Feature articles

Idrottshistoriskt nätverksmöte, 15–16 november 2018

November 27, 2018

Daniel Alsarve
Örebro universitet
Hans Bolling
Stockholms universitet

Det är mitten av november och Stockholm välkomnar med 8 grader och dimma. Det är grått, grått, grått. Med andra ord, perfekta förutsättningar för nätverkande och förkovran i idrottshistoriska frågeställningar! I år stod Gymnastik- och idrottshögskolan som värd för den årliga ”Idrottshistoriska nätverksträffen” och Pia Lundkvist Wannerberg inleder, hälsar oss välkomna och ingjuter en kort men spännande presentationsrunda. Forskare, doktorander, lektorer, professorer med olika akademiska bakgrunder sitter samlade i rummet med ett gemensamt intresseområde: idrotten (i vid bemärkelse) och dess historia.

Första punkten för dagen var Presentationer av nya forskningsprojekt, forskningsplaner och idéer.De fem deltagarna Daniel Alsarve, Hans-Erik Olson, Helena Tolvhed, Daniel Svensson och John Hellström hade givits cirka 25 minuter vardera, inklusive frågor och diskussion.

Daniel Alsarve berättade om det pågående projektet ”Kvinnors idrott i Örebro län under 1900-talet fram till idag”. Projektet är ett samverkansprojekt mellan Örebro läns idrottsförbund och Örebro läns idrottshistoriska sällskap där även Arkivcentrum Örebro län är med på ett hörn. Syftet är att samla in och synliggöra kvinnors idrottsliga erfarenheter och presentera resultatet i en bok och en utställning. Ambitionen är sedan att använda bok och utställning för att väcka diskussioner om jämställdhet och villkor för kvinnor/män inom idrotten i går, i dag och i morgon. Daniel berättade också att möten med fokusgrupper har hållits och att en första inspirationsträff genomförts med lyckat resultat. Arbetet framgent fokuserar på att fortsätta inspirera och stötta kvinnorna i skrivandet/berättandet genom att anordna skrivarstugor och nya inspirationsträffar.

Hans-Erik Olson presenterade ett utkast till en kommande bok och lade vid presentationen fasta på en teoretisk begreppsutredning av ”idrott”, ”sport” och andra snarlika begrepp och hur begreppen med dess innehåll och konnotationer delvis har förändrats över tid. Inte minst har begreppet haft politisk och ekonomisk betydelse när det gäller de idrottsliga definitionerna i relation till RF:s organisationskomplex, nämnde Hans-Erik kort. I de flesta definitioner har Hans-Erik funnit ett antal gemensamma stråk, till exempel ”prestationen” och ”tävlingen” kring vilka diskussionen fördjupades. En intressant aspekt som Hans-Erik också berörde var hur finskans begrepp skiljer sig en del från svenskans där till exempel ”träning” är något som framförallt kopplas till det vi i svenskan skulle kunna kalla karriäridrott och inte motionsinriktad idrott.

Helena Tolvhed berättade om projektet ”Att bygga en kropp – medierade representationer av och förhandlingar om kvinnors bodybuilding 1970–2015” med finansiering av Vetenskapsrådet. Intresseområdet rör genus, föreställningar om kvinnor/kvinnlighet där studieobjektet utgörs av hälso- och/eller fitnessfältet i allmänhet och kanske bodybuilding i synnerhet. Syftet är att undersöka förhandlingar om ”naturliga” föreställningar om vad som är en kvinna/man. Tolvhed visade omslagsbilder från bodybuildingmagasin där diverse muskulösa kroppar exponerades. På 1960 och -70-talen dominerade kvinnliga ideal som skönhet och slankhet där kvinnan också framställdes som ett ”bihang” till muskelmannen/muskelknutten. På 1970-talet blev, menar Tolvhed, mäns kroppar större och mäns heterosexualitet underströks med hjälp av kvinnors närvaro bredvid muskelknutten. För den läsare som är intresserad tipsar också Tolvhed om dokumentären ”Pumping Iron II: The women” (1985). Tolvhed berättar att hon förvånades över att kvinnors bodybuilding var så stor i USA under 1980-talet där ett antal titlar fanns. På 1990-talet, menar Tolvhed, förstärks ”sexigheter” dels begreppsligt, dels bildmässigt. I slutet av sin presentation lyfte också Tolvhed fram hur ”kvinnlighet” skrivs in i regelverket på 2000-talet genom benämningar som ”muscular yet feminine shape” och att muskelmassan bland kvinnor skulle minskas med 20 procent. Den stora förändringen tycks dock ha skett efter 1980-talet då till exempel prispengen kunde vara 50 000 dollar för kvinnor men att denna sedan krymper och, genom att mästerskapen och mästerskapstitlarna upphör, så småningom försvinner helt för kvinnor.

