Dags att lämna beskyddarperspektivet för ett proaktivt, barnrättsorienterat synsätt

Lars H Gustafsson
Barnläkare

Att idrottsutövning kan främja barns och ungdomars hälsa har varit något vi under lång tid tagit för givet. Barn behöver få röra på sig och träna sin motorik. Idrotten kan också hjälpa barn att utveckla sociala kompetenser som arbetsdisciplin, samarbetsförmåga och positivt ledarskap. Att barn- och ungdomsidrotten också har en mörk bakgård, där många direkta övergrepp begåtts och där barn ibland tvingats till en träning som direkt skadat deras hälsa och välbefinnande, har det varit mer tyst om.

Men under de senaste 20 åren har något hänt. I vårt land har avslöjanden om sexuella övergrepp och annan kränkande behandling av barn, liksom träningsmetoder som lett till ätstörningar och psykisk ohälsa, allt oftare fört till en upprörd debatt i media. Det är vi inte ensamma om. Och nu har dessa frågor också blivit ett viktigt forskningsfält.

Ett centrum för sådan forskning är Edge Hill University, beläget i Ormskirk, några mil utanför Liverpool. Här finns bland annat Melanie Lang och Mike Hartill, de två sociologer som är redaktörer för antologin Safeguarding, Child Protection and Abuse in Sport. Den är en viktig bok för alla som intresserar sig för de här frågorna, eftersom den är det första försöket till internationell överblick över detta relativt nya forskningsområde.

Antologin består av två delar. I den första har redaktörerna bett idrottsforskare från en rad olika länder att berätta om situationen i sitt eget land och om den forskning som nu kommit igång där. Det finns en överrepresentation av länder från Europa och Nordamerika, vilket redaktörerna förklarar med att det på andra håll varit svårt att finna idrottsforskare intresserade av dessa frågor. Norden representeras av Jan Toftegaard Støckel från Syddansk Universitet i Odense, som beskriver situationen i Danmark.

Det är intressant att se hur lika utvecklingen varit i de länder som presenteras. Ofta har det börjat med att media avslöjat ett eller flera upprörande fall av sexuella övergrepp.  Det har lett till en häftig diskussion. Som regel har den handlat om hur förövare ska kunna upptäckas, lagföras och hindras från att ha fortsatt kontakt med ungdomar. Krav har rests på att alla nya ungdomsledare ska kunna visa utdrag ur brottsregistret, något som också blivit rutin, bland annat just i Danmark.

Man har alltså velat se det hela som ett individproblem: vissa personer har pedofila drag och ska inte ha med barn och ungdomar att göra. Då man från bland annat forskarhåll försökt ställa frågor om strukturerna, alltså om det i den idrottsliga kulturen kan finnas inslag som gynnar förekomsten av övergrepp, har man från idrottsrörelsens sida oftast slagit ifrån sig. Likaså har det varit svårt att få till stånd en diskussion om andra problem av liknande slag: psykisk misshandel, överträning, utslagning och en auktoritär regim där barn inte får komma till tals.

I Japan startade inte diskussionen med utgångspunkt från sexuella övergrepp utan efter rapporterade fall av grov kroppslig misshandel. En ung lagkapten för ett basketlag blev så illa misshandlad av sin tränare att han efteråt tog sitt liv. De båda forskarna från Japan, Aaron L. Miller och Atsushi Nakazawa, ger en pessimistisk bild av situationen inom den japanska ungdomsidrotten men menar att den reflekterar den syn på barn som finns i det japanska samhället i stort.

På en punkt är forskarna från de olika länderna överens: Den forskning som bedrivs är fortfarande för fragmentarisk. Mer resurser och bättre samordning behövs. Man saknar fortfarande basdata om hur vanligt det är med övergrepp och kränkande behandling av barn. Och, framför allt, det saknas bra utvärderingsforskning. En rad åtgärder (krav på utdrag ut brottsregistret, policydeklarationer av olika slag, utbildning av idrottsledare) vidtas nu utan att man vet om de leder till något positivt. Mycket talar för att många av dem inte gör det.

