Kärlek utan förhinder: Förhållandet mellan baseball och countrymusik

I konsertdokumentären ”Down from the Mountain (The ’O Brother, Where Art Thou?’ Concert)” från 2001 (sänd i SVT1 den 28 oktober 2004), om de countrymusiker som finns på ljudbandet till bröderna Coens fina film O brother, where art thou?, finns en tagning där Emmylou Harris sitter i sin loge och gör sig färdig för att gå upp på scen. Plötsligt kommer hon på att baseballmatchen hon är intresserad av nu måste ha startat, och går därför bort till sin väska och tar fram en liten fickapparat av märket Motorola, där hon på en liten skärm (”display”) kan se en elektronisk bild av baseballplanen och var spelarna för närvarande befinner sig. Det visar sig att Milwaukee just nu har en spelare vid andra basen. Hon kan också klicka fram alla andra baseballmatcher som spelas just då och se på ställningen i dem. ”Gud har skänkt oss baseball”, säger Harris med vördnadsfull röst och tittar ner på sin skärm. (”Down from the Mountain”, som är underbar, finns på DVD och kan beställas med europeisk formatering från amazon.co.uk, dvs. deras filial i United Kingdom.)

Jag tänker på det när jag läser boken Baseball and Country Music, av Don Cusic (The University of Wisconsin Press, 2003). Historien om baseball säger oss mycket om Amerika, så även historien om countrymusiken, slår Cusic fast. Historien om baseball är också historien om förhållandet mellan svarta och vita, om immigration och assimilering, om kampen mellan arbetare och kapitalägare i form av spelare och ledare, om reklam och populärkultur, om myter och det stoff hjältar, skurkar och pajaser skapas av, om kvinnors roll och om klass och välstånd i det amerikanska samhället. Detsamma kan sägas om countrymusiken. Det handlar alltså enligt Cusic om två unikt amerikanska fenomen, som det finns många kopplingar emellan, även om det också finns saker som skiljer dem åt, handlingsutrymmet för kvinnor exempelvis.

Med undantag för den kvinnliga baseballiga som skapades under 2:a världskriget när många manliga spelare låg i fält, har kvinnor i stort sett varit exkluderad från baseballsporten. Icke så inom countrymusiken, vars första stora stjärnor under 1920- och 1930-talen vid sidan av Jimmie Rodgers var The Carter Family, med två kvinnor och en man, och vars senare stjärnor heter bland annat Patsy Cline, Loretta Lynn, Dolly Parton, Gillian Welch och just Emmylou Harris – kanonartister allihopa, givetvis, men också omisskännligt vita.

När det handlar om rasfrågan så var countrymusiken i viss mening integrerad innan baseball var det, eftersom svarta artister kunde uppträda på radio där deras hudfärg inte syntes (s. 131), men den visuella integreringen skedde snabbare och var definitionsmässigt tydligare inom baseball från och med år 1947, då Jackie Robinson blev den förste svarte spelaren i Major League, där han spelade för Brooklyn Dodgers. Fram till denna tid fanns en särskild liga för svart baseball, med en stor publik som också tog del av de vita ligorna. En betydande andel av countrymusikens publik var däremot länge för behållandet av segregering, och stöttade rasisten George Wallace vid presidentvalet 1968. Ändå fanns där också en svart countrystjärna som Charley Pride, vilken intressant nog också spelat i den svarta baseballigan och som for till countryns huvudstad Nashville för en musikkarriär efter att han blivit nekad att provspela för New York Mets.

Annars var immigranter från Irland och Tyskland tidigt inne och gjorde sig bemärkta i baseball. Irländarna hade också med sig fiolbaserad och annan folkmusik som skulle komma att utgöra en grundstomme i den modern countrymusiken. Tyskarna å sin sida introducerade ölhallar och danser som utvecklades vidare inom countrymusikens danskultur (ex. ”two-step” och ”line dancing”).

Inom baseball fanns långt fram i vår tid en utsugning av spelarna från ägarnas sida, genom olika bestämmelser som gjorde spelarna närmast livegna när de väl kontrakterat en klubb och som höll deras löner nere trots stora vinster på ägarsidan. Inom countrymusiken och dess marknad har det inte existerat samma förtryck. Här har artister och låtskrivare haft mer att säga till om, även om förhållandet till skivbolagen och dess kommersiella intressen(ter) förstås inte varit rakt igenom oproblematiskt.