Daniel Svenssons presenterade sitt projekt ”Öxabäcks IF – textilindustri, fotboll och jämställdhetskamp 1966–1999”. Öxabäck har, för den läsare som inte känner till det, inte mindre än sju SM-guld i fotboll och var länge ett storlag i svensk fotboll. Med inspiration av begreppen/perspektiven ”sportifiering”, ”genusgränser” och ”strävan efter erkännande” berättade Svensson om det lilla samhället ”Öxabäck” och hur förutsättningarna för elitidrott, på ett teoretiskt plan, såg ganska svåra ut, åtminstone med dagens måttstock. Textilfabriken framstod som viktig katalysator genom sitt kollektiv av kvinnor och fotbollslaget växte fram med tät samverkan mellan förening och företag. Öxabäck blev pionjärföreningen som bidrog till att sprida och etablera kvinnors fotboll i Sverige även om exempel på kvinnor som spelar fotboll fanns redan i början av 1900-talet. Det ”nya” med det sena 1960-talets fotboll var dock att organiseringen, rationaliseringen, kvantifieringen och reglementeringen intensifierades vilket, tillsammans med en allmän feministisk våg i samhället, bidrog till att på allvar etablera kvinnors fotboll i Sverige. Idén startades, menar Svensson, efter en kvälls ”galej” och inledningsvis spelade kvinnorna mot ”gubbgäng”. Inofficiellt seriespel i Västra Götaland inleddes år 1968 och 1973 vanns det första SM-guldet (mot Rättvik). Svensson menar att de fördelar klubben inledningsvis ägde med den relativa närheten till fabriken och det lilla samhällets nära stöd blir också blev en black om foten när damfotbollen växte nationellt och professionaliserades. Då förändrades förutsättningarna för att nå den nationella eliten. Svensson förde också in en diskussion om landsbygden som ett slags arena där kvinnor kunde utmana kvinnliga stereotyper, handlingar som i en mer urban och ”borgerlig” kontext kunde anses kontroversiella.

Hellström visar hur migrationsflöden påverkas av olika faktorer på makro- respektive mikronivå och att de styrande förbunden av olika anledningar försökt reglera migrationens villkor.

John Hellström berättade om sitt nya projekt ”Utländska spelare i Allsvenskan 1974/1995–2017” finansierat av Centrum för idrottsforskning. Hellström berättade att den transnationella migrationen inom svensk elitidrott är relativt outforskad ur ett historiskt perspektiv. Frågor om vilka drivkrafter, konsekvenser och mönster som migration kännetecknas av ställdes, där presentationen kretsade kring mikro- och makronivåer. I det aktuella projektet arbetas en databas fram om hur migrationen sett ut, statistiskt, och relativt överraskande visade sig Bosman-domen initialt ha haft få konsekvenser för migrationen inom svensk herrfotboll. Hellström tar avstamp år 1974 eftersom utländska spelare var förbjudna före detta år och statistiken hämtas från Svenska fotbollsförbundet. Hellström visar hur migrationsflöden påverkas av olika faktorer på makro- respektive mikronivå och att de styrande förbunden av olika anledningar försökt reglera migrationens villkor. Exempel på detta var SvFF:s ”3+2-regel” d.v.s. tre utländska spelare var tillåtna på planen samtidigt plus två om de varit i landet i 5 år. I dagens Allsvenskan kommer de flesta utländska spelare från övriga nordiska länder men en central förändring under 2000-talet var att allt fler afrikanska spelare migrerade och i dag är ungefär 32 procent av de utländska spelarna av afrikanskt ursprung. 2016 var hela 42 nationer representerade i Allsvenskan vilket är ett tecken på den svenska fotbollens globalisering och dess etablering som arbetsmarknad vilket Hellström ser som centralt för att fotbollsmigrationen på allvar ska intensifieras.

Som avslutning följde en mer internorienterad diskussion kring ”framtiden för idrottshistoria” och strategiska vägar att välja på. Paul Sjöblom och Jens Ljunggren berättade t ex att arbete med ny master- och doktorandkurs i samverkan mellan GIH och SU pågår, benämnd ”Föreningsidrottens demokratiska utmaningar”. Diskussionen var intressant och kretsade kring ”idrottshistorikerns roll” och bidrag till övrig idrottshumanistisk och idrottsvetenskaplig forskning.

Torsdagen avslutades på Riksidrottsmuseet där Kalle Örsan visade den nya idrottshistoriska utställning ”Tiden” varpå kvällen fullbordades med trevlig samvaro kring mat och dryck.

Först på dagordningen under fredagen stod: Idrottens lokalhistoria – platser, personer och identiteter där de inbjudna gästerna GIH:s Magnus Kilger och Malmö universitets Torbjörn Andersson inledde med varsin halvtimmeslång presentation varpå en allmän diskussion följde. Helt kort kan konstateras att temat i ett vidare perspektiv handlade om den för historiker alltid lika levande frågan om hur det empiriska materialet kan/bör/ska kopplas till mer övergripande analyser och vise versa.

