Fritidsforskare om ungdom och idrott

Detta intressanta citat står att läsa i inledningen till antologin jag här ska recensera. Citatet är intressant ur flera synvinklar. Oroar sig vuxna i onödan över att barn inte rör sig tillräckligt? Är de spontana aktiviteter som barnen tar sig för fullt tillräckliga för att de ska må bra? Har vi en övertro på den organiserade idrottens goda egenskaper? Är det kanske till och med en nackdel att låta barn vara med i idrottsföreningar? Bör idrottens ledande ställning ifrågasättas mer, eller borde idrotten få utökad plats i samhället, och i skolan?

Det här är den andra av tre antologier som satts samman efter Leisure Studies Association-konferensen 2004 som handlade om Young People and Active Leisure. I denna antologi är det teori, handlingsprogram och deltagande som står i centrum och åtta olika texter diskuterar ämnena ur olika perspektiv. Jag kommer i korthet att sammanfatta samtliga bidrag eftersom det inte var något särskilt bidrag jag tyckte höjde sig över de andra.

Den första delen av antologin består av presentationer som fokuserar på att teoretisera ungdomsidrotten och den aktiva fritiden. David Kirk (Leeds Metropolitan University) är först ut.  I sitt bidrag, ”Physical Culture, Lifelong Participation and Empowerment: Towards an Educational Rationale for Physical Education”, undersöker Kirk relationen mellan skolans fysiska bildning (PE) och den bredare förståelsen av den fysiska kulturen. Kirk menar att ämnet dominerats av undervisning i idrott (sport) och att det i sin tur styrts av en allmän, nu förlegad, diskurs de senaste 50 åren. Det har bidragit till att målet om det livslånga intresset av fysisk aktivitet bland eleverna inte uppnåtts. Författaren beskiver även nya reformer och statsfinansierade projekt där idrottsföreningar knutits till skolor (likt Sveriges Handslaget-satsning) men han tror inte detta kommer leda till att fler barn och ungdomar kommer att vara fysiskt aktiva i vuxen ålder. För att uppnå målet om ett livslångt intresse för fysisk aktivitet menar Kirk att det finns tre centrala frågor att arbeta med. De handlar om att fysisk bildning inte kan fortsätta ignorera förändringar i betydelsen av den fysiska kulturen, att anställa fler kritiska pedagoger, samt att handlingsprogrammen måste vara anpassade för både pojkar och flickor.

Anne Flintoff (Leeds Metropolitan University) som är en av redaktörerna bidrar med texten: “Indifferent, Hostile or Empowered? School Physical Education and Active Leisure Lifestyles for Girls and Young Women”, där även hon fördjupar sig i skolidrottens värld och dess samband med aktiv fritid, med fokus på flickor och unga kvinnor. Flintoff har studerat den historiska utvecklingen av fysisk bildning för flickor och unga kvinnor och kan konstatera att ämnet gått från att vara fokuserat på den breda bildningen för fysisk aktivitet till att bli idrottsbaserad (så som också föregående författare ser det) där den maskulina modellen dominerar. Flintoff menar att denna maskulina modell har en mycket smal bild av maskulinitet vilket begränsar ämnet, fysisk bildning, för flickor och unga kvinnor men även för pojkar och unga män. Detta bidrar till att reproducera könsskillnader och hierarkiska former av maskulinitet. För att skapa en förändring krävs att man kritiskt granskar former och processer kring fysisk bildning och var reproduktionen av könsskillnaderna och hegemoniska maskuliniteter sker. Till detta vill Flintoff ha en ökad fokus på, och återuppträdande av, den bredare bildningsdiskursen. Det är av vikt att man koncentrerar sig på vad och hur elever lär sig saker på idrottslektionerna, samt att lektionerna bör bidra med utbildning för fritid, istället föridrott som fritid, vilket jag tycker är en mycket intressant iakttagelse som är relevant också ur ett svenskt perspektiv.

Det tredje bidraget, ”Extreme Sports and National Sport Policy in Canada”, berör, som titeln delvis avslöjar, handlingsprogram för idrott och att det ökade intresset för extremsporter bland barn och ungdomar bör diskuteras när nya program ska upprättas. Joanne Kay (frilansjournalist) har till skillnad från de tidigare författarna ett kanadensiskt perspektiv. Enligt Kay är kanadensiska barn och ungdomar bland de mest fysiskt inaktiva i världen, och antalet barn och ungdomar i idrottsföreningar sjunker. Men samtidigt har extremsporterna börjat vinna terräng bland de unga, eventuellt för att sporterna ännu inte styrs av vuxna. Detta är något som regeringen borde ta till vara, menar Kay. Hon betonar också vikten av statliga investeringar kring extremsporter för att ytterligare öka ungas deltagande. Eftersom extremsporter blivit allt mer populärt bland unga som fritidssysselsättning kan inte dessa sporter längre ignoreras av dem som skriver handlingsprogram – något som säkerligen gäller för alla länder där ungdomar väljer andra fysiska aktiviteter än organiserad idrott på fritiden.

Phil Binks och Bob Snapes (båda från University of Bolton) text ”The Role of Sport for Young People in Community Cohesion and Community Safety: Alienation, Policy and Provision” bygger på undersökningar av två projekt, som handlar om hur ungdomar ska känna sig (och bli) mer delaktiga samt hur samhället kan bli säkrare. Projekten är finansierade av Sport England (som kan liknas vid svenska Riksidrottsförbund) och författarna har studerat idrotten och den fysiska aktivitetens roll i förändringsarbete, som verktyg för integration. Binks och Snape börjar texten med att beskriva hur den politiska kontexten gällande utvecklingen av politiska handlingsprogram med fokus på idrott har ändrats över tid. Det följs sedan av en deskriptiv redovisning av de två undersökningarna och en slutsats kring idrottens roll i projekten. Författarna anar att en paradox är på väg att växa fram när regeringen försöker utveckla sätt att handskas med sociala problem med hjälp av idrotten och att organisationer och initiativtagare samarbetar för att de måste, inte för att de vill.

