, om dess källor och om idrottsprocess. Den andra delen består av kapitel om idrottens civilrättsliga ramverk, om anställning och uppdrag och om straff- och skadeståndsrättsligt ansvar. Den tredje delen slutligen rymmer fri rörlighet och idrott, konkurrensrättens tillämpning på idrott, kommersialisering av idrott och utövarnas grundläggande rättigheter.

Lindholms eget intresse för olika normsystems förhållande till varandra får stort utrymme, och han bygger upp sin egen syn på idrottsjuridiken (och därmed sin egen idrottsjuridik) på just tanken att idrottsjuridiken handlar om förhållandet mellan normsystem, ”det rättsliga” och ”det idrottsliga”. Den tanken följs inte konsekvent i den presenterade uppdelningen av boken i tre delar, snarare skulle den i så fall delas i två delar där kapitlen 1 och 2 samt delar av kapitlen 4 och 10 handlar om normers förhållande till varandra medan övriga delar väsentligen är orienterade efter vissa regelkomplex, enligt traditionellt läroboksmönster. Av intresset för normsystems förhållande till varandra följer mer eller mindre naturligt en avgränsning av ”idrottsjuridiken” till att handla om sådan verksamhet som bedrivs inom någorlunda givna och tydliga regelsystem, i princip inom ramen för Riksidrottsförbundets verksamhet (och för den delen Svenska Olympiska Kommittén, som också nämns av Lindholm).

Avgränsningen hade nog låtit sig motiveras också av praktiska skäl, men den motivering som ges speglar på sätt och vis Lindholms ganska akademiska sätt att närma sig rätten (han är ju akademiker, så det är ganska självklart). Det är inte heller så konstigt, och att dela in världen i ”rättområden” är i första hand en akademisk angelägenhet (de ”verkliga” problemen och konflikterna behöver ju inte förhålla sig till på förhand givna abstrakta kategorier). Lindholm behöver inte blygas för det, mycket av bokens attraktionsvärde ligger i dess ambition att skapa ett rättsområde som (fram tills nu?) knappt finns i Sverige. Vare sig icke-existensen eller betydelsen av den bör överbetonas, frågorna och tvisterna uppstår ju ändå och det finns en del idrottsjuridiska böcker och artiklar (Svensk Idrottsjuridisk förening ger till exempel sedan länge årsvis ut en samling), det finns och har funnits kurser i idrottsjuridik och det finns praktiskt verksamma jurister som hänför sin kompetens till idrottsjuridiken. I akademiska termer är dock rättsområden något mer, och Lindholm har såvitt jag vet rätt när han påstår att det inte finns något motsvarande sammanhållet verk i Sverige. Själva titeln; Idrottsjuridik, utan någon undertitel som avgränsar, förtydligar eller tonar ner anspråken (jämför till exempel Jyri Backmans Idrottsjuridik – en introduktion), är snygg och självsäker, och den betonar ambitionen (medvetet eller omedvetet) att skapa (och muta in) rättsområdet idrottsjuridik. Svårigheten ligger antagligen i att få målgruppen att känna sig träffad. Som lärobok på en kurs i idrottsjuridik (kompletterad med regeltext och rättsfall) lär den vara ett självklart val, det är gissningsvis där som både Lindholm och undertecknad anmälare har bäst känsla för ”nivån”. För många som är verksamma i idrottsvärlden är användningen inte lika självklar, i vart fall inte utanför de kommersiellt eller yrkesmässigt inriktade delarna av idrottsvärlden som ganska stora delar av boken är inriktad på. Det kan dock vara en begränsning hos mig likaväl som hos boken – varje läsare kommer oundviklig att vara orättvis utanför sin egen intresse- och kunskapssfär.