När det handlar om reklamen så är det något som både baseball och country är beroende av i egenskap av marknadsprodukter. En baseballmatch annonseras i tidningar och annorstädes, liksom skivor och konserter med countryartister. Här handlar det i förlängningen om mediernas inflytande i stort, vilket givetvis är enormt och fundamentalt i båda fallen. Det tål att påpekas, eftersom många sportfantaster och även forskare fortfarande blundar eller spottar föraktande när media kommer på tal, som om medierna skulle ha korrumperat tävlingsidrotten, bestulit den på dess gentlemannadygder och höga ideal och sedan fört den in på kommersiella villospår: vad skulle baseball och annan populär sport varit utan all medietäckning? Ingenting.

Mellankrigstiden

Det medium som förenade baseball och countrymusik (och en mängd andra fenomen, kan tilläggas) var tryckta texter, framför allt i dagspressen (annonser, recensioner och artiklar på sport- och nöjessidor). Både baseballsporten och countrymusiken blev också tidigt beroende av radiomediet för annonsering och sin vidare popularisering, när mediet växte fram på 1920-talet, även om vissa lag länge motarbetade direktsändningar av rädsla för publikbortfall  (s. 15, 25ff); en rädsla som visat sig obefogad och direkt kontraproduktiv – idag vet alla idrottsarrangörer att omfattande medietäckning genom exempelvis direktsändningar i radio och TV på sikt bara ökar det generella publikintresset. I USA tillkom också, 1934, en generell ersättning till hela ligan och dess lag för sändningsrättigheterna; tidigare hade individuella sponsorer betalat till de radiostationer som hade matchutsändningar (s. 30). Även de stora skivbolagen var till en början emot att radiostationer gratis spelade deras skivor, eftersom de trodde att publiken när de fick höra låtarna på radio inte skulle bry sig om att köpa skivorna, ett antagande som givetvis visade sig vara helt felaktikt: ju oftare en skiva spelades på radio ju större chans var det att den nådde en stor publik och att många också ville köpa skivan i fråga för att kunna spela den ännu mer. En viktig faktor som det ofta bortses ifrån när det handlar om idrottsutsändningar i radio och TV är att dessa i hög grad också når barn och unga som inte själva kan ta sig till idrottsplatser, men som i framtiden kommer att utgöra nästa generation av den betalande publiken, med ett grundmurat idrottsintresse.

Efter att ha läst en mängd böcker om amerikansk idrottshistoria de senaste åren kan jag fastslå att amerikanska idrottshistoriker generellt inte besitter några skygglappar när det kommer till medierna: alla former av media behandlas helt självklart som en strukturerande faktor och betydelsegenerator bland andra, vilket också måste till om idrottens samhälleliga försänkningar till fullo skall kunna klargöras. Således lyfts mediernas roll fram även hos Cusic. Allt annat vore också absurt, med tanke på att det handlar om två i USA så grundmurat populära fenomen som baseball och countrymusik.

Under 1920-talet var Chicago centrum för radioutsändningar av såväl baseball som countrymusik. William Wrigley, till exempel, gillade att använda radion för att saluföra både sina tuggummiprodukter och sitt baseballag, Chicago Cubs (det var för övrigt när han i egenskap av ung sportjournalist en sommar bevakade Chicago Cubs träningsläger som Ronald Reagan oförhappandes fick erbjudande om ett inhopp inom filmen …). Under 1920-talet blev också, genom framför allt radiomediets försorg, Jimmie Rodgers för countrymusiken vad Babe Ruth blev för baseballsporten: på samma sätt som Ruth inspirerade otaliga pojkar att börja spela baseball så kom Rodgers att inspirera många att försöka tjäna sitt levebröd på musiken.

Inom baseball har det, som antytts ovan, funnits ett klassförtryck, ett rasförtryck och ett kvinnoförtryck. Samtidigt har både baseball och countrymusik sina rötter i vit (och inte sällan fördomsfull och reaktionär) arbetarklass (jag vet något om det eftersom jag själv kommer från arbetarklassen); jämför exempelvis Loretta Lynns ”Coal Miner’s Daughter” och Babe Ruths hårda barndom. De övre, så kallade kulturbärande samhällskikten kom tidigt att blicka nedlåtande på båda fenomenen, som de betraktade som lågtstående och vulgär underhållning för de obildade och oborstade massorna. Med tiden har dock framför allt baseball kommit att erhålla en social acceptans och inlemmats i medelklasskulturen, inte minst sedan det kom stora pengar med i bilden. Även country-musiken har fått litet högre status genom att den blivit ”big business”, men inte i samma grad som baseball – fortfarande är bilden av countrymusik den av lågklassiga och bakåtsträvande töntar (det är bara att titta på nordisk musikforskning – hur mycket av den ägnas åt country- eller dansbandsmusik …).

