Bra bok om sports develoment

Management of Sports Development är en klassisk “reader” för studenter, forskare och praktiker intresserade av sports development. Titeln innehåller 13 bidrag från mer eller mindre välkända namn inom idrottssociologi- och sport management-fälten som föregås av en mycket intresseväckande inledning av redaktören Vassil Girginov. Girginov, som numera är verksam vid Brunel University i England, är flitigt citerad i forskningen på sports policy, sports development och sports management områdena. Något som inger förtroende för den fortsatta läsningen. Girginov sätter tonen redan i första stycket som låter läsaren förstå att denna titel är något annat än den numera vanligt förekommande normativa och instrumentella litteraturen inom sports management-området. Han inleder med en elegant granskning av development-begreppet som han kopplar till såväl teoretiska skolbildningar som politiska agendor.

Redan tidigt i texten blir resonemangen teoretiskt avancerade som jag visserligen tycker man kan kräva av dylika titlar men som kanske riskerar att skrämma bort de yrkesverksamma läsare redaktören säger sig rikta sig till. Girginov fortsätter genomgående att problematisera förgivettagna och okritiska förhållningssätt till utveckling generellt men även specifikt inom idrottsområdet. Han ifrågasätter mycket av det som görs i utvecklingens namn och menar att utveckling aldrig kan vara frikopplat från managers och policy makers egna agendor som allt som oftast lutar åt endera prestation, talangutveckling, ekonomisk vinning och kortsiktiga lösningar eller deltagande, livslångt lärande, samhällsbehov och långsiktiga lösningar. Han ställer också frågor om vilken rätt har de som utvecklar att utveckla andra och i vilken utsträckning kan de som utvecklar ställas till svars av dem som blir utvecklade. På det sättet levererar Girginov en uppfriskande kritik av det instrumentella ”idrott som allomfattande välgörare” och den i många fall positivistiska övertron på ”scientific management”. Han menar istället att sports development aldrig kan bli detsamma som scientific management på grund av idrottens multidimensionalitet, lokala förankring och sektorövergripande natur.

Girginov landar återkommande i frågorna: Vad är utveckling och vem bestämmer det? Mellan raderna låter han läsaren förstå att när utveckling begränsas till att handla om ”vad kan vi göra för dem” blir de insatser som lanseras inte mycket mer än alibin för administrativa interventioner. Han menar också att det framväxande metaspråket i sports development-forskningen bidrar till detta fenomen genom att beskriva development i ett begränsat och kulturellt betingat perspektiv som genomsyras av tankegångar från New Public Management-skolan och utvecklarens syn på den som ska utvecklas. Mer konkret ska vi förstå det som att sports development i praktiken måste bli något annat än kvantitativa mål och insatser. Med 30 år av konkret och målinriktad sports development i exemplen Kanada och England är befolkningen än mer inaktiva än tidigare och Girginov tar dessa exempel som kvitton på att den approachen inte fungerar.

Samtliga av bokens kapitel bidrar till att täcka av delar av de stora vita fläckar som finns i utbudet av litteratur på området.

Management of Sports Development är uppdelad i fem delar: Management of sports development – visions, delivery and change; Visions of sports development; Sports development as a process of social change; Sports development delivery; och Managing visions, changes and delivery in sports development som samtliga kretsar runt tre centrala idéer: sport development som vision; sport development som social förändring; och sport development som utförandeprocess. Bokens samtliga bidrag är inriktade på att bidra med identifiering av de centrala managementfrågor yrkesverksamma på området kan ställas inför och vilka kunskaper och förmågor som krävs för att ta sig an dessa frågor.Bland kapitelförfattarna märks Christine Green som numera är redaktör för Sport Management Review, Barrie Houlihan som är en av de verkliga förgrundsgestalterna inom sports policy-området; Kevin Hylton som var en av redaktörerna för den första samlade titeln om sports development 2001; Ian Jones som författat Research Methods for Sport Studies; och Milena Parent vars forskning flitigt publicerats i de flesta idrottsforskningstidskrifter.

Samtliga av bokens kapitel bidrar till att täcka av delar av de stora vita fläckar som finns i utbudet av litteratur på området. Redaktören både inleder och avslutar med en precis positionering av bokens nytta. Det definitionsrika innehållet ger ett högt läsvärde och borgar samtidigt för att det har en lång livslängd. De återkommande gedigna forskningsgenomgångarna motiverar nästan på egen hand slanten man får betala för boken. Det enda som kan bli lite tröttsamt är redaktörens och författarnas ihärdiga försök att motivera sports development som en egen akademisk disciplin. Dylika försök är alls inte ovanliga men tjänar knappast några syften alls. Tvärtom uppnår man i sämsta fall enbart ytterligare en splittring av den lilla sports management-forskning som finns. De separatistiska ambitionerna motiveras med att det behövs mer forskning och litteratur med humanistiska utgångspunkter som en motvikt till den teknokratiska diskursen som i de flesta fall är förhärskande i mycket av sports management forskningen. Men i det avseendet tror jag att humanister och samhällsvetare har mer att vinna på att ta upp kampen inom fältet istället för att skapa ett eget.

Denna avslutande kritik förtar däremot inte mitt helhetsintryck av Management of Sports Development som definitivt är en titel som kommer att stå långt fram i min bokhylla och som jag antagligen får anledning till att återbekanta mig med många gånger framöver. Jag kan varmt rekommendera den till såväl forskare och lärare som studenter och yrkesverksamma. Management of Sports Development lämnar ett viktigt bidrag till den idrottsvetenskapliga litteraturen.