Daniel Bjärsholm
Institutionen för idrottsvetenskap, Linnéuniversitetet
För drygt två år sedan försvarade jag min avhandling om socialt entreprenörskap inom idrotten med titeln Idrott som medel – inte som mål. Jag kunde inte i min vildaste fantasi drömma om att titelns budskap skulle bli så aktuell som den blivit i och med Rysslands invasion av Ukraina. Till min fasa prövas nu på riktigt antagandet om att idrotten har en stor, viktig och positiv roll i samhället!
Vilket ansvar tar då idrotten i det krig som nu pågår? Frågan är inte enkel att besvara, och kan troligen inte besvaras till fullo förrän vi vet utfallet. Men vad vi hittills med säkerhet kan säga är att idrotten har tagit ansvar.
Få har nog undgått hur den internationella idrotten har reagerat på Rysslands invasion. Sanktioner och fördömande från många idrottsförbund har inte låtit vänta på sig, bland annat har ryska idrottare utfrysts från deltagande i tävlingar och idrottsevenemang ställts in eller flyttats från Ryssland. Även om idrottsliga sanktioner kan, som Sandahl skriver i DN debatt den 24 februari, framstå som ”tama och marginella” kan de fungera ”som komplement till de mellanstatliga, ekonomiska och finansiella sanktionerna”. Oavsett vad man anser om införandet av idrottsliga sanktioner mot enskilda idrottare kan ingen missta att idrottsvärlden nu använder idrotten som ett politiskt medel för att öka påtryckningarna på Ryssland, ett land som gjort sig känt för att själva använda idrotten och idrottsliga framgångar för att skapa en bättre bild av sitt land. En slutsats som kan dras är att påståendet om att idrott och politik inte hör ihop kan förkastas, en gång för alla. Sällan har det varit så uppenbart att idrott och politik faktiskt hör ihop på ett väldigt intrikat sätt.
Det är emellertid inte bara idrottsförbund som har tagit ansvar, utan även mängder av idrottsföreningar i Sverige och övriga världen har på olika sätt visat sitt stöd för Ukraina. Många är de föreningar som har skänkt pengar eller material till organisationer, såsom Röda Korset, UNHCR och UNICEF, vars arbete i flera fall kan vara livsavgörande! Vidare har många föreningar som har ryska sponsorer avslutat dessa samarbeten. Ett annat sätt på vilket den svenska idrottsrörelsen kan bidra är genom att göra det som idrotten förväntas göra i vardagen, det vill säga, verka för att främja såväl folkhälsa som integration och inkludering för sina drygt 3,3 miljoner medlemmar. För detta arbete erhåller idrottsrörelsen årligen miljardbelopp i stöd från såväl staten som regioner och kommuner. Därigenom går det hävda att idrotten är en viktig del i den svenska välfärdspolitiken, något som verkligen blir tydligt i kristider. Ett särskilt bra exempel på detta är att idrottsrörelsen i samband med 2015-års flyktingsituation tillfördes 64 miljoner årligen för att denna skulle ”underlätta insatser för asylsökande och arbetet med etablering av nyanlända” (Prop. 2015/16:47, s. 17).
Min förhoppning och uppmaning till alla idrottsförbund och idrottsföreningar är att alla (!) tusentals, kanske hundratusentals, flyktingar som kommer hit från krigets fasor välkomnas och inkluderas in i idrotten och den gemenskap som den kan erbjuda. Om idrottsrörelsen kan ge dem en möjlighet att tänka på annat, om än bara för en kort stund, bör den möjliggöra detta. Fokusera inte på resultat, idrottsliga färdigheter eller annat som verkar exkluderande, utan fokusera på sociala aspekter såsom inkludering, gemenskap, trygghet och glädje!
Så vad vill jag ha sagt med denna korta text? Jo, idrotten kan, om den vill, vara ett viktigt medel i kampen såväl mot den ryska regimen som för flyktingars sociala välbefinnande!
Copyright © Daniel Bjärsholm 2022