Det som enligt Cusic mest förenar baseball och countrymusik är ”dess förmåga att tillhandahålla underhållning för sina fans”, men det finns det ju många andra fenomen som också förmår, exempelvis amerikansk fotboll, rockmusik och Hollywood-film, så just det är väl ingen omvälvande slutsats. Viktigare är då, som Cusic påpekar, att både baseball och countrymusiken utgjort samhälleliga arenor där arbetarklassens folk, inklusive immigranter, genom talang och hårt arbete kunnat förverkliga Den Amerikanska Drömmen om framgång och rikedom, utan att behöva luta sig mot några formella utbildningar och höga examina. Genom baseball och countrymusik har drömmar och aspirationer hos vanligt, kroppsarbetande folk kunnat komma till uttryck, och det förklarar givetvis också till stor dess breda, folkliga apell.

En annan viktig, gemensam faktor förutom förankringen i arbetarklassen, är att både baseball och countrymusik mytologiserar dikotomin land/stad, genom att utgöra mer eller mindre nostalgiska lovsånger till det föregivet enkla livet på landet – i countrymusiken rent konkret genom texter och klädsel, inom baseball på mer symbolisk nivå genom bland annat den långsamma rytmen i spelet; i countrymusiken finns förstås också en väldigt enkel och dansvänlig rytm (s. 32f)

Genom radioshowen Grand Ole Opry, som startade 1927 på radiostationen WSM (som står för ”We Shield Millions”, vilket var mottot för det försäkringsbolag som i oktober 1925 startade radiostationen; alla sådana förkortningar på amerikanska radiostationer står för en slogan eller ett motto av något slag) kom Nashville, Tennessee, att så småningom bli countrymusikens huvudstad. År 1939 visade sig bli ett märkesår för både countryscenen och baseball i Nashville. Då bestämde sig tobaksbolaget R.J. Reynolds att deras produkt Prince Albert, ett billigt märke som sitt namn till trots främst riktades mot arbetarklassen (eller kanske var det just genom valet av detta fantasieggande och prestigeladdade namn som man försökte nå de lägre klasserna), att börja sponsra Grand Ole Opry. Med denna sponsor fick showen inträde på NBC:s rikstäckande nät, vilket gav den och dess artister, samt sponsorn, ökad exponering.

År 1939 fick också baseballaget Nashville Vols plats på idrottsparken Sulphur Dell bara några kvarter från där WSN höll till. Opry sändes i radio medan baseballaget fick mer täckning i lokaltidningarna och sammantaget såg man i Nashville dessa båda nöjesaktiviteter som viktiga för staden. Dessutom började R.J. Reynolds också att ta i bruk baseballmarknaden i saluförandet av sina tobaksprodukter, på baseballkort och i andra nationella medier genom att olika spelare fick betalt för att tala om att de gillade deras tobak. Därav klichébilden av baseballspelare med buktande kinder fulla av tuggtobak. År 1939 sker också invigningen av ett Baseball Hall of Fame i Cooperstown, New York. Det skulle dröja till dess countrymusiken fick sitt Hall of Fame 1961, efter att Country Music Association bildats i Nashville 1958, men då var det å andra sidan modellerat efter baseballens Hall of Fame.

Cusic lyckas väl inte att klargöra i detta och liknande fall exakt hur countrymusik och baseball skulle vara sammanväxta eller besläktade, men att det finns vissa kulturella, sociala, ideologiska och geografiska kopplingar framstår om inte annat indirekt. Ofta handlar det om att saker sker och utvecklas parallellt inom baseballsporten och countrymarknaden, men det finns som sagt även andra populärkulturella fenomen att jämföra både baseball och countrymusik med om man skulle vilja det.

Andra världskriget och framåt

Ett ytterligare exempel som Cusic lyfter fram är omsvängningen både på Grand Ole Opry och inom baseball bort från det kollektiva och mot en satsning på enstaka stjärnor. Från att själva showen i sig var en attraktion kom Grand Ole Opry under 1940-talet att lyfta fram och rida på populariteten hos vissa stjärnor, och därigenom också bidra till skapandet av ett stjärnsystem liknande det inom filmen. Detsamma kom att gälla baseballsporten. Visst hade stjärnor som Ruth och Ty Cobb, båda först med att väljas in i Hall of Fame, lyst upp idrottshimlen redan under 1920-talet, men det var inte förrän baseballmyndigheterna vid mitten av 1970-talet tog bort den så kallade reservklausul (”the reserve clause”) ur spelarkontrakten som hade gett ägarna en sådan makt över sina spelare och deras löner, och genom detta beslut också öppnade upp för fria agenter, som baseballspelarna fick verklig stjärnstatus, återigen i likhet med filmens stjärnor, kan man tillägga (s. 54). Här jämför Cusic alltså händelser inom countrymusiken och baseball som sker med trettio års överlappning, och man frågar sig vad det har för relevans. Det är intressant och tankeväckande, men hur pass vederhäftigt är det egentligen som kulturanalytisk metod?