Kilgers anförande tog upp berättande och berättelser i tid och rum, ”normativa perspektiv på plats och identitet” och framhöll att berättelser och intervjusvar i olika stor utsträckning skapas av de sammanhang i vilka de tillkommer. Andersson lyfte med exempel från sin forskning kring fotboll och lokal identitet fram att Sverige är ett mer heterogent land än vi kanske har trott. Även om de regionala skillnaderna är mindre än i exempelvis Tyskland finns de där.

Nätverksträffens avslutande del var också dess mest intressanta. Inte nödvändigtvis för att det som kom fram på den var oerhört mycket bättre än det som sades i övriga sessioner – det kan ha varit det också – utan på grund av att det var nästa generation av idrottshistoriker som fick utrymme. Fyra doktorander med idrottshistorisk inriktning på sin forskning presenterade sin forskning: Isak Lidström, Wilma Sjöberg, Martin Johansson och John Berg. De tre sistnämnda så pass nyantagna att de inte var doktorander vid 2017 års idrottshistoriska nätverksträff, så tre helt nya forskningsprojekt presenterades.

Isak Lidström, ålderman bland doktoranderna, presenterade en kommande delstudie i sitt avhandlingsprojekt om samisk idrott. ”Samiska röster och erfarenheter av idrottskarriärer i offentlighetens ljus”. I centrum står 1960-talets alplina svenska slalomstjärna Bengt-Erik Grahn, kanske främst ihågkommen för sina uråkningar med guld i sikte i VM i Portillo 1966 och OS i Grenoble 1968. Lidström uppmärksammar Grahn som en förgrundsgestalt inom samisk idrott. Han uppmärksammar dels det motstånd som Grahn mötte på grund av att han ägnade sig åt ”fel” sorts skidåkning, samer skulle ägna sig åt längdskidåkning och inte åt det kontinentala påfundet utförsåkning, dels den brist på taktisk mognad som han ansågs besitta på grund av sitt ursprung. (En dokumentär om Bengt-Erik Grahn kan ses här.)

Wilma Sjöberg, doktorand vid Historiska institutionen vid Stockholm universitet, presenterade sitt doktorandprojekt: ”Att köra i kapp med döden”. I det studerar hon bilden av tävlingsförare i Formel 1, och rally, i svensk media från 1950 och framåt. I fokus står medieberättelser och det är genus, svenskhet och kommersialisering som uppmärksammas snarare än resultat, bilmärken och tävlingsförare.

Martin Johansson från ”forskningshuben” ReNEW, med anknytning till samtidshistoriska institutet vid Södertörns högskola, intresserar sig för mediala berättelser om Norden, närmare bestämt Norden som föreställd gemenskap i samband med idrottstävlingar. Till att börja med är det de vinterolympiska spelen som står i centrum för hans uppmärksamhet.

John Berg från Malmö universitet, doktorand i historia och historiedidaktik, presenterade sitt tilltänkta avhandlingsarbete vilket handlar om idrottsmuseer i Sverige och hur dessa konstruerar idrott som kulturarv. Alltså ”görandet” av historia.

Samtliga doktorandpresentationer mottogs med stort intresse och de lämnade säkerligen GIH med långt fler intressanta perspektiv och goda uppslag än de kommer att ha möjlighet att beakta i sina respektive avhandlingsarbeten.

I samband med att den idrottshistoriska nätverksträffen avslutades skulle också stafettpinnen skickas vidare. Tanken med nätverksträffarna är ju att de ska rotera mellan institutioner där idrottshistorisk forskning bedrivs. Hittills har Örebro (2015), Malmö (2016) samt Stockholm (SU 2017 och GIH 2018) svarat för arrangemanget. Ett flertal städer och lärosäten fördes fram som potentiella arrangörer – men då det inte går att räcka över en stafettpinne till icke närvarande så blev det Malmö universitet som tog på sig att stå som arrangör för den idrottshistoriska nätverksträffen 2019.

Årets träff ägde rum på GIH, sal 2303, med följande deltagare: Paul Sjöblom, John Hellström, Leif Yttergren, Pia Lundquist Wanneberg, Johhny Wijk, Jens Ljunggren, John Berg, Hans-Erik Olson, Björn Horgby, Daniel Svensson, Christer Ericsson, Bill Sund, Helena Tolvhed, Wilma Sjöberg, Isak Lidström, Kalle Örsan, Torbjörn Andersson, Christer Ericsson, Jan Lindroth, Magnus Kilger, Martin Johansson, Björn Sandahl, Beatrice Hargefeldt, Gunilla Stillström, Pernilla Klingofström, Daniel Alsarve och Hans Bolling.