Bokens första kapitel, som handlar om vad idrottsjuridik är, fungerar som ett inledningskapitel (där beskrivs och problematiseras också bokens disposition). Något avslutande, sammanfattande, kapitel av den typ som brukar finnas i (rätts)vetenskapliga verk finns inte, och det kanske inte heller skulle tillföra så mycket. Boken har uttryckligen ambitionen att vara en lärobok, och därför behöver inga forskningsresultat redovisas eller särskilda åsikter förtydligas. Boken går ut på att beskriva ”gällande rätt”, som jurister gärna uttrycker det. Det syftet har ofta en praktiskt orienterad inriktning i det att frågorna väljs ofta utifrån praktiskt viktiga situationer – vilka de närmare bestämt är avgörs ofta av vilka frågor som nått de högsta domstolarna, eller på vilka det annars finns auktoritativa avgöranden av rättsliga organ eller lagstiftning eller motsvarande. Det handlar, kan man säga, mer om vad som har hänt än om vad som kan hända. För en lärobok i juridik är det inga problem, de studenter som läser boken skall tränas i att skilja lika fall från olika (det är vad juridik går ut på). Den som söker svar på konkreta, uppkomna, rättsliga frågor riskerar däremot ofta att bli besviken. Från ett verksamhetsperspektiv skulle man antagligen också sakna behandling av en del områden (man kan till exempel tänka sig förvaltningsrättsliga spörsmål, betydligt mer om reglerna som styr en ideell förening, och så vidare; skatte- och redovisningsrättsliga frågor är det nog klokt att lämna utanför, dock). Det finns förstås en hel del att hämta ändå; Den som med juridiska förkunskaper använder boken kan säkert få en genväg till vidare läsning, den som utan juridiska förkunskaper läser boken kan få en känsla för hur juridiken ser på idrotten och därmed kanske känna igen en juridisk fråga när den väl dyker upp (och då i god tid ta hjälp av juridisk expertis, det behovet kan ingen bok förväntas ersätta). Att boken därmed bidrar till det förrättsligande av idrotten som den samtidigt nästan beklagar är oundvikligt, och knappast heller särskilt problematiskt, och det är avgjort ingen anledning att inte skriva boken.

En särskild förutsättning för en beskrivning av ett rättsområde i vardande, som idrottsjuridiken, består egentligen i att ordna bekanta frågor efter en ny tematik. Därför är författarens bakgrund särskilt relevant, eftersom denne kommer av vara expert på vissa frågor men inte på andra, och det blir nästan orättvist att kritisera Lindholm för att han är säkrare på handen i beskrivningarna i den tredje delen (som innehåller EU-rättsliga och konkurrensrättsliga aspekter) än i andra delen (som handlar om svenska civilrättsliga och straffrättsliga regler). Den andra delen innehåller fler onödiga omtag, upprepningar och tveksamma beskrivningar än den tredje delen. Det är inte så att man kan beslå texten med några avgörande felaktigheter, utan mer små glidningar eller otydligheter som ibland förutsätter att man går till den åberopade källan för att få klarhet. Inte bara författarens, utan också läsarens, bakgrund är dock avgörande – jag själv har civilrätt i allmänhet och arbetsrätt i synnerhet som specialområde, och antagligen därför reagerar jag mest i just den andra delen (kapitel 4, 5 och 6). På ett antal ställen i boken mer än skymtar Lindholms intresse för, och för den delen kunskaper i, amerikansk rätt. Kanske för många, för det är inte alltid lätt att se att eller hur argumentation utifrån amerikanska förhållanden skall tillämpas i en svensk eller europeisk kontext. Det kan tänkas att en jämförelserna för såväl studenter och lärare på andra kurser än Lindholms egna, som för andra (särskilt utövare och andra aktiva) egentligen förvirrar mer än upplyser. De är visserligen på sitt sätt relevanta och intressanta, och kunskap är aldrig tung att bära, men ibland kan det vara svårt att skilja kuriositeter från avgörande argument, och illustrationer av rättsliga problem från författarens egna (normativa) ställningstaganden.

Den tänkta läsekretsen (i vart fall om den är så stor som baksidestexten gör gällande) lär (vilket Lindholm också är medveten om) ha mycket skiftade bakgrund och olika intressen. Jag tror, som väl framgått, att den som finner mest glädje av boken betraktar och läser den som en lärobok, och gott så. Studenter kan (skall) vara kritiska läsare, och man kan hoppas att många tar uppmaningen i förordet att höra av sig till författaren med synpunkter på allvar (också positiva förstås, det är lätt hänt att man fokuserar på det som saknas). Det hoppas jag för övrigt också att andra som läser boken gör, för många av dessa kommer att vara mycket bättre på att peka ut verksamhetens behov än vad jag är. Då kan man hoppas på en andra upplaga ganska snart, som gärna får vara rejält utvidgad (trots att den i delar kan stramas upp och rensas på upprepningar). Och, för att illustrera med ett eget förslag, gärna med systematiskt sammanställda hänvisningar till regelverk, rättsfall och litteratur. Med Johan Lindholms Idrottsjuridik har första steget mot ett idrottsjuridiskt standardverk tagits, och idrottsjuridiken tar därmed ett språng mot att etableras som rättsområde. Når språnget över mållinjen (eller var den trots allt redan passerad sedan tidigare)? – Nå, det är en fråga av akademiskt intresse som man inte behöver fundera så mycket på. Det visar sig med nya verk och nya upplagor.

Copyright © Mikael Hansson 2015