Åren närmast efter kriget, 1946–1949, var gyllene sådana för både baseball och countrymusik, menar Cusic (s. 75). Inom baseball kunde nu den manliga huvudligan starta igen för fullt efter krigsåren, samtidigt som året 1947 markerar slutet på rasåtskillnadspolitiken inom baseball genom att Jackie Robinson tog plats i Brooklyn Dodgers. Dessutom hade spelarna bildat fackföreningen American Baseball Guild och därigenom utmanat ägarna, som tvingades att ge dem litet bättre villkor och högre lön. En demokratiseringsprocess hade alltså tagit sin början inom baseballsporten.

Inom countrymusiken ökade försäljningen avsevärt efter kriget till följd av bland annat en explosionsartad ökning av antalet radiostationer, som i sin tur spelade mycket countrymusik, vilken därigenom gavs ytterligare exponering. Dessutom ökade nu försäljningen av radioapparater, vilket skapade större lyssnarunderlag – något som förstås också kom baseballsporten tillgodo genom ökade exponeringsmöjligheter och ökad konkurrens om, och därigenom högre pris på, sändningsrättigheter. Dessutom började lagen Hollywood Stars, filmfolkets ”hemmalag”, och Los Angeles Lakers att sända sina matcher på TV under 1947 (s. 83), vilket förstås markerade början på en ny era (det är under de avslutande åren på 1940-talet som TV-mediet skjuter fart ordentligt i USA, medan den officiella TV-premiären i Danmark sker 1954, i Sverige 1956 och i Norge 1960). I oktober 1947 sände också NBC finalmatchen i slutspelet, det så kallade World Series, över ett litet nätverk av fyra TV-stationer i New York-området, vilket passade bra eftersom de lag som möttes var lokalkonkurrenterna New York Yankees och Brooklyn Dodgers; klassiska Dodgers som 1958 flyttades till Los Angeles (s. 100).

Även artisterna inom countrymusiken kom naturligtvis att dra nytta av det nya mediet. Efter att ha bara ha kunnat höras på radio och, i vissa fall, ses på bio som ”sjungande cowboys”, kunde de nu också ses i hemmen via olika TV-shower, utan att behöva sitta på hästryggen och alltså utan att folk behövde ta sig till en biograf. Det Hollywood-bolag som stod bakom merparten av sjungande cowboy-filmer, Republic Pictures, gjorde sin sista sådan 1954, med Rex Allen (s. 98). Vid den tiden hade de två andra stora stjärnorna i genren, Gene Autry och Roy Rogers, börjat koncentrera sig på TV istället; Autry som från 1961 och till sin död ägde Los Angeles Angels, sedermera Anaheim, även om han 1996 sålde 25 procent av aktierna till Walt Disney Corporation och frånsade sig den dagliga ledningen av laget (s. 123).

Under 1950-talet kom så publiksiffrorna att sjunka på baseballmatcher, beroende på strukturförändringar i ligasystemet och i samhället i stort, genom bland annat en ökad utflyttning till de nya villaförorterna, långt ifrån baseballarenorna som fanns runt stadskärnorna. År 1953, då republikanen Dwight D. Eiesenhower blir president, äger också den första omflyttningen av ett baseballag rum, då Boston Braves flyttar till – och där har vi dem igen – Milwaukee, vilken snart följs av fler. Samma år, 1953, dör countrymusikens stora stjärna Hank Williams (fortfarande störst av dem alla vad gäller status och arv), till följd av alkohol- och drogmissbruk. Detta kan man ju förstås göra en poäng av och se som symtomatiskt för en generell utvecklingstrend, men är ändå mer att betrakta som ett sammanträffande, vill jag mena; dessutom gick det bra för countrymusiken som bransch dessa år.

Detsamma Cusic Cusics påstående att länken mellan baseball och countrymusik stärktes denna tid ”genom att major league-spelare i ökad omfattning rekryterades från Södern, där de växt upp på countrymusik” (s. 96). Hur vet han att alla, eller ens majoriteten av dem, lyssnat enkom på countrymusik? För detta ges inget vetenskapligt belägg, det är bara ett av många lösa påståenden från Cusics sida, även om det förstås är tänkbart att många av dem lyssnat på countrymusik via radio, jukebox och egna och andras skivspelare. Dessutom torde även många spelare från de norra delstaterna ha lyssnat på countrymusik, i så fall, eftersom dess spridning inte torde ha varit begränsad till de södra delstaterna.

Även om baseball under 1960-talet i utökad grad blev en sport även för medelklassen, miste baseball också en del mark under 1960-talet – två till synes motsatta utvecklingslinjer, men som kan relateras till varandra. Det som hade hänt, var att många baseballanhängare fått del av det ökade välståndet, köpt bil och flyttat ut till villaförorterna. I denna medelklassmiljö frodades baseballigan för barn, Little League, som startades 1938 i Williamsport, Pennsylvania, av den då 28-årige och arbetslöse Carl Stotz. De fysiska och intressemässsiga tomrum som efterlämnades i städerna kom istället att i hög grad fyllas av basketanhängare, som fick fler möjligheter att spela när basketplaner byggdes i parker och grönområden där baseballspelare tidigare hållit till. Baseball var också fortfarande alldeles för vit för att de svarta skulle kunna kompensera det publika bortfallet; att ta in fler svarta spelare för att öka intresset bland den potentiella svarta publiken ansågs som alltför vågat, eftersom det riskerade att stöta bort den vita publiken ännu mer.

En annan av många faktorer som påverkade baseball i negativ riktning var att de som deltog i kriget som belöning fick fribiljett till högre utbildning (”G.I. Bill”), vilket medförde att collegeidrotter som fotboll och basket fick ett uppsving, samtidigt som collegebaseball blev en allvarlig konkurrent till de lägre ligorna (”minor league”) som talangutvecklare. De långa och ofta stillastående baseballmatcherna med dess stora spelyta och utspridda spelare passade dessutom inte TV-mediet lika bra som den snabba och för halv- och närbilder mer lämpade fotbollen, vilken närmast växte fram som den nya nationalsporten under 1960-talet, då också Super Bowl – en verkligt TV-anpassad show – kom till. Året efter, 1970, tillkom det snart mycket populära magasinsprogrammet Monday Night Football. Dessutom spelas fotboll under höst och vinter, då TV-tittandet är högt, medan baseball spelas under vår och sommar, då TV-tittandet är lägre.

Även countrymusiken förändrades under 1960-talet, genom att ljud- och textmässigt skalas av i kanterna och anpassas till den växande medelklasspublikens smak och intressen (”The Nashville Sound”), samtidigt som även här många inom branschen gick på college och bland annat lärde sig nya marknadsföringsmetoder.

År 1978 fick för övrigt Nashville ett nytt baseballag, med det marknadsföringsmässigt passande namnet Nashville Sounds; ännu ett bevis på att bandet mellan de båda branscherna stärkts, enligt Cusic (s. 140). Bland annat kom countrymusiker som Conway Twitty och sångaren i Oak Ridge Boys, Richard Sterban, att investera i klubben. Cusic skriver: ”Countrymusiker kom till lagets matcher, sjöng nationalsången, och skrev sånger om baseball, som ’I Saw It All on My Radio’, inspelad av Lionel Cartwright, och ’Cheap Seats’, en hit för gruppen Alabama” (s. 141).

Kabel-TV

En sista, mer strukturell omsvängning som behandlas av Cusic ägde rum på 1980-talet, då kabel-TV växte fram. Det innebar framväxten av specialkanaler som ESPN, vilken startades 1979 som den första specialiserade 24-timmarskanalen (året efter, 1980, tog nyhetskanalen CNN efter konceptet). Här fanns det tidsmässigt och ekonomiskt större utrymme för baseball, eftersom man kunde sända det som de stora TV-näten inte var intresserade av, och rikta in sig på de verkliga fansen. För countrymusikens del står 1983 som ett märkesår. Då började kabelkanalen Nashville Network and Country Music Television att sända.

Cusic avslutar med ytterligare ett bevis på stärkta band mellan baseball och countrymusik, då superstjärnan (i framför allt USA), Garth Brooks, gjorde verklighet av sin dröm och provspelade för två olika major league-lag under vårträningen säsongerna 1999 och 2000. Det gick inte så bra, dock – Garths dröm att spela i baseballigan gick inte i uppfyllelse. Men det var ingen bortkastad erfarenhet. Det lärde Brooks hur svårt det är att bli toppspelare i baseball (och han fick, underförstått, därigenom ännu större respekt för baseballsporten), och, minsann, gav inte Brooks i sin tur baseballbranschen en påminnelse om hur viktigt det är att hålla en nära kontakt med fansen genom att skriva autografer och ställa upp för posering på bild med sin publik.