Den 31 maj avled Bill Sund efter flera års sjukdom. Bill torde vara välkänd för flertalet läsare av idrottsforum.org som skicklig idrottshistoriker med fotboll och cykling som specialiteter, men inte främmande inför någon aspekt av idrotten vare sig det handlade om forskning eller eget utövande. Författaren till dessa rader minns dock framför allt Bill som en kär vän och generös handledare. Han var givmild inte bara när det kom till att dela med sig med sina kunskaper som forskare utan framför allt när det kom till livets väsentligheter.
”Tala alltid väl om dina lärare.” Detta råd gav oss Marcus Aurelius, ett råd som ibland kan vara svårt att följa. Men för de som var lyckligt lottade och fick ha Bill Sund som lärare är det lätt att följa.
Jag mötte Bill för första gången på Jan Lindroths idrottshistoriska seminarium vid Stockholms universitet under 1990-talets mitt. Bill som hade sitt ”dagjobb” som professor i arbetsmarknadskunskap vid Institutet för social forskning/SOFI hade ett mer samhällsvetenskapligt förhållningssätt till forskning än ”humanisterna” från Historiska institutionen, så när han vid seminarierna ställde den självklara frågan: Vad är problemet? var svaret inte alltid givet.
Med tiden tog Bill över som handledare för mitt avhandlingsarbete, som sådan inskränkte han sig inte till att enbart hjälpa och inspirera mig i mitt intellektuella förhållande till idrott utan han stödde även mitt praktiska förhållande till idrott, vilket framför allt tog sig uttryck i fotbollsspelande. Att slå en tunnel på sin handledare var faktiskt långt mer tillfredsställande än att få beröm för något man tänkt eller skrivit. Det berodde inte minst på att det var en så mycket mer sällsynt händelse. Vi fortsatte att spela fotboll tillsammans långt efter att jag avslutat mina doktorandstudier i den tvärvetenskapliga fotbollsinstitution som hade sina rötter i Ranke Rockets. Vi spelade tillsammans fram till dess samhället stängde ner i samband med den världsomspännande pandemin, när vi tilläts börja spela igen kunde Bill inte längre vara med och utan hans sällskap blev allt lite gråare och även mitt intresse falnade. Han var en sann lagspelare, med och utan boll.
Bills forskargärning spände över tre sinsemellan olika fält, som han dock lyckades föra samman: arbetsliv/arbetsmarknad, idrott, samt ekonomisk och organiserad brottslighet. Han disputerade 1987 med avhandlingen Nattens vita slavar. Makt, politik och teknologi inom den svenska bagerinäringen 1896–1955 och publicerade därefter böcker om arbetsmiljö och arbetarskydd. Tio år efter disputationen kom Fotbollens maktfält. Svensk fotbollshistoria i ett internationellt perspektiv, en djuplodande beskrivning av den svenska fotbollshistorien som förde upp honom bland den idrottshistoriska forskningens förgrundsgestalter. Året före millennieskiftet kom så den, med tanke på hur debatten förs i dag, kusligt profetiska Den svenska läxan. En essä om ekonomisk brottslighet i Sverige, USA och Italien. Hans förmåga att kombinera de olika forskningsintressena manifesterades i uppsatser som ”Fotbollen som arbetsmarknad”, ”Fotbollen. ’Den moderna fursten och de industriella logikerna”, ”Den svenska fotbollens övergång till professionalism och arbetsmarknadsrelationer” och ”Idrottsfifflets förklaringar”.
Den evigt unge Bill fortsatte att vara aktiv långt efter pensionering, vilket framgår av hans produktion under 2010-talet. År 2012 gav han ut Backe upp och backe ner. Svensk cykelsport och cykelhistoria i ett internationellt perspektiv i vilken han visade hur Tour de France och Giro d’Italia fungerade som förebilder för de svenska cykelloppen Sexdagars och Postgirot, men också hur de svenska cykelfabrikanternas engagemang i de olika loppen ledde till det så kallade ”firmakriget”. År 2015 var det dags för Fotbollens strateger. Spelsystem och ledarskap i ett internationellt och svenskt historiskt perspektiv, där han satte in den svenska fotbollens utveckling och diskussion om spelsystem och ledarskap i internationellt perspektiv, från Hugo Meisl och Bill Pettersson via Béla Guttmann och Helenio Herrera till Pep Guardiola och José Mourinho. Bill var aktiv in i det sista och 2019 kom böckerna Makt och antidoping. Den svenska cykelsportens kamp i ett modernhistoriskt och internationellt perspektiv och Fotboll, kommersialisering, demokrati, den sistnämnda skriven tillsammans med Christer Ericsson och Björn Horgby. Samtliga titlar är utgivna av Bokförlaget idrottsforum.org. Han publicerade sig också flitigt på idrottsforum.org allt sedan sajten startade 2003, framför allt rörande fotboll, men också cykel samt inte minst makt och demokrati.
Bills verkliga forskningsintresse var nämligen makt, det finns inte många skrifter ur hans fatabur som inte innehåller referenser till maktutredningar samt Antonio Gramsci, Steven Lukes och Niccoló Machiavelli.
År 2013 tilldelades Bill Sund Svenska idrottshistoriska föreningens pris ”för sin breda akademiska gärning där svensk idrottshistoria infogas i ett teoretiskt historiesociologiskt och internationellt perspektiv” och 2017 Sveriges centralförening för idrottens främjandes stora vetenskapliga pris för ”betydande insatser för att öka kunskaperna om svensk idrott idag och historiskt”.
Bill var som antytts ovan även en både entusiastisk och skicklig idrottsutövare. I sin ungdom talangfull ishockeyspelare i Huddinge, med åren en entusiastisk hockeybockeyspelare långt efter att andra lagt skridskorna på hyllan samt en hängiven cyklist. Han gjorde också insatser som ledare inom bland annat bandy och långfärdsskridsko samtidigt som han sällan missade att besöka SM-finalen i bandy eller någon fotbollsmatch av dignitet.
Sist och slutligen, och det är viktigast, Bill Sund tillhörde den lilla grupp av människor som alltid tog sig tid för sina medmänniskor. Hur mycket han än hade för sig: undervisning och forskning, egen idrottsutövning och ledaregärningar hade han alltid tid för ett samtal vare sig det handlade om AIK:s senaste match eller italienska efterrätter, fiske eller körsång över en kopp kaffe, gärna från den mockabryggare han hade på kontoret.
Copyright © Hans Bolling 2025