Den andra delen i antologin handlar om olikheter, unga människor och deltagande, och inleds med ”Doing Sport, Doing Inclusion: An Analysis of Provider and Participant Perceptions of Targeted Sport Provision for Young Muslims” av James Lowrey (Northumbria University) och Tess Kay (Loughborough University). Bidraget behandlar hur idrott används som verktyg för att stärka (studieovana) muslimska, äldre ungdomar från Pakistan och Bangladesh. Författarna anser att programmet ”Widening Access through Sport” erbjöd god idrottsutbildning och bidrog till den personliga utvecklingen, samtidigt som deltagarna blev mer positivt inställda gentemot högskolan, där programmet drevs. Deltagarna blev även i högre grad intresserade av att studera vidare och fick ökat självförtroende kring att klara högre studier. Den positiva personliga utvecklingen var extra tydlig hos de unga muslimska kvinnorna, enligt författarna (se nedan).

Unga muslimska kvinnor var temat även för efterföljande text ”The Voice of the Family: Influences on Muslim Girls’ Responses to Sport”, vilket är Tess Kays andra bidrag i antologin. Kay är i sin forskning intresserad av genus, tillhörighet och i synnerhet familjens roll och dess påverkan på, i detta fall, unga kvinnor. I sitt paper, som bygger på samma projekt som ovan, belyser Kay de processer som unga muslimska kvinnorna går igenom för att bli en del av samhället, hur det är att vara muslim idag, hur föräldrars ideologi påverkar och formar de unga kvinnorna, och så vidare. De sydasiatiska kvinnorna som Kay har varit i kontakt med har tagit del av ett projekt där idrott används som verktyg för att inspirera unga till att studera vidare. Att inga män fick medverka i deras idrottsaktiviteter var en förutsättning för de unga kvinnornas deltagande. För att förstå deras förutsättningar mer ingående valde Kay att inkludera hela familjer i undersökningen. Kay kunde utkristallisera tre centrala faktorer i den muslimska traditionen som bidrar till konstruerandet av de unga kvinnornas identitet. Det rör sig om (1) den traditionella synen på män, kvinnor och giftermål, (2) fokusen på familjen, inte individen, och slutligen (3) den så betydelsefulla familjeäran.

Philippa Hunter-Jones (Manchester Metropolitan University) bidrar med ett intressant paper, ”Young People, Holiday-Taking and Cancer: The Perceived Effects of Travel Upon Health and Wellbeing” om de upplevda effekterna en semesterresa hade på en grupp ungdomar med olika former av cancer. Resan (både fysiskt och i en inre mening) visade sig ha stor betydelse för ungdomarnas personliga utveckling, och det var samtidigt en chans för dem att umgås med andra som gått igenom liknande upplevelser. Resan fungerade enligt Hunter-Jones som en katalysator för en ökad självständighet och självkänsla, vilket är viktig information att ta till vara för alla som på något vis arbetar med eller vårdar sjuka barn och ungdomar.

Semesterresor diskuteras även i den, något malplacerade, sista texten, ”The Family Experience of Nature” av Margot Edwards and Kay Thorn (båda från Massey University) Centralt för texten är familjens upplevelser av en friluftssemester (nature experience vacation). Fritids- och turistindustrierna blir ständigt större och det är mycket som spelar in i valet av resmål och typ av resa. Enligt Edwards och Thorn, som i sin studie intervjuat tio kvinnor och deras barn, är det ett flertal olika faktorer som spelar in vid beslutet om resmål vid en friluftssemester, vilket verkar mycket rimligt. Kvinnorna vill vanligtvis uppleva saker de själva upplevde när de var barn (eller önskade att de fått uppleva), barnen har önskemål men kan sällan påverka vart resan bär och så vidare. Författarna har konstruerat en fin modell över hur beslutsfattande går till, vilket säkerligen går att anpassa efter hur andra familjebeslut tas. Edwards och Thorn beskriver sedan hur kvinnornas generella upplevelser av resan skiljer sig, inte helt oväntat, från barnens generella upplevelser. Kvinnorna värderade till exempel att familjen stärktes under resan högt, medan barnen värderade spännande djur och äventyr högt. Jag tycker inte att detta bidrag riktig passar in för att kopplingen till barn och ungas fritid är lite för vag.

Inledningen till antologin är bra och tankeväckande vilket ledde till höga förväntningar kring det fortsatta innehållet i antologin. Men tyvärr lever texterna inte upp till mina förväntningar som byggdes upp under läsningen av de första sidorna. Ja, det är egentligen trevliga texter som presenterats och är man intresserad av fysisk bildning i skolan, projekt för personlig utveckling och integration eller hur idrottsprogram och handlingsplaner bör/kan förändra, kan texterna vara användbara, och det finns matnyttiga referenslistor att förkovra sig i. Men texterna hänger enligt min mening inte ihop med det inledande citatet, och inledningen, och det är nog därför jag är lite besviken. Detta känns lite tråkigt då antologin borde falla mig i smaken med tanke på vilka ämnen som berörs. Jag får kanske ge boken en ny chans vid ett senare tillfälle för att hitta guldkornen…