I antologins del 2 har några ledande forskare inom området fått mer utrymme för sitt specialområde. Här finns flera viktiga och intressanta bidrag. Elizabeth C. J.  Pike och Andrea Scott från University of Chichester i södra England berättar om en studie de genomfört där de frågat ett antal unga elitgymnaster och deras tränare om deras syn på skador. För mig som läkare är det nedslående läsning. De unga gymnasterna berättar i korta citat om sina strategier för att dölja de skador de har och för att genomföra träning och tävling trots dem. De säger att de inte möts av någon som helst förståelse från vare sig tränare eller föräldrar om de till exempel säger något om hur ont de har. Rädslan för att inte längre få vara med driver dem till att ta helt oacceptabla hälsorisker, menar de båda forskarna. Att risken för att bli bortvald är reell blir också tydlig i intervjuerna med tränarna, som i vissa citat visar en rent föraktfull syn på de ungdomar som klagar och inte ”jobbar sig igenom” det som gör ont. Kortsiktiga framgångar prioriteras alltså systematiskt framför ungdomarnas fysiska och psykiska hälsa och utveckling på sikt.

Mer upplyftande är det att läsa det kapitel som är skrivet av Ashley Stirling och Gretchen Kerr från Toronto. De har i en rad studier närmat sig dessa frågor från flera olika håll. Här skriver de om det som de kallar ”emotional abuse”, alltså psykisk misshandel i form av utskällningar, kränkande tillmälen, lynniga bestraffningar, utfrysning och uteslutning. Författarana menar att sådan behandling varit ett alltför vanligt inslag inom ungdomsidrotten och att här krävs en helt annan inställning. De berättar om det ”Five Cs”- program som har lanserarats i Kanada och som nu i omarbetad form fått avläggare på andra håll, också i Sverige. De fem C:na står för Competence, Confidence, Character, Connection  och Caring/Compassion. Tanken är att barn- och ungdomsidrott ska ses som en hälso- och utvecklingsfrämjande verksamhet i barnkonventionens anda, där de kortsiktiga resultaten (att vinna) tonas ner till förmån för bredare och mer långsiktiga utvecklingsmål.

I bokens avslutningskapitel anknyter redaktörerna Melanie Lang och Mike Hartill till sådana tankegångar. De menar att det nu är hög tid att gå vidare ifrån ett beskyddarperspektiv, där allt handlar om att freda barnen för rena övergrepp, till ett mer proaktivt och barnrättsorienterat synsätt. Den utvecklingen är på gång i det övriga samhället. Barnkonventionen har här varit en viktig pådrivande faktor. Det är viktigt att idrottsrörelsen inte hamnar på efterkälken, när samma rörelse faktiskt skulle kunna vara vid fronten.

Vad är det då som gör att det just inom idrottsrörelsen ibland finns ett så starkt motstånd mot en sådan utveckling? Och varför hänger här kvar gamla auktoritära mönster, där, som en av bokens författare uttrycker det, barnen är till för idrotten och inte tvärtom? Lang och Artill blir här mycket tydliga i sin analys: Idrotten är, liksom kyrkan, ett gammalt patriarkalt reservat, där män med auktoritärt sinnelag har fått husera fritt, utan riktig insyn. Författarna ställer frågan om det inte rentav är så att män med sådana böjelser dragits till idrotten just för att ostörda få utöva makt. Hursomhelst, detta är inte längre acceptabelt, menar de. Här behövs en rejäl storstädning. Nya tankar måste in. Forskare och barnrättsaktivister måste få mer att säga till om. Åtgärder måste vidtas på bred front och följas upp genom noggrann utvärdering.

Viktigast av allt är låta barnen själva komma till tals. Inte bara som idrottsutövare. Barnen kan också hjälpa forskarna att ställa relevanta frågor. De ska ses som experter, delaktiga i både forskningsprocess och utvecklingsarbete.

Det här är uppfriskande läsning! Inom vissa delar av idrottsrörelsen är de nya tankarna redan på gång. Svensk innebandys utbildningsmodell, SIU, är ett exempel på det. Men mycket återstår att göra. Den aktuella antologin kan vara en bra utgångspunkt för fortsatta samtal om hur det ska gå till.

Copyright © Lars H Gustafsson 2015