Välskrivet och kunnigt
om idrottspubliken förr och nu

Jesper Fundberg
Institutionen för idrottsvetenskap, Malmö högskola

I den alltmer omfångsrika idrottsforskningen är kanske den minst undersökta aspekten den som avhandlas i Hellspongs bok Stadion och Zinkensdamm, nämligen publiken. Bland dem som tidigare bidragit till förståelse för, kunskap om och perspektiv på idrottspublik är Hellspong själv en av de mest framträdande. Lite märkligt, kan tyckas, att publiken blivit så ignorerad av forskare. Utan idrottspublik, ingen idrott menar ju många. Men den sanningen är långt ifrån självklart i ett historiskt perspektiv. Detta och mycket mer visar Hellspongs bok, som avgränsat sig till Stockholm. Andra avgränsningar är att hans perspektiv är kultur(-historiskt) och har fokus på beteende och på den offentliga publiken. Hellspongs empiri är såväl eget fältarbete bland en mängd olika idrottsevenemang i Stockholm år 2004-2009, och för att fånga historiskt publikbeteende har han använt sig av pressmaterial, litteratur, fotosamlingar och olika dokument som skildrar arenor, publik och idrottshändelser. Det ska sägas direkt att skildringarna av publikens skilda beteende i skilda tider och i olika sammanhang (bland annat Nordiska och Olympiska spelen) är skickliga. Känslan av att vara på plats, känna spänningen, sorlet och ryckas med är påtaglig – detta är väl ett utslag av att Hellspong är en erfaren etnograf och tillika sportåskådare.

Boken består av sex kapitel och är kronologiskt uppbyggd med en avslutande del som ger generella analyser kring publik och publikkultur.

För att förstå publikkulturen ställer Hellspong frågor om till exempel skillnader mellan gratis och betalande publik och om huruvida musik spelar roll för evenemanget, om olika varianter av hejarramsor, relationer mellan vad som sker på arenan och vad som sker på läktaren, och så vidare. Här används begrepp och teorier från bland annat Sennett, Culture Studies-forskningen (Dunning och Elias), Mann, Buford, liksom svenska Brännberg, Andersson och Radmann. Alla män. Och män dominerar på läktaren också, konstaterar Hellspong, även om det varierar över tid (andelen kvinnor tycks minska i samma takt som åren går) och med typ av sport. Vidare är klassperspektivet ett genomgående tema i boken. Som läsare får jag reda på att publikens kvantitativa höjdpunkt var åren efter andra världskriget, för att sedan minska i stadig takt. Ett intressant begreppspar som används för att tolka publikkulturen är an analytic gaze respektive an emotional gaze. Hellspong använder dessa två åskådarblickar för att tolka klassmässiga skillnader. Han hävdar att borgerligheten och medelklassen skulle vara mer inriktad på estetik och skönhet i spelet medan arbetarklassens fokus skulle ligga på vinst och prestation. Jag är inte säker att den analysen håller om dagens publik. Engagemang framstår nämligen, när jag läser vidare, som mycket komplext. Hellspong pekar just på engagemang och två stora förändringar över 1900-talet, hejarkulturen och supporterkulturen, som särskilt viktiga för förståelsen av publikkulturen. En avart av supporterkulturen är den så kallade huliganismen – med våld och aggressiv manlighet som förtecken.

Men frågorna om publik och dess beteende tycks vara många. Varför kommer så få till damfotbollen? Ska man få bränna bengaler? Varför kommer få och ser lokala och regionala friidrottstävlingar? Hellspong samlar ihop de flesta frågorna och ger nya perspektiv.

Jag vill ta upp en tanke som Hellspong nämner i inledningen. Han menar att valet av Stockholm dels är av bekvämlighetsskäl (han bor där och kan enkelt fältarbeta där) och dels av något slags representationsskäl; Stockholm speglar resten av Sverige vad gäller olika sorters idrotter (förutom viss vintersport lägger han till). Men jag är inte så säker på det senare, fast av ett annat skäl än det han anför. På få andra platser kan en idrottstävling locka mer (och så engagerad) publik till gästande lag som i Stockholm. Inflyttningen till huvudstaden kan vara en orsak, givetvis. Men vad gör detta med idrottsevenemanget? Den ”vanliga” ordningen är ju att hemmalaget har en fördel med publikens stöd i ryggen. En sådan omvänd ordning kan man inte hitta någon annanstans än i Stockholm. Så på det viset är publiken i huvudstaden annorlunda och väl värd att reflekteras kring. I övrigt tycks Hellspong reflekterat över det mesta.

I det avslutande kapitlet prövar Hellspong några begrepp för att analysera publiken förr och nu. Han utgår från tidigare använda begrepp i forskning men justerar dem något och kallar dem: ”neutral”, ”skötsam”, ”egensinnig” och ”revolterande” – jag går inte här och nu igenom vad som avses. De olika begreppen får läsaren att se mönster och förändringar med Hellspongs guidning genom exempel och kommentarer. Han menar att den stora gränsdragningen gällande publikbeteende går mellan lagbollidrotter och individuella idrotter; de förra är mer egensinniga (högljudda, patriotiska, våldsamma). Han har säkert helt rätt. Varför lagbollidrotterna utmärker sig spekuleras i; är det publikens storlek, kampen på planen, eller är det en fråga om identitet och emotionellt engagemang? Läsaren förs sedan vidare till jämförelser med teaterpublik, resonemang om ritualer och ceremonier samt olika sociologiska tolkningar. Personligen gillar jag dessa analyser. De kan gott komma vid slutet av texten, men jag hade gärna sett dem tidigare också. De tidigare beskrivande kapitlen är trevliga, rikt illustrerade med bilder och härlig närhet till publikens beteende i skilda miljöer och tider. Men varför inte guida läsaren med etnologiska, sociologiska, historiska analyser kring publikbeteende som ett sätt att bryta av då och då i dessa skildringar? Men jag är inte tvärsäker. Kanhända är de avslutande sidorna möjliga att ta till sig just för att beskrivningarna av vad som skedde bland publiken på Nordiska och Olympiska spelen, i Eriksdalshallen och på löptävlingar runt Djurgården är så etnografiskt detaljrika och behåller greppet om läsaren i känslan för vad som pågår eller pågick.

Hellspong kan sin publik, han läser av den och han förstår den. Språket är utan konstigheter och direkt – föredömligt. För den som vill veta mer om idrottspublik förr och nu ska läsa boken och den som vill förstå dagens debatt om huliganism och publikens sviktande intresse över tid kan få nya perspektiv. Den som har egen erfarenhet av att tillhöra något slags idrottspublik kommer att känna igen sig i hänryckning, känslosvall, analytisk blick och fascination kring prestationer. Den som aldrig eller sällan ser idrott på plats får genom Hellspongs bok en möjlighet, om än tillfälligt, att ta del av en av vår tids stora nöjen: att vara idrottspublik.

Copyright © Jesper Fundberg